Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 2,315 totalt)
0
  • <3 Det var mer en tanke om att hoppas verkligen det här är övergående och att de här lärarna blir ”normala” inom kort. Håller med om dig att det här verkligen är under all kritik att i sin studiemiljö befinna sig som i en sekt med härskartekniker som skadar en, och drar ner ens allmänna mående.

    Tänker litegrann på det du skriver om att få såna uppmaningar om saker som man ”måste” osv. Det är ju exakt så man blir behandlad av narcissister, oftast; my way or the high way. Det hela med studenter också som är kritiska låter väldigt otryggt över det stora hela. Jag vet faktiskt inte heller om jag tror på att vara i det här under tre års tid. Finns det någon i klassen som du märker också tycker det hela är högst obehagligt? Som du kan ty dig till och få kraft av?

    <3 Haha, jamen lite så? Kanske handlar det också om självbevarelsedrift?

    <3 Låter hemskt! Är det här precis i början av den andra terminen? Tänker att vissa lärare kan vara extra hårda och övertydliga när man har de tidigt i utbildningen för att ”sätta ribban”? Sedan är min erfarenhet iaf att de lugnar ner sig, att det kan ha bottnat i en rädsla för att man inte ska typ ”göra sitt bästa”, inte ta utbildningen på så stort allvar som de önskar se presteras av studenterna?

    Förstår samtidigt att det är extremt triggande att bli utsatt för!

    som svar på: Är inte levande

    Jag förstår. Hobbies/intressen är en knepig fråga också. Man kan ju tolka det som att det enda som är legitimt att klassificera som hobbies vore snarare nåt som gjort en fanatisk, eller där man ägnar massor av tid på en sysselsättning, men det kan ju vara mest en förklaring kring vad man gör på sin fritid?

    Musik kanske är ett intresse som du har? Du gillar väl att lyssna mycket på låtar och artister? Skönhet/hälsa (produkter)? Kultur (tänker på film)? Nu droppar jag bara lite saker som jag har för mig att du nämnt i andra trådar. Vissa har ju ett stort intresse också för inredning? Psykologi?

    Tänker att det kanske är svårt att maxa och jämföra med när livet varit som allra, allra bäst när det handlar om att skapa sig en meningsfull tillvaro just precis nu? Men däremot om man exempelvis studerar så leder det ofta in en på andra vägar – det öppnar upp för möjligheter där man kan träffa andra människor/arbetsgivare och få bättre ekonomi med tiden osv? Alltså att det skapar just förändringar, livet öppnas upp och blir oftast mer innehållsrikt där man också kan få möjlighet att hitta på roliga saker, i allt högre utsträckning?

    som svar på: Leva
    Trådstartaren

    Psykologisk forskning fokuserar ofta mer på människors problem, och hur de ska lösas, istället för hur vi ska uppnå ett gott liv, och upprätthålla detta leverne.

    Den amerikanska professorn i psykologi, Sonja Lyubomirsky, som länge forskat i hur lycka definieras och hur vi ska leva för att bli lyckliga hävdar att ungefär 50 % av hur lyckliga vi känner oss är genetiskt betingat, 10 % kommer från vår miljö, våra yttre omständigheter. Detta innebär alltså att hela 40 % av vår lycka utgörs av hur vi tänker, och hur vi beter oss.

    Lyubomirsky menar att vi har mycket kraftfulla mentala verktyg för att skapa tillfredsställelse och lycka i våra liv.

    Lycka, som den definieras av forskningen består av två huvudkomponenter: En kognitiv komponent, det vill säga hur du ser på livet, hur tillfredsställd du är med din tillvaro, och huruvida du känner att du är på väg i rätt riktning vad det gäller dina mål i livet.

    Den andra komponenten berör dina känslor: hur ofta du upplever negativa respektive positiva känslor. Positiva känslor är för övrigt den största värdemätaren på hur lycklig någon är, och de positiva känslorna påverkar såväl humör som beteende.

    Den kände forskaren i känslor och ansiktsuttryck, Paul Ekman, hävdar att vårt humör, vår sinnestämning, inte ska förväxlas med känslor. Vårt humör är en sinnesstämning som varar i längre perioder, och som ofta har ett oklart ursprung (varför vaknar man ibland till exempel på ett dåligt humör till synes utan orsak?) och som i stor utsträckning påverkar hur vi tolkar omgivningen och hur vi tar beslut.

    Det råder dock ingen tvekan att om ju oftare vi har positiva känslor, ju bättre och jämnare humör har vi.

    Vad är då vägen till ett bra humör och ett lyckligt liv?

    I Lyubomirskys  bok The How of Happiness visar hon upp aktiviteter som den psykologiska vetenskapen visat oss kan leda till starkare lycka som varar längre. Nyckeln till lycka enligt henne är att skapa små utbrott av positiva känslor genom att till exempel ta tillvara på små glädjeämnen som kakan till kaffet, en varm dusch, att göra en vänlig gest mot någon utan att förvänta sig något i gengäld, leka med barn, osv.

    En annan professor i Psykologi, Barbara Fredrickson, hävdar att det krävs i genomsnitt tre positiva känslor för att upphäva en negativ. Hennes tips för att bli lycklig inkluderar bland annat att man lär sig att meditera (då detta ger individen verktyg att filtrera bort negativa tankar), dansa, lära sig något nytt (som att läsa en kokbok) etc. 

    som svar på: Är inte levande

    <3 Tänker lite på det här med att ha en riktning i livet? Att det låter som att du saknar just det och därför är det svårt att skapa förändringar? Skulle du vilja ha ett jobb att gå till? Eller studera igen? Har du några tankar (om man bortser från familjemedlemmarna och pojkvännen) om hur du önskar att livet såg ut? Vad skulle du göra, och hur skulle du vilja leva, om du inte hade behövt lägga så mycket omsorg och kraft på dina anhöriga?

    Trådstartaren

    Jo absolut, du har en poäng!

    Tänker att det kan vara viktigt att se hur motparten reagerar och hanterar när man berättar om något som har sårat en? Eller tar upp något som gör en liksom beklämd i relationen?

    När min lillasyster och jag hamnar i stora bråk mellan varandra brukar det pågå ett par dagar. Sedan hörs vi igen, möts upp öga emot öga, och då är båda ångerfulla. Säger sådant som ”nämen jag fattar nu vad du menar, jag är ledsen att jag gjorde såhär. Ber verkligen om ursäkt. Jag känner att det här är mitt fel”. Vi kan fortsätta argumentera om att huvudskulden ligger hos en själv. Båda blir väldigt empatiska. Det är fint och skapar tillit. Man känner att den andra inte kommer göra om samma misstag.

    Om jag däremot bråkar med min storasyster visar hon inga tecken på sådana genuina djupare skuldkänslor. Hon kan säga förlåt lite lättvindigt men innerst inne verkar hon ha kvar samma hållning som innan. Då löser sig inte det problemet. Knuten lättas inte upp. Vi får det inte ur världen oavsett hur länge vi pratar om det. För vi tycker fortfarande olika. Jag väntar på en ursäkt, att hon förstår vad som blev fel. Och hon tycker inte det är berättigat. Konflikten är alltså kvar. Och samma problem kan uppstå i framtiden för vi har inte förstått varandra bättre, tvärtom.

    Det är nog det jag menar med att se vilka man kanske inte kan ha några djupare relationer med. Där det inte sker några förändringar för den personen har den här oförmågan till självreflektion, ta ansvar för sitt. Den verkar helt enkelt bry sig för lite för att vara motiverad nog till några större förändringar i sitt beteende. Jag tänker nämligen att alla gör fel, oftast mest hela tiden. Men vissa verkar ha extremt svårt för att erkänna det.

    Tänker med din syster då på hur ni löser konflikter mellan varandra? Är det som min lillasyster och jag, eller är det mer likt som min storasyster fungerar?

    Jag tror det finns stort hopp om det är det förstnämnda. Annars tror jag snarare man måste gå in i någon form av acceptans? Acceptera att det inte kommer ske någon förändring. Den här personen är såhär och om man ska fortsätta umgås är det utifrån den aspekten det kommer fortsätta vara?

    Med min storasyster har jag slutat förvänta mig någonting.

    Trådstartaren

    <3 Jag har också jättesvårt för att i stunden uttrycka om jag blev ledsen, förväntade mig något annat, har högre krav på motparten (menar då vardagssituationer).

    Sedan när bägaren runnit över blir jag upprörd och konfronterar den andra. Men då har det många gånger pågått som ett mönster i evigheter. Har lidit mycket, varit upprörd och känt att den andra är orättvis. Relationen är knappast ”behaglig och flyter på smärtfritt”.

    Tänker samtidigt på att det just är i början som man behöver vara extra tydlig med hur man vill bli bemött. Alla år man hade besparat sig också ifall man tagit den ”smällen” direkt?

    Om den andra inte håller med tänker jag att man just inte är kompatibla och det är ju skönt om båda kan se det ganska omgående?

    Man läser ju också i böcker och så att man lär människor hur de ska behandla en. De tittar också på hur man behandlar sig själv.

    De här två fd. kompisarna visade jättetydligt hur lite värda andra människor är för dem. Det är så uppenbart och har varit så sedan bokstavligen första gången vi träffades. Så jag tänker också på att våga ha högre krav på människor man släpper in i sitt innersta. Tror man slipper uppbrott och konfrontationer i betydligt högre utsträckning ifall man har högre krav – sållar ut de som har konstig människosyn/beter sig ytterst oförskämt?

    Håller med om att det krävs massor av en ifall man ska orka ”bråka” liksom. Också intressant det du skriver om att den andra ju berättar och öppnar upp om sina gränser, känslor och tankar. Det är lite knäppt då att man själv inte gör likadant.

    Kanske borde man se det som att motpartsen sätter ribban? Man kanske ska försöka våga utmana den andra där? Även om den är tydlig med att det inte får gå till så kan man ju ändå ha det som argument att personen gör ju så?

    Trådstartaren

    Exakt! Gud vilket bra exempel. Även det andra om att det måste handla om värme, tack för den insikten! Tror det också.

    Tänker jättemycket på att ha ett starkt socialt nätverk.

    Då kan man inte ha såna här personer i den som sviker en när man behöver de som mest. Detta är inte ett starkt nätverk då längre. Man har en felande länk. Den håller inte vad den ”lovar”. Den lever inte upp till ”förväntningarna”. Med andra ord vänder den kinden till när man behöver stöd. Kanske är i en livskris.

    Då tycker inte jag den är värd, förtjänar/alls ska ta förgivet, att få ta del av det sociala nätverket själv heller, när den behöver det.

    Nu låter jag kanske som en myndighet men det är så jag sammanfattar det hela i huvudet =) Det handlar om att ge och ta. Precis som i samhället måste man också bidra som medborgare.

    Försöker också förstå hur man ska göra för att inte hamna i den situationen själv i framtiden, att man har personer som sviker där. Då kan det ju bli som med den här tjejen, att det går riktigt, riktigt illa. Det är framförhållning också som är viktigt. Omge sig med trygga och stabila personer <3

    Hemskt också att dessa personer inte ens får dåligt samvete när deras vänner dör. Det är helt absurt!

    Så alla som mår piss; försök undvika såna här personer som sviker er. Som tidigare svikit när ni behövt de som mest. Byt ut dem. De är, tror jag, bokstavligen livsfarliga för oss.

    Det är rysk roulett, de spelar med våra liv som insats.

    Trådstartaren

    Ja, det är en makaber sak av mig att säga, är medveten om det. Kanske inte riktigt heller är färdigtänkt hur jag resonerar kring det här utan mer funderar högt. Det är en frustration som jag upplever starkare ju äldre jag blir. Just slappheten inför människor som har det svårt.

    Kanske att det handlar om att man har olika värderingar? De här två fd. kompisarna verkar ha andra värderingar än vad jag har kring hur man borde agera när en kompis är självmordsbenägen. Dessa två har inte svårt att sätta gränser, det görs hela, hela tiden. De är mycket, mycket skickliga på att berätta för andra när de känner sig nedtyngda av andras liv och tankar.

    Jag tycker man ska hjälpa varandra; tänker inte riktigt i termer av att ”du är du” och ”jag är jag”. Utan jag tänker att vi försöker hjälpas åt! ”Vad kan jag göra för dig? Hur mår du?”. Mina svagheter kanske är dina styrkor och vice versa.

    Sådan har jag alltid, alltid varit. Jag ställer upp för folk.

    Som jag förstod det var det sista som hände innan den tjejen dog just att min fd. kompis satte gränser. När hon var i sitt livs absolut sämsta tillstånd. Jag fattar inte hur man vågar det? Jag skulle aldrig, aldrig våga sätta gränser i det läget. Tvärtom. Då betyder mitt mående ingenting i jämförelse.

    Har absolut andra vänner som lyssnar, som inte liksom ”håller på” och pratar gränser stup i kvarten, utan de är pålitliga och drar kloka slutsatser kring när det är på allvar och när det är på mindre allvar. De släpper inte folk som mår förskräckligt.

    Tänker att det förutom värderingar också måste handla om någon bristfällig fallenhet kring att läsa andra personer? Annars vågar man inte göra så. Ta såna riskfyllda beslut. Man göra bara inte det. Och sedan inte känner någon skuld alls. Det är något sinnessjukt tycker jag faktiskt i det. Att det övh inte känns fel i hjärtat är djupt skrämmande ur mitt perspektiv. Utifrån hur jag fungerar i mitt känsloliv.

    Det har också ständigt fascinerat mig med människor som inte tycker om andra människor särskilt mycket. Min storasyster är så. Och jag har aldrig förstått hur en person som är så riktigt fungerar eftersom det är så olikt mig själv. Likadant med dessa två fd. kompisarna. Jag förstår övh inte logiken i beteendet.

    Trådstartaren

    <3 Tack för era svar!

    Tror kanske att personer som inte tagit så mycket ansvar för andra än sig själva i livet, tenderar i högre utsträckning bete sig såhär?

    Om man inte är van vid att ta hand om något syskon, sin förälder/sina föräldrar, andra kompisar, då tror jag kanske man helt enkelt heller inte blir förmögen till att värna om andra – när det väl gäller?

    Det är ju ett tungt ansvar. Det är obehagligt. Det är stressande. Det är många gånger totalt nedbrytande att försöka lyfta någon som sjunker genom kvicksand. Man blir oftast kraftigt försvagad själv av det. Jag kan förstå det i teorin men kan inte förstå det exakt i hjärtat hur man klarar av att lämna någon i ett dåligt skick. Eller någon som så uppenbart inte mår bra eller som beter sig desperat.

    Nu när jag närmar mig 40 år och har lite mer perspektiv kring hur folk i min närhet fungerar i relationer och med de som tagit sina liv, då ser jag plötsligt mönster av passivitet. Mönster av att ha avvisat i de mest kritiska tillstånden/tillfällena. En fd. kompis beskrev att hennes vän var så ”inkapslad i sig själv” precis innan hon begick självmord. Nähä? Hade jag lust att svara då.

    Det var som att hon in i det sista indirekt anklagade sin kompis för att ha ”egna problem” och som hon själv då uppenbarligen menade stod bortom hennes kontroll. Om jag vore hennes nära vän hade jag närmat mig henne. Bjud hem henne. Funnits med henne. Jag hade inte bevakat det hela på distans och betraktat det hela som svaghet. Jag hade också skuldbelagt mig själv resten av livet för det. För att jag inte räckte till. Medan min kompis har noll dåligt samvete eller skuldkänslor vad jag sett hittills. Ingenting sånt. För den här tjejen var ju så ”inkapslad i sig själv”.

    Jag tror inte folk är såhär usla generellt, absolut inte. Men jag tycker mig se att de här som inte hjälpt andra har också mer personer i sin omgivning som just lyckats ta sina liv. Det kan inte jag riktigt blunda för. Känns mer som ett faktum. Man struntar aktivt i sin omgivning helt enkelt och det här är konsekvenserna av det. Är alltså kroniskt misstänksam emot personer som känner människor som tagit sina liv. Varför är det så, liksom?

    <3 Oh, så smärtsamt och energikrävande!

    Tänker att eleverna beter sig förmodligen såhär för att monkey see, monkey do? Alltså att när lärarna skapar detta klimat av hårdhet/kyla och där man helst inte får göra några fel eller ha några större brister, brukar dessvärre majoriteten människor anamma den kulturen och bete sig lika hårt mellan varandra också? Det sipprar neråt..

    Tycker definitivt inte att du ska övh värdera eller bedöma din förmåga, kompetens och talang i det här skedet och om det framförallt bottnar i godtyckliga omdömen från eleverna i den här toxiska miljön. Grundpremissen när man utbildar sig är ju att man ska få lära sig hantverket och så har man sedan privilegiet ett helt yrkesliv framöver att fortsätta utvecklas. Vet inte om du håller med?

    När jag hade mycket, mycket starka tvivel kring min utbildning för något år sedan, i kombination med en klass jag också hade ont i magen av, var jag så fräck faktiskt att jag skaffade mig ett extraknäck inom det yrket vi utbildar oss inom. Chockade nog hela klassen genom att få den tjänsten också. Det var så fantastiskt att få byta miljö. Upptäcka direkt där att kollegorna stod stadigt på marken och i lugn och ro få växa in i rollen. Få göra fel exempelvis. Det var så jävla läkande.

    Så ett tips till dig kanske också kan vara att våga testa söka lite extrajobb kanske? Tänker alltså att det finns enorma fördelar att dels inte skrämmas bort från ”arenan” för all framtid, utan få nya intryck och erfarenheter som inte bara upplevs skrämmande utan snarare positiva?

    Om jag vore dig hade jag också väntat till jag de facto fick underkänt på en uppgift <3 Alla missar vi någon uppgick eller får underkänt på en tenta/eller fler (!!). Till och med lärarna i min gamla klass berättar om att de fått det som tidigare studenter.

    Behöver du vara mycket fysiskt i skolan – om du orkar säga? <3

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 2,315 totalt)
0