Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,205 totalt)
0
  • som svar på: Skäms folk inte

    Instämmer! Det är så respektlöst också emot brottsoffrets anhöriga att sprida den här bilden. Så fruktansvärt om man själv hade haft en närstående som blivit mördad och så cirkulerar det runt bilder på nätet på dennes döda kropp. Var det inte liknande med flickan Ebba som blev påkörd av terroristen Akilov på Drottninggatan? Det är en sjuk värld vi lever i, förstår man. Människor borde absolut skämmas över sig själva som fotar och sprider. Hoppas de reflekterar/mognar när de växer upp.

    <3

    som svar på: Kärlek

    Ja verkligen, du är supertrevlig! <3

    Åh, vad spännande det låter! Jag tror det kommer gå bra och att du kommer våga =) Det är svårt i det där läget, relaterar. Någon sa en gång att man kan liksom försöka förmedla till motparten vad man känner och tycker under tiden, t ex ifall det uppstår osäkerheter mm. Är ju inte alltid man kan göra det men jag skriver det iaf som ett litet tips. Att våga kommunicera med den här personen under tiden som ni nu närmar er varandra <3

    Jag hejar på dig!

    som svar på: Dubbelhet i bemötande
    Trådstartaren

    <3 <3 <3

    som svar på: Om döden
    Trådstartaren

    <3 Ja jag beundrar henne. Har genom livet träffat på fler personer med väldigt problematiska bakgrunder (en annan växte upp i Knutby), och det är fascinerande att se människans förmåga att orka vidare i livet även i vuxen ålder efter en sådan start i livet. Det finns någon ödmjukhet och grundförståelse hos de här personerna. Även förmåga att se bakom fasader hos både familjer men även människor tror jag. Det är vackert att få komma andra så nära och höra om livsberättelser. Det vidgar absolut upp livet och ger perspektiv. Jag har själv en ganska svår bakgrund men jag är knappast stolt över mig själv för det, däremot kan jag känna det för mina medsystrar/medbröder <3 Vet ingen som tagit livet av sig heller. Tror vi också hittat kraft hos varandra.

    Det låter som att det är andra personer som behöver komma in i ditt liv i högre utsträckning? Och att det är t ex vänner som kanske vågar ställa lite djupare och personligare frågor så du kommer bort ifrån någon form av underhållningspersona och dessutom blir sedd ordentligt i vem du är – och vad som rör sig i ditt inre?

    Hobbys tänker jag handlar för många om att komma in i ett sammanhang och att det övergripande ska ge energi, annars orkar man inte hålla på under någon längre period?

    <3

    Ja, det var väldigt intressant! Vill du utveckla lite hur du tänker där kring att döden kan vara ett annat sätt att existera på? Vet inte om jag förstår innebörden exakt i det =)

    Läste nyligen om ett positivare sätt – än den jag förmedlat ovan – att beskriva livet på förövrigt. Som handlar om att se det cirkulärt. Istället för linjärt där tiden är uträknad kan man istället föreställa sig en cirkel där livet ständigt pågår menade författaren. Att man kan se det som en karusell att få uppleva ett varv till. När man t.ex. blir gammal kan man se framemot en ytterligare höst, en ytterligare sommar, få uppleva ännu mer.. Man får fortfarande vara med. Älskade fan den tolkningen! Tänkte därför dela den tanken här till dig och hoppas du också gillar den <3

    O-ja, definitivt! På något vis är att det som att ledig tid är synonymt med att ges utrymme till att känna efter ordentligt, eller analysera tillvaron eller situationer som nyligen hänt, som man inte haft tid med när man arbetar eller studerar?  Mår också fruktansvärt dåligt av egentid. Det är något som faktiskt inte går att hantera på ett rimligt sätt för mig heller. Synd också eftersom återhämtningen är så central och i princip avgörande för att orka med tillvaron i veckorna. Jag gör faktiskt så att jag tränar när jag märker att dagen börjar med mycket orostankar eller ångest. Försöker avleda mig själv när jag märker att det barkat ditåt. Förstått det också som att känns tillvaron svajjig överlag, kan vara efter en ovanligt stressig vecka på jobbet, eller någon dispyt som upptar mina tankar och inte riktigt är något jag kan släppa, tar orostankarna vid under den lediga tiden, men då kopplat oftast till något helt annat istället. En psykolog sa en gång till mig att jag slår ihop all min ångest för att försöka reglera den och skapa kontroll. Jag skulle vilja påstå att distraktion är det enda som hjälper (för mig då, är ju förstås individuellt). Och även att försöka skapa sig ett så stressfritt och lugnt liv som möjligt (lättare sagt än gjort). Hur känner du? <3

    <3 Tänker att oftast när någon säger något spydigt eller markerande säger det jättemycket om den personen mer än sig själv? Kanske du kan påminna dig själv om det?

    Mötte i veckan faktiskt på ett zoom-möte en kvinna som hade en ytterst märklig attityd emot oss andra och på slutet gick hon på mig – typ fräste något otrevligt så hela gruppen reagerade och det blev dålig stämning. Hade jag haft en dålig dag hade jag tagit rejält illa vid mig. Nu stoppade jag det istället genom att föreslå en paus, bensträckare – bara för att slippa henne och eftersom hennes attityd eskalerade ju mer tiden gick. Blev lugn över att jag läste av de andras blickar att alla reagerade på den här personen – inte bara jag.

    Påminde mig själv också om att satan vad enbart en person i en grupp med taskig attityd kan ställa till det, och så dras hela gänget med ned i förfallet. Vi andra satt liksom där och bjöd till, glada, skrattade för att lätta upp stämningen och nickade när vi lyssnade på varandra. Försökte göra det trevligt. Den här tjejen däremot måste haft något annat uppsåt och kanske var det något med makt, jag vet inte. Vet bara att jag påmindes om att vissa är verkligen otrevliga helt utan anledning, vad tråkigt det är.

    Så tips kanske är att när någon sårar försöka stanna kvar vid att undersöka vad det här är för person egentligen? Då tror jag det är lättare att skaka av sig otrevligheterna och lägga tillbaka den där den hörde hemma från början <3

    som svar på: Orkar inte mer

    Stor kram till dig <3 Det låter verkligen frustrerande och plågsamt att bemöta någon form av konstant motstånd i att det inte blir bättre trots socialt nätverk och andra som försöker hjälpa från sina professioner? Är det kanske energinivån som behöver förändras (bli bättre) mer än samtal?

    Jag har behövt tänka om när det gäller ”det stora livet” och istället börjat prioritera och fokusera på ”det lilla”. Tragiskt men tyvärr sant. Kan vara småsaker som att uppskatta att dricka lite kaffe. Tacksam då åt att det finns arbetare som ordnar vatten i våra ledningar, och bönder på andra sidan jorden som ordnat kaffet. Försöker tvinga mig själv till att få syn på sådant som jag antar ”är vackert” enligt människor som mår bra. Alltså höstträdens färger, havet som glimmar, barn som ser ut att leva och må bra, som säger roliga saker till sina föräldrar och som man snappar upp när man passerar. Det kan också vara att medvetet bli lite gladare åt andras medgångar, även om det inte alltid kommer precis naturligt eller genuint (pga. så olycklig själv).

    Vet inte om det här är ett tips, förmodligen inte, men på frågan ”vad vi andra gör” är alltså att vidga vyerna och försöka arbeta med acceptans. Är allt annat än bra på detta själv ska jag tillägga, men livet har börjat göra mig allt mer ödmjuk faktiskt. För ett par år sedan förväntade jag mig mycket mer än vad jag gör idag. Numera är jag mer inställd på att ”se det lilla” och om jag har tur, kanske få uppleva något av ”det stora”. Varje kväll när jag sluter ögonen sammanfattar jag även dagen och frågar mig själv vad som varit bäst. Det tre bästa vill jag minnas. Det brukar göra mig lite mer hoppfull. Tidigare kunde jag lägga mig och fundera över allt som gått snett, det har jag medvetet börjat undvika.

    Trådstartaren

    Den här veckan har varit förvånande alltså. Lyckats få godkänt på vissa delmoment. Idag lovordades vårat grupparbete. Blev så otroligt förvånad över det. Varit övertygad om att bli kritiserad vid fotknölarna av resten av klassen, jag liksom gäspade stort precis innan, gick till och med ner i puls, zoomade ut och kände; jag orkar inte ens bry mig. Nu kommer kritiken. Men ingenting kom? Jag fattar fan ingenting. Så slutsatsen då är att det plötsligt tydligen går ganska bra för mig i skolan då, trots att det känns så svårt. Förresten behöver jag nog bara plugga 1,5 år till. Fram till sommaren på universitetet och sedan ”konstnärsutbildningen” som jag fått skjuta upp pga. pandemin. Den är på ett år och börjar efter sommaren. Den tror jag inte är så svår (avancerad på ett annat sätt), tack och lov. Egentligen behöver jag bara hålla ut till januari när den här kursen är klar. Kommer välja lättare kurser till våren.

    Ja, jag förstår det. Är ju härligt att vara kär och när du tidigare haft det så hemskt på jobbet med mobbing kan jag verkligen förstå att det nu snarare är med lätta steg som du går dit. Vill passa på och säga också att jag beklagar att du blev utsatt av tidigare kollegor, så fruktansvärt <3

    som svar på: Om döden
    Trådstartaren

    Precis <3 Tror också hon var inne på att man har ett ansvar inför sig själv att orka. Det är otroligt att just hon har den uppfattningen efter det hon varit med om. Hennes pappa t ex dödade sin fru (hennes mamma), han sköt henne, och sedan blev hon utsatt för sexuella övergrepp, såldes som barn (barnprostitution kallar man nog det) av sina föräldrar under sin uppväxt, och en hel del annat.

    Stort tack för alla dina svar här i tråden! <3

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,205 totalt)
0