Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,867 totalt)
0
  • som svar på: Hatad och vuxenmobbad

    Ah, då förstår jag. Tack för förtydligandet! <3

    som svar på: Hatad och vuxenmobbad

    Jag ser det mer som ett säkerhetstänkande de har,som att det är bra att undvika kontakt med någon som varit aggressiv ungefär.

    Absolut, så kan det vara, förstår din poäng! Nu lät det inte alls som att det föreföll sig finnas en välmening i dessa ord från polisens sida, vilket är fruktansvärt. Jag väljer att tro på det som Yellow Mahagu faktiskt förmedlar här. När man är i svår utsatthet tror jag inte man kanske orkar heller ”försvara” sina upplevelser där man söker stöd och hjälp, alltså här hos oss på forumet bland annat. Jag förstår dock att du menar väl! <3 Du är en bra person.

    Heja dig Yellow Mahagu <3

    som svar på: Har JAG asperger??

    Det kanske är tecken på just social fobi att inte tycka det är lika jobbigt att uttrycka sig såhär på ”distans”? Men att det inte behöver handla om autism? Man slipper precis som du säger bli bedömd efter sitt utseende eller röst. Jag har också mycket lättare för att skriva såhär än att röra mig ute i samhället avslappnat. Spänd som en fiolsträng oftast. Det är till och med så att jag stammar ibland, famlar efter orden. Det är konstigt hur orden kan flöda såhär i text men när man ska vara verbal i verkligheten går man bakåt fem steg i utvecklingen, känns det som. Vet inte heller vad det beror på, ärligt talat.

     

    Det är en intressant frågeställning. Funderar på om det är skillnad mellan de här mer aktiva mobbarna som exempelvis ägnar sig åt glåpord och öppen aggressivitet, och sedan personer som är passiva mobbare genom att osynliggöra eller kanske himla med ögonen, absolut inte ens tänker tanken att kliva in för att stoppa mobbingen, de är heller inte hjälpsamma.

    Min erfarenhet är att de otäckaste mobbarna som är aktiva (de som hånar folk på gatan eller driver hemska förtalskampanjer emot en på typ jobbet) oftast har en psykisk störning, det är faktiskt på riktigt jag säger så. De här andra som är ”smygmobbare” tror jag absolut har en dålig självkänsla (mindervärdeskomplex) för annars skulle man vara stark nog att agera annorlunda. Mobbing kan också lätt normaliseras i en grupp. Att folk på riktigt avskriver en person sitt människovärde. Det är det absolut läskigaste av allt, tycker jag. Tänker på boken ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij där en kille bortförklarar sitt mord att den kvinnan inte sågs på med blida ögon i samhället, och därmed rättfärdigar sitt beteende. Så tror jag det går till också när ”massan” mobbar någon på t ex en arbetsplats, det anses legitimt att göra så. Ur det perspektivet kan man väl konstatera att människor i flock har mycket grymhet i sig.

    När jag läst om mobbing har jag förstått att det oftast sker i situationer där folk kommer undan- behöver inte stå till svars. På gatan t ex finns inga poliser eller andra som kan agera. Män i grupp kan ju vara så sjukt elaka tex och då tror jag det handlar om att imponera på varandra, positionera sig i gänget och annat otroligt omoget. Som jag ser det brukar sådana personers hjärnor utvecklas tack och lov med åldern. Sällan man ser medelålders agera så.

    som svar på: Hatad och vuxenmobbad

    Om jag var noga med att inte provocera honom skulle jag nog inte vara i fara.

    Låter som en förövarlogik att det skulle handla om att framkalla misshandel själv, i stället för att se att det väl exakt är så den här gärningsmannen fungerar? Han triggas av minsta lilla och kan övh inte tygla sina impulser utan att bli våldsam. Förstår att du blir chockad också över de andra oförskämdheterna. Inte maken vad du tvingas uppleva!

    Så bra att Kristina ska hjälpa dig och att du blir tagen på allvar där på förbundet <3 Underbart att det finns folk som är vettiga och klarsynta också!

    Stor kram

     

    som svar på: Har JAG asperger??

    <3 Tycker inte du verkar autistisk. Tänker att det kan vara vanligt förekommande att psykiatrin tolkar en person som har varit med om barndomstrauman som det dock, eftersom man kanske utvecklat vissa beteenden när man blir utsatt för vissa triggers? Exempelvis rädsla kanske för den läkaren som man bemöter när man är i en svår livssituation och därför agerar snarare i sin sociala fobi än hur man skulle bete sig i ett tryggt rum – under normala omständigheter?

    Tänker att det är vanligt när man är autistisk att inte kunna skilja på sig själv och någon annan och att man agerar lite så mekaniskt – svarar kort på frågor, blir stolpigt och lätt krystat, svårt? Också att generellt inte kunna sätta sig in någon annans skor och se världen därifrån – inlevelseförmågan haltar. Av det jag sett av dig här på forumet tycker jag inte alls du är det minsta autistisk. Tror snarare på traumaterapi för dig? <3

    som svar på: Människosläktet
    Trådstartaren

    <3 Det är nog lite det som jag menar att verkliga outsiders möter man sällan? Original kanske är en träffsäkrare beskrivning?

    Jag tror det är så att ifall man går ut i världen med en känsla av att vara omtyckt, men där råka hamna i ett sammanhang där man inte får ett respektfullt bemötande, så har man fortfarande krafterna kvar att slå ifrån sig det (det anses vara ett undantag).

    Om det däremot upprepas och man bryts ner så tror jag även dessa personer riskerar anse sig vara värdelösa efter en tid. Tror alltså detta med utsatthet och mobbing handlar om hur länge man orkar stå emot, hur uthållig man är.

    Jag har den uppfattningen att ingen människa i regel klarar av utsatthet under någon längre tid utan att påverkas i sin självbild. Denna kan dock förändras när man är i en sund miljö igen, och människorna beter sig annorlunda. Eller där man kunnat läka.

    I miljöer där det finns tendenser av mobbing brukar det bästa vara att inte visa sårbarhet, tänker jag. Någon beskrev det som att den man är i sitt privatliv kan man absolut inte vara på exempelvis twittter. Då blir man överkörd och utsatt, direkt.

    <3 Tvärtom tror jag de allra flesta innerst inne tycker de är bättre än genomsnittet? Alltså en hyfsat bra självkänsla. Lyssnade på ett program där en fråga som ställdes till gästerna var ifall de ansåg sig vara goda personer. Samtliga svarade ”ja”. Tror det går att dra paralleller till bilkörning där majoriteten anser sig vara bra bilförare, men där verkligheten visar hur det skiljer sig och där de finns de som kör uruselt.

    Däremot tror jag man i situationer kan fastna i olika känslotillstånd där man känner sig värdelös. Tex om man blir mobbad är det nog svårt, snudd på omöjligt, för de allra flesta att känna självrespekt då krafterna är så starka. Likaså säger man väl att ensamma människor mycket lättare upplever sig vara dåliga. Eftersom ingen är i närheten är det logiskt att man drar slutsatsen att det är något fel på en. Jag tror att människor i regel som blir utsatta går runt med en känsla av att vara värdelösa för det är vad världen säger till dem. Underskattning.

    På samma sätt tror jag människor som får mycket uppskattning tycker de är förträffliga och därmed också kan få svårt att se sina egna fel och brister. De ser att de befinner sig i gemenskap och drar slutsatser av det. Kanske överskattar sig själva.

    Har för mig att jag läst studier som visar att ju mer populär man är desto svårare kan det vara att krypa till korset, det ligger närmare tillhands att skylla ifrån sig. Tror personer som mår dåligt har lättare att känna skam än vad personer som mår bra har.

    som svar på: Människosläktet
    Trådstartaren

    Är lite orolig att det jag bidrar med i grund och botten är typ narcissistic supply. Jag känner att jag vacklar i vem jag är och innerst inne tror jag vi alla vet att jag komiskt nog avviker från de alla. I min klass på universitetet är folk ganska udda och där ser jag också så tydligt hur faktiskt ”normal” jag är i jämförelse med dem. Mycket mer lättsam exempelvis. Det är som att jag från barnsben och fram till nu varit i subkulturer där jag inte hittat min egentliga plats. Kanske målet är att acceptera att folk i min närhet: syster, mamma, barndomskompis mfl är avvikande men att jag inte riktigt är det lika starkt. Tror jag skrivit om det tidigare här nyligen om hur jag liksom är något mitt i mellan. Det verkar nästan svårare att vara det på något skumt sätt. De här outsidersmänniskorna kan ju bara hitta andra som är precis lika avvikande. Verkar inte råda brist på outsiders, direkt.. =)

    Flera av dem här har väl sagt att jag är same, same but different.

    Hörde även något filosof säga att verkligt utanförskap och att vara udda är en mardröm. Det vill ingen vara. Jag håller med om det. Har man haft svår psykisk ohälsa tror jag också man kan leva sig in i vad det kan innebära och det är fasansfullt. Jag har nog mer respekt för detta att kalla sig outsider. För mig kräver det stora, stora avvikelser och annars tycker jag oftast det är lite löjligt, lite grandiost och oftast obefogat ärligt talat. Ett sätt att göra sig märkvärdigare än vad man är.

    som svar på: Människosläktet
    Trådstartaren

    <3 Ja, alltså jag gillar ju de här personerna jättemycket överlag, men det har tärt på relationen att uppleva det här människoföraktande. Och även att uppleva en känsla av att inte räcka till, inte vara tillräckligt i deras ögon. Det orkar jag nog inte med för känns destruktivt. Läste någongång att kittet för att man ska umgås ofta kan vara att man delar världsbild. Att man ser saker ur liknande perspektiv. Det är där vi blivit annorlunda varandra. De ser också sig själva som outsiders och jag gör inte det längre gällande mig själv. Jag vill inte vara det.

    Fått något behov nu att vara den som drar mig undan. Som ligger i gräset och tittar upp i himlen. Som vill vara i fred. Märkligt.

    som svar på: Människosläktet
    Trådstartaren

    Du har en stor poäng! =) Jag har svårt för det självgoda och grandiosa hos en del folk, absolut. Ju äldre jag blir desto mer har jag märkt att jag tycker det är attraktivt med personer som är generösa med andras tillkortakommanden. Tycker det är något att ta efter och som jag ser som ett inspirerande personlighetsdrag. Förr, för kanske 10 år sedan, kunde jag också sitta och klaga på folk och därför tycker jag nog numera att det är så osmakligt, vill inte tillbaka dit för det var ingen rolig plats att vara på. När kompisar och bekanta har såna tendenser, det är inte konstigt att vi hittade varandra förr i det kanske, upptäcker jag tydligt att jag sedan länge växt ur det. Kanske är det därför den där gränsdragningen känns starkare än någonsin? Vi har växt åt olika håll. Att åtminstone försöka vara tolerant mot andras brister och svagheter är för mig jätteviktigt. Igår deklarerade en annan kompis i telefon att hon inte gillar människor och känner mycket avund visade det sig var kärnan av det här enligt henne. Skönt med lite självreflektion.

    Jag vill omges av människor som gillar människor i grunden. Det är en ny insikt.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,867 totalt)
0