Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 2,320 totalt)
0
  • som svar på: Ferland Mendy

    Är det här en fotbollsspelare?

    Undrar också massor, haha.

    som svar på: Strida för sin sak
    Trådstartaren

    Känns overkligt. Kanske finns det någon rättvisa i det här livet ändå? =) Firar lite ikväll faktiskt.

    Tack! <3

    som svar på: Död inombords

    <3 Mm, tomhet är den känslan jag också landat i händer en när man är mycket i ensamhet, och inte andra responderar på en. Avsaknad av liv. Själva definitionen av kärlek är att man kan bli lycklig av en annan person. Andra kan göra så man mår betydligt bättre. Det är det fina med oss människor. Vi kan hjälpa varandra.

    Vad är det som brukar bli fel? Är det att du har svårt att hitta rätt sällskap eller är det mer att andra är väldigt upptagna och inte nappar på ifall du hör efter ifall någon vill hitta på nåt?

    <3 Smärtsamt att läsa vad du varit med om. Stor kram till dig! Det är inte ett dugg konstigt att du självmedicinerar efter all den misshandel och faktiskt sadism låter det som, pappan utsatt dig och ditt syskon för. Givetvis tar det sig också sig uttryck i att det blir omöjligt att studera i det tillståndet. Jag tänker att du behöver få hjälp med att läka det du blivit utsatt för, dessa trauman.

    Vet din mamma om det här som har hänt? Har det varit någon utomstående som förstått vad som pågått – om du orkar säga? <3

    Vissa människor ska verkligen inte vara föräldrar!

    Hm, ja, svårt! För sin egen skull kan det vara bra att prata och berätta. Då har man gjort sitt. Man lämnar över informationen. Tror du att du skulle må bättre av att säga det här anonymt till institutionen? Tänker också att lärarna kan fortsätta såhär år efter år om det inte kommer in så mycket klagomål. Visst är det så att en del ställen är omöjliga att förändra och man får inget gehör övh. Det är förskräckligt. Ledsen att du hamnat i den här situationen, s-å orättvist!!

    <3 Det var mer en tanke om att hoppas verkligen det här är övergående och att de här lärarna blir ”normala” inom kort. Håller med om dig att det här verkligen är under all kritik att i sin studiemiljö befinna sig som i en sekt med härskartekniker som skadar en, och drar ner ens allmänna mående.

    Tänker litegrann på det du skriver om att få såna uppmaningar om saker som man ”måste” osv. Det är ju exakt så man blir behandlad av narcissister, oftast; my way or the high way. Det hela med studenter också som är kritiska låter väldigt otryggt över det stora hela. Jag vet faktiskt inte heller om jag tror på att vara i det här under tre års tid. Finns det någon i klassen som du märker också tycker det hela är högst obehagligt? Som du kan ty dig till och få kraft av?

    <3 Haha, jamen lite så? Kanske handlar det också om självbevarelsedrift?

    <3 Låter hemskt! Är det här precis i början av den andra terminen? Tänker att vissa lärare kan vara extra hårda och övertydliga när man har de tidigt i utbildningen för att ”sätta ribban”? Sedan är min erfarenhet iaf att de lugnar ner sig, att det kan ha bottnat i en rädsla för att man inte ska typ ”göra sitt bästa”, inte ta utbildningen på så stort allvar som de önskar se presteras av studenterna?

    Förstår samtidigt att det är extremt triggande att bli utsatt för!

    som svar på: Är inte levande

    Jag förstår. Hobbies/intressen är en knepig fråga också. Man kan ju tolka det som att det enda som är legitimt att klassificera som hobbies vore snarare nåt som gjort en fanatisk, eller där man ägnar massor av tid på en sysselsättning, men det kan ju vara mest en förklaring kring vad man gör på sin fritid?

    Musik kanske är ett intresse som du har? Du gillar väl att lyssna mycket på låtar och artister? Skönhet/hälsa (produkter)? Kultur (tänker på film)? Nu droppar jag bara lite saker som jag har för mig att du nämnt i andra trådar. Vissa har ju ett stort intresse också för inredning? Psykologi?

    Tänker att det kanske är svårt att maxa och jämföra med när livet varit som allra, allra bäst när det handlar om att skapa sig en meningsfull tillvaro just precis nu? Men däremot om man exempelvis studerar så leder det ofta in en på andra vägar – det öppnar upp för möjligheter där man kan träffa andra människor/arbetsgivare och få bättre ekonomi med tiden osv? Alltså att det skapar just förändringar, livet öppnas upp och blir oftast mer innehållsrikt där man också kan få möjlighet att hitta på roliga saker, i allt högre utsträckning?

    som svar på: Leva
    Trådstartaren

    Psykologisk forskning fokuserar ofta mer på människors problem, och hur de ska lösas, istället för hur vi ska uppnå ett gott liv, och upprätthålla detta leverne.

    Den amerikanska professorn i psykologi, Sonja Lyubomirsky, som länge forskat i hur lycka definieras och hur vi ska leva för att bli lyckliga hävdar att ungefär 50 % av hur lyckliga vi känner oss är genetiskt betingat, 10 % kommer från vår miljö, våra yttre omständigheter. Detta innebär alltså att hela 40 % av vår lycka utgörs av hur vi tänker, och hur vi beter oss.

    Lyubomirsky menar att vi har mycket kraftfulla mentala verktyg för att skapa tillfredsställelse och lycka i våra liv.

    Lycka, som den definieras av forskningen består av två huvudkomponenter: En kognitiv komponent, det vill säga hur du ser på livet, hur tillfredsställd du är med din tillvaro, och huruvida du känner att du är på väg i rätt riktning vad det gäller dina mål i livet.

    Den andra komponenten berör dina känslor: hur ofta du upplever negativa respektive positiva känslor. Positiva känslor är för övrigt den största värdemätaren på hur lycklig någon är, och de positiva känslorna påverkar såväl humör som beteende.

    Den kände forskaren i känslor och ansiktsuttryck, Paul Ekman, hävdar att vårt humör, vår sinnestämning, inte ska förväxlas med känslor. Vårt humör är en sinnesstämning som varar i längre perioder, och som ofta har ett oklart ursprung (varför vaknar man ibland till exempel på ett dåligt humör till synes utan orsak?) och som i stor utsträckning påverkar hur vi tolkar omgivningen och hur vi tar beslut.

    Det råder dock ingen tvekan att om ju oftare vi har positiva känslor, ju bättre och jämnare humör har vi.

    Vad är då vägen till ett bra humör och ett lyckligt liv?

    I Lyubomirskys  bok The How of Happiness visar hon upp aktiviteter som den psykologiska vetenskapen visat oss kan leda till starkare lycka som varar längre. Nyckeln till lycka enligt henne är att skapa små utbrott av positiva känslor genom att till exempel ta tillvara på små glädjeämnen som kakan till kaffet, en varm dusch, att göra en vänlig gest mot någon utan att förvänta sig något i gengäld, leka med barn, osv.

    En annan professor i Psykologi, Barbara Fredrickson, hävdar att det krävs i genomsnitt tre positiva känslor för att upphäva en negativ. Hennes tips för att bli lycklig inkluderar bland annat att man lär sig att meditera (då detta ger individen verktyg att filtrera bort negativa tankar), dansa, lära sig något nytt (som att läsa en kokbok) etc. 

    som svar på: Är inte levande

    <3 Tänker lite på det här med att ha en riktning i livet? Att det låter som att du saknar just det och därför är det svårt att skapa förändringar? Skulle du vilja ha ett jobb att gå till? Eller studera igen? Har du några tankar (om man bortser från familjemedlemmarna och pojkvännen) om hur du önskar att livet såg ut? Vad skulle du göra, och hur skulle du vilja leva, om du inte hade behövt lägga så mycket omsorg och kraft på dina anhöriga?

    Trådstartaren

    Jo absolut, du har en poäng!

    Tänker att det kan vara viktigt att se hur motparten reagerar och hanterar när man berättar om något som har sårat en? Eller tar upp något som gör en liksom beklämd i relationen?

    När min lillasyster och jag hamnar i stora bråk mellan varandra brukar det pågå ett par dagar. Sedan hörs vi igen, möts upp öga emot öga, och då är båda ångerfulla. Säger sådant som ”nämen jag fattar nu vad du menar, jag är ledsen att jag gjorde såhär. Ber verkligen om ursäkt. Jag känner att det här är mitt fel”. Vi kan fortsätta argumentera om att huvudskulden ligger hos en själv. Båda blir väldigt empatiska. Det är fint och skapar tillit. Man känner att den andra inte kommer göra om samma misstag.

    Om jag däremot bråkar med min storasyster visar hon inga tecken på sådana genuina djupare skuldkänslor. Hon kan säga förlåt lite lättvindigt men innerst inne verkar hon ha kvar samma hållning som innan. Då löser sig inte det problemet. Knuten lättas inte upp. Vi får det inte ur världen oavsett hur länge vi pratar om det. För vi tycker fortfarande olika. Jag väntar på en ursäkt, att hon förstår vad som blev fel. Och hon tycker inte det är berättigat. Konflikten är alltså kvar. Och samma problem kan uppstå i framtiden för vi har inte förstått varandra bättre, tvärtom.

    Det är nog det jag menar med att se vilka man kanske inte kan ha några djupare relationer med. Där det inte sker några förändringar för den personen har den här oförmågan till självreflektion, ta ansvar för sitt. Den verkar helt enkelt bry sig för lite för att vara motiverad nog till några större förändringar i sitt beteende. Jag tänker nämligen att alla gör fel, oftast mest hela tiden. Men vissa verkar ha extremt svårt för att erkänna det.

    Tänker med din syster då på hur ni löser konflikter mellan varandra? Är det som min lillasyster och jag, eller är det mer likt som min storasyster fungerar?

    Jag tror det finns stort hopp om det är det förstnämnda. Annars tror jag snarare man måste gå in i någon form av acceptans? Acceptera att det inte kommer ske någon förändring. Den här personen är såhär och om man ska fortsätta umgås är det utifrån den aspekten det kommer fortsätta vara?

    Med min storasyster har jag slutat förvänta mig någonting.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 2,320 totalt)
0