Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 2,199 totalt)
0
  • som svar på: Tråkig

    <3 Tänker litegrann att mönstret kanske är att du väljer att ställa dig utanför? Funderar på det du skrivit tidigare om att familjen/”gemenskapen” bråkade och du ville inte vara en del av det, och som vuxen och  även barn i andra miljöer tar du det säkra före det osäkra? Du beter dig likadant som under uppväxten när det gäller att hålla människor på avstånd såvida det inte är någon du verkligen ”klickar med”?

    Ja, i kärleksrelationer tänker jag att det handlar om att klicka emotionellt/intellektuellt, fysiskt och typ sexuellt. Medan det i vänskapsrelationer kan räcka med att man gillar varandra överlag, att det är inte så allvarligt och påverkar en inte så himla fundamentalt (borde inte göra det iaf, haha, inte helt lätt ändå).

    <3 Det låter helt hemskt att hon sa så om kyrkan, fina du. Det skulle ju innebära att fenomenet ensamhet inte existerar i vårat samhälle eftersom vi har kyrkor att ansluta till?

    Tolkar det som att hon ändå vill ha kontakt, men säger mellan raderna att det här ensamhetsproblemet behöver lösas på något sätt som inte inkluderar henne i så hög utsträckning? <3

    Vissa är också så himla plumpa i sina uttalanden. De tänker inte så klart utan bara häver ur sig floskler som att söka sig till kyrkor, eller skaffa sig en psykolog. Det är vad somliga ”hör” att man ska säga när någon är sårbar och söker emotionellt stöd. Jag vet faktiskt inte varför folk ibland är så korkade ärligt talat. För det sårar ju.

    Den här systern borde ju reagerat, kan jag tycka då, något i stil med: Kan jag hjälpa dig på något sätt?

    Stor kram!

    som svar på: Tråkig

    Ett litet tillägg: Tror man ska vara väldigt noga med vad det här kittet eller paketet innehåller. Exempelvis om det handlar om att någon är i stort behov av hjälp och den andra är en bra stödjare, då kan relationen senare när personen mår bra igen, vara totalt innehållslös. Det måste nog istället gärna vara ett innehåll av ett lite mer positivare slag eller åtminstone inte endast handla om mående – eftersom det ju är så föränderligt som vi alla vet?

    som svar på: problem med mina sidor

    <3 Hej!

    Har inte heller dessa problem, men däremot om jag försöker gå in på dina sidor/ditt användarnamn så får jag ett felmeddelande, så verkar vara något med just ditt konto.

    som svar på: Tråkig

    <3 Tror kanske det är som ”ett kitt” många gånger när det här ”klicket” uppstår? Typ, med den här personen får jag detta; kanske att man har ovanligt kul ihop och denne uppmuntrar till att det är vad relationen ska handla om. Medan någon annan har man intressanta och stimulerande samtal med, det är själva kittet. Med den tredje har en annan syn på livet och det tycker man är spännande och givande att få lyssna på. Det kan också göra att relationen pågår i åratal. För man vill inte förlora ”kittet” med just den personen.

    När åren går också adderar det ofta en extra dimension, att relationen känns allt mer värdefull, tycker jag då. Men jag har även mött personer som kanske fungerar tvärtom, som tröttnar, som tappar respekt ju längre relationen fortlöper, som inte alls är nöjda med ”huvudkittet” utan vill kanske mer ha ett kitt som ständigt aktualiseras och speglar hur den som person förändras. Att det kräver ständig uppdatering och förnyelse, dessa relationer upplever jag iaf kan vara lite mer problematiska. Man kan ju ha förändrats så mycket själv under åren att det kan bli väldigt, väldigt svårt att möta varandra igen på andra stigar än den ursprungliga. Tror inte riktigt generellt på det utan det tänker jag är att riskera och utsätta relationen för prövningar i onödan. Man kan hitta andra personer för att få dessa behov tillfredsställda.

    Vad jag lärt mig av livet är det alltså oftast så dumt och onödigt att kasta bort vänner pga. att man inte nöjd längre med det som är klistret av det som en gång förenade oss. Jag tror generellt på att spara sånt till kärleksrelationer. Där anser jag att man behöver ha en mycket högre kompatibilitet eftersom den relationen är mycket mer hänvisad till djupare behov. Vet att vi tidigare skrivit om detta vad som är skillnaden mellan vänskapsrelationer och kärleksrelationer, haha. Men jag kom att tänka på vad jag tänker kan vara vissa skillnader mellan dessa, nu igen.

    som svar på: Årsresumé
    Trådstartaren

    <3 Tack! Så sant också!

    <3 Vill också säga att jag tycker det är djupt orätt att ditt liv ser ut på det sättet som det gör. Att du inte förtjänar denna rävsax övh! Du är värd så extremt mycket mer.

    Skönt att höra att det lossnat hos terapeuten – starkt gjort! Hoppas den nya är ett strå vassare också.

    som svar på: Årsresumé
    Trådstartaren

    <3 Tusen tack fina ni!

    Måste säga att det här kanske var toppen att det hände. Kände mig tvingad till att ta dessa beslut. Systern försvann känslomässigt ur mitt inre. Likaså bästa kompisen och själsfränden. Den kreativa banan kanske aldrig var för mig ändå. Glad att jag kan arbeta med det andra istället. Det är väl som att det mesta gjort livet lugnare och mer pålitligt. Trodde jag skulle känna tomrum men då känner jag mer likgiltighet, kanske inte låter som ett framsteg men det har varit så jobbigt att vilja ha dessa i mitt liv när det ju ändå uppenbarligen inte fungerat. Självbevarelsedrift och självrespekt är sannerligen orden!

    som svar på: Tråkig

    <3 Ja, åh, kärlek. Att man hör ihop på något kanske? Inte går att ersättas hur som helst?

    Menar du också att någon medvetet skulle utnyttja det som du har förmedlat för att sedan skada? Det låter hemskt att gå runt och ha en inre oro för att folk skulle bete sig så! Skulle det göra väldigt ont då? Jag menar att ibland kan det också krävas en hel del för att folk ska lyckas övh att komma åt en så man faktiskt blev ledsen på riktigt? Förstår ju dock om du vill ha en trygg och pålitlig relation till någon att det definitivt inte kan innehålla såna överraskningsmoment.

    Det är svårt det där också vad man menar exakt med ”klickar”? Tänker du att det är lite som kärlek vid första ögonkastet att det ska vara en ganska stark upplevelse?

    I vårat samhälle känns det också som att fokus ligger vid att göra varandra oberoende. Föräldrar vill att barnen flyttar hemifrån så de blir självständiga. Vi ska helst inte fästa oss vid varandra för mycket och hjälpa till utan alla har ansvar för sitt eget brukar man uppmuntra folk till. Tänker att det också gör oss himla ensamma. Tror det finns något livsbejakande med att också våga göra sig beroende av någon eller några.

    <3 Jag är just nu sjukt besatt av tanken på priset som man betalar här i livet. Är det värt att exempelvis hålla sams med sina föräldrar för att senare begå självmord? (jag vet att du sa att du inte skulle det) Eller stanna hos en partner som är skadlig för en och potentiellt livsfarlig, är det värt att riskera sitt liv för den kärleken jag förstår också finns där? För att få ett annorlunda liv måste man trampa upp en ny stig för sig själv. Göra på ett annat sätt för att få ett annat utfall. Jag kanske inte borde skriva såhär eftersom jag inte precis själv på många sätt lever upp till det övh. Förändra sitt liv känns som det svåraste man kan göra. Men jag tror på att våga kolla på priset man betalar. Jag skulle bli så sjukt bitter om jag fortsatte den här vägen som jag gått runt i, i evigheter, utan att hitta ut, och så plötsligt tar livet slut. Det får inte ske. Jag tror inte på önsketänkande eller att folk i ens omgivning dör för att problemen ska lösas. Man behöver ibland radikalt tänka om. Våga överge det som inte går att uppfylla.

    Hur går det förresten med att prata öppet om den här relationen med terapeuten?

    som svar på: Tråkig

    <3 Det är förmodligen olika för skilda personer men jag tror jag tänker att trygghet hör ihop med någon form av radikalt överseende med motparten? Att man upplever i mötet med den andra att denne inte dömer en onödigt hårt utan istället är vänlig i mångt och mycket, oavsett om det händer något som skulle kunna skapa friktion. De vänskapsrelationer som hållit längst i mitt liv har en kärna av denna radikala acceptans för varandra och våra olikheter. Trygghet tänker jag nämligen är att få vara den man är och att man känner sig omtyckt i det av den andra. I terapier har jag haft en manlig kbt-terapeut som jag upplevde genuint gillade mig medan resten upplevdes tillgjorda i sin omsorg.

    Vissa säger ju att de läker mycket genom kontakten med sina barn. Tror kanske det handlar om just detta, tryggheten i att få vila i den lite mer villkorslösa kärleken (menar då inte villkorslöst bokstavligen utan mer fenomenet att det finns en djupare kärlek i grunden) som ju barn är särskilt utmärkande bra på att uttrycka.

    Tror även ofta man kan behöva känna sig omtyckt av sin terapeut för att kunna känna tillit/trygghet och vilja öppna upp sig. Om man möts med minsta lilla skepsis är det nog lätt att sluta sig igen? Även är det ju svårt att vara sårbar ifall den andra ger vibbar ifrån sig av att kanske inte riktigt tycka om en? Tror generellt inte på relationer som har mycket av undervattensströmmar och konstiga vibbar. Det tänker jag är motsatsen till känslan av trygghet.

    Hur tänker du?

    som svar på: Tråkig

    <3 Ja? Det blir väl lätt så att man går till sig själv för att försöka klura ut vad någon annan kan tänkas behöva.

    Känns som evigheter sedan (det måste vara nästan 20 år) man själv var i det där tidiga ”trauma-stadiet”. Minns knappt någonting av den tiden eller kan förnimma känslan av att befinna sig där upptäcker jag nu när jag försöker tänka efter. Men tror kanske att det började lossna för mig när jag hörde andra sätta ord på sina känslor och upplevelser. När minnen plötsligt började dyka upp. Det andra kallade för misshandel var ju sådant som jag själv mer eller mindre identiskt också hade fått uppleva. Fan vad länge sedan det var men omskakande, turbulent och som världen plötsligt hade förvandlats till någonting annat tror jag var själva grundkänslan. Det var chockartat.

    Har för mig att det var någonting sånt som gjorde att det började hända grejer för mig i det där tidiga stadiet. Det var alltså inte i en terapisituation det skedde i utan på gruppmöten. Mötte också en del äldre kvinnor/damer och det gav verkligen ingenting annat än att jag nästan bara satt och bad om ursäkt för att jag tog upp deras dyrbara tid när andra ”mer behövande” borde fått den. Jag förstod ju inte alls att jag själv tillhörde den kategorin, haha. Självinsikten var inte precis skyhög. Tror alltså jag behövde andras ord, andras berättelser, andras uppväxtskildringar, för att kunna sätta ord på min egen. Det hade jag definitivt inte klarat på egen hand i en terapi mellan två personer. Jag har varit rejält beroende av andra överlevare som visade vägen.

    Jag har verkligen ingen aning om heller vad man kan säga till någon i den utsatta situationen, kanske kan man försöka att bara lyssna?

    Har du någon idé om vad som hade kunnat hjälpa dig eller känns det mer som att det handlade om tid och utrymme att få landa, snarare än ord från en terapeut?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 2,199 totalt)
0