Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,944 totalt)
0
  • som svar på: Inte få finnas
    Trådstartaren

    <3 Funderat lite på den här tråden och det som jag dramatiskt kallat ”inte få finnas”, att det nog snarare handlar om otrygghet i relationerna. Jag har ju skrivit mängder av såna trådar på det här forumet om hur jag inte litar på folket som jag har i min omgivning. Att de är flyktiga, opålitliga och hur svårt det är för mig att kunna vila i att relationerna är liksom ”på riktigt” eftersom de själva oftast vill påtala att de inte betyder något för dem.

    Minns att en terapeut jag hade i EMDR beskrev hur jag inte kände tillit till någon. Att jag ständigt var beredd på att bli skadad. Tänker lite på den där drömmen från den sk dejten att det inte är alls första gången han säger något som gör mig typ helt otroligt förkrossad. Det är som att just hans ord går rakt igenom mig. Vi har förövrigt inte pratat sedan dess och det tolkar jag nu också som att det han gjorde var kanske med flit eller så. Fattar dock inte poängen, men det brukar jag heller inte göra när det kommer till de här människorna som hela tiden menar att det är så meningslöst när det handlar om relationen till mig.

    Håller med och känner igen längtan efter att få spegla sig i någon. Slippa känna sig så ensam till sitt öde, typ.

    Förstår att det är en svår situation <3 Fruktansvärt det de utsatte dig för också (milt uttryckt). Vet inte om du vill ha en input men jag hade valt att flytta med pojkvännen för att byta miljö. Hade läst upp betygen där och inte skrivit in mig på det universitetet. Sett det året som ett ”läkande år” där du slipper miljön där plågoandarna finns och påminner om de trauman de utsatte dig för. Du slipper också bo ensam. Kan se framemot att läsa på drömutbildningen året efter på det universitetet du var ämnad till att gå på. Vet att du skriver att du aldrig kommer få gå där om du flyttar med pojkvännen men måste det verkligen bli så? Tycker det låter lite trist och surt att sitta på fel utbildning men att det är på rätt universitet. Skulle själv känna en enorm bitterhet av det.

    som svar på: Dejting tips fort!

    Spännande! Önskar ett stort lycka till – tror det kommer gå strålande =)

    som svar på: Dejting tips fort!

    Om dialogen flöt på lätt och jag gillade att prata lite mer privat så hade jag tyckt det vore jättemysigt med Skansen. Ifall dejten behöver lite mer av en skjuts och kan bli lite stel, då hade jag som dejt valt Gröna Lund. Kanske du kan ge förslagen till henne och fråga vilken hon föredrar?

    som svar på: Dejting tips fort!

    Gröna Lund eller Skansen kanske?

    som svar på: Dejting tips fort!

    Åh, gröna lund tror jag på! Har läst också att attraktion oftare blir starkare när vi är i en situation av typ rädsla haha. Lättare att känna gemenskap också, som jag förstått det. Man tyr sig till varandra och delar upplevelser. En liten brasklapp dock är att fundera över vad det här är för tjej? Är det någon som gillar gröna lund eller är det en lugnare tjej som snarare föredrar ”stillsamma aktiviteter”? Den där hotellövernattningen tror jag på att skippa, det låter inte så seriöst att föreslå det som en första dejt =)

    Tror alltså på att välja en aktivitet. Antingen Grönan eller middag.

    som svar på: Ångestpåslag
    Trådstartaren

    Stort tack för era givande svar <3

    Ja gud, detta alltså att springa på folk kan vara riktigt plågsamt. Blev påmind om att jag såg en annan kvinna på gatan ganska strax efter jag hade slutat på den arbetsplatsen, kanske hade det gått ett halvår, och då behövde jag fysiskt gömma mig också för kände att det fanns en viss risk för fysisk misshandel, att hon skulle ta saken i egna händer och få ur all sin vrede (en sista gång och utan att vara ”under lupp” på själva arbetsplatsen?) hon bar emot mig. Jag var hennes chef och hon var inte nådig att ha som medarbetare. Jag är inte alls främmande för att hon skulle kunna knocka mig i framtiden. Är rädd för henne.

    Den här tjejen ovan som jag mötte är som en sommardag i jämförelse måste jag säga. Trevlig absolut, inte delaktig i någon mobbing, men som ni säger, det där skådespeleriet som somliga ägnar sig åt. Jag vet inte riktigt? Alltså om jag hade mött någon som jag vet slutade pga. mobbing hade jag nog iaf frågat hur den mår – liksom mår på riktigt efter det som hände? Beklagat det hela? Liksom synliggjort dennes verklighet? Det var nog det också som jag fick ångest av, höra henne kvittrandes droppa namnen på mina förövare och prata som om den arbetsplatsen är så himla fantastisk. Det var faktiskt lite osmakligt även om jag förstår att det förmodligen inte var avsiktligt alls. Hon lever väl med sina skygglappar och är väl på så vis någon form av medlöpare. Som att vara gränslösa, skada varandra är så normaliserat på den där arbetsplatsen att folk vet nog inte längre vad som är onormalt att utsätta sina kollegor för. Antar också att sånt här gärna kallas ”interna konflikter” eller ”brist på personkemi” och liknande. Istället för ren skär mobbing med ett tydligt offer (en hackkyckling) samt tydligt utmärkande förövare som systematiskt skadar en person. Det är ju knappast en form av ”konflikt” som pågår.

    Bra ide att försöka lära sig att hantera såna här situationer i framtiden. Gillar förslagen på vad man kan säga. Liksom för att freda sig själv från situationen generellt men ändå sköta det snyggt. Tack för de orden.

    <3

    <3 Så djupt orättvist att ni blir utsatta av den här kvinnan, verkligen. 9 år är en otroligt skrämmande lång tid också att bli utsatt av en narcissist. Så fasansfullt! Mardrömslikt.

    Förstår precis reaktionen att man inte vill tro att saker och ting kan vara så allvarliga.

    Hur mår din man i allt detta? Är han helt under isen eller står han mer stadigt trots omständigheterna? Hoppas innerligt att han kommer från en trygg uppväxt så han inte behöver retraumatiseras av det här.

    Gör ni så att ni dokumenterar så mycket som möjligt? Exempelvis (om det går) filmar exet och sparar för att kunna använda vid eventuella framtida rättegångar?

    Stor kram

    Trådstartaren

    Ja jag håller med om att det lätt flyter ihop. Kan hamna i att börja ”agera flickvän” för att det är vad som förväntas snarare än att det blir ett autentiskt utbyte. Upplever även vara rejält skiftad i min personlighet ofta så det kan handla om att olika delar av mig anser ha olika relationer och förhållningssätt till den här sk. pojkvännen.

    Som grundregel när det gäller en kärleksrelation föreställer jag mig att man ska må bättre generellt av att umgås – betydligt bättre än hur man mår med kompisar? Men sedan var gränserna går för det, vad man kan kräva och vilket djup det innefattar känns som en oerhörd djungel. Hade en pojkvän för hundra år sedan som det föll sig naturligt att hänga med. Umgicks hellre med honom än var själv. Mådde bättre av att ha honom i mitt liv än inte. Han var mer än en kompis eftersom vi var intima. Jag saknade honom på ett sätt jag inte saknade någon kompis. Med honom upplevde jag ofta någon liten frid i själen av samhörighet som jag inte gjort med kompisar på den nivån. Den relationen har blivit någon liten riktning kring vad jag tror är ett hyfsat sunt förhållande och hur avslappnad man faktiskt kan vara i det – kände inga direkta rädslor för att det skulle ta slut eller spåra ur. Vissa som hittat ”rätt partners” har beskrivit det som att de inföll sig ett väldigt lugn inom dem. Vad tänker du är skillnad på vän och partner?

    Så sant att en ubermänniska är den som accepterar sig själv överlag så. Så fint att komma med den insikten om sig själv. Det är väl någon form av självrespekt också?

    Ja det kanske är lite sorgligt. Har bott och levt betydligt värre i mina dar men det är som att jag inte kan bestämma mig för vilken livsstil som jag vill ha. Nu bor jag ganska fint i ett välbärgat område, finns mycket natur och vatten i närheten. Folk ser ut att må bra här. Nära till stan och allt möjligt. Tanken är nog dock att man ska ha en familj eller folk att hänga med liksom i sitt hem. Ungefär som att åka på semester till en resort, det är fint men det är inte lika härligt om man är ensam och inte tar tillvara på utbudet. Hur känner du med ditt liv och partner?  Söker du egenskaper eller ett ”färdigt liv”?

    Jag förstår, depression och ångest är också allvarliga diagnoser <3

    Kan tänka mig att det ser bättre ut i övriga Europa. Vet du vilka länder som är särskilt utmärkande? Vore intressant att höra hur de arbetar och vad det är de gör som gör att det fungerar så bra.

    Drömmer symboliskt ofta så det brukar kunna ge pusselbitar kring hur jag mår innerst inne. Vad som rör sig i mitt inre.

    Är helt med på vad du menar om terapi i problemblock som A, B.. C osv. Det jag tidigare gjorde var att jag kompletterade den terapiformen jag gick i med diverse gruppterapier, skrev mycket på egen hand, forum, talat med vänner, letat efter litteratur och läste på. Skapade vid något tillfälle en anonym blogg. Det har varit som ett heltidsarbete detta med att ”läka”. Har även genom åren bytt ut terapiformerna för att bredda hjälpen. Förra sommaren gick jag i EMDR och nu går jag inte i någon terapi alls. Kan dock sakna det litegrann för är det en bra terapi är det oslagbart och man börjar direkt må bättre.

    Står du i såna där köer för att bli beviljad terapi eller hur ser processen ut för dig just nu?

    Trådstartaren

    <3 Stort tack för dina ord!

    Bra poäng, från uppväxten har jag fått med mig att man ständigt behöver bli bättre, vara bättre – vara bäst egentligen. Framförallt handlar det om att jag just av alla behöver bli bättre på att tillfredsställa de andras behov. Vad lustigt egentligen, inte sett det förr.

    Tror också jag omedvetet läser in det kravet hos eventuella partners – att det handlar om att jag behöver leverera. Bara tanken gör mig utbränd. Kärleksrelationer har inte hållit framförallt för att vi varit för olika i grund och botten, tror jag.

    Undrar vad som skulle hända om man liksom accepterade att man är okej här och nu? Inte behöver bli så himla mycket bättre? Det verkar ju lite orimligt om man ska vara någon ubermänniska bara för att känna sig värd en kärleksrelation? Alla möjliga tokstollar har också kärleksrelationer verkar det som.

    Tror jag söker ett ”färdigt liv” ärligt talat. Som att det livet jag har är jag innerst inne inte så intresserad av utan kan med lätthet bara överge.

    Ska försöka se det lite längre perspektivet, att man kan ha massor av olika kärleksrelationer nu framöver. Avdramatisera det lite. Under 40 år framåt i tiden kan man möta spännande själar.

    Trådstartaren

    Jaha, men gud vilken intressant vinkel! Det jag har svårt med är att föreställa mig verkliga scenarium generellt. Alltså en partner som plötsligt finns i min vardag och lever med mig i den. Tänker ofta att jag vill bespara andra det. Så jag antar att jag inte lever ett jättebra liv utan i stället är jag osäker och rädd för vad jag har att erbjuda. Det jag ofta behöver av mig själv är acceptans, lugn och ro, gränser, lyhördhet, att livet saktas ner..  Aldrig tänkt tanken på att det är egenskaper man bör kolla efter hos en partner. De jag hittills fastnat för tycker jag sätter igång min stressreaktion, att jag behöver ”bli bättre”, ”vara bättre” och typ underhålla dem… Vilket ju är motsatsen till vad jag behöver av mig själv.

    Jag har ju intressen också och de brukar jag heller inte dela med partners. Alls faktiskt. Inte ens kompisar delar de i regel. Känslan är att det är jag som anpassar mig till min omgivning snarare än att jag byggt upp ett liv som är anpassad efter mina behov.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,944 totalt)
0