Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1,177 till 1,188 (av 1,285 totalt)
0
  • som svar på: Dåligt samvete
    Trådstartaren

    Tack för dina ord!

    Kanske är det så att när man akut behöver sammanfatta livet så får man syn på vem man är/varit också? Tänkte på den där studien du hänvisade till. Arbetsnarkomanerna upptäcker att de prioriterat fel. De självupptagna önskar att de tänkt mer på andra. Den medberoende önskar att den valt sundare relationer osv osv.

    Jag har prioriterat min ursprungligsfamilj mycket. Samt destruktiva relationer. Detta på bekostnad av mitt eget liv. Har inte utvecklats vidare (har väl det på ett sätt, men på andra sätt inte) och vågat tagit språnget i vissa sammanhang som betytt något för mig. Jag går i regel inte in i kärleksrelationer sedan några år tillbaka. Vågar inte det.

    Så huvudproblemet är kanske ändå inte att klicka med andra eller bli accepterad, tror jag. Klassar det som delproblem. Och sedan att huvudproblemet för mig är att leva. Välja liv.

    Orkar du säga vad du tror du skulle ångra? (Menar inte nu i natt alltså utan när du har tid och lust)

    Känner väldigt starkt med dig när jag läser det du skriver. Vad mycket du har tvingats vara med om. Lät riktigt obehagligt när psyk kopplade in soc. Måste varit fruktansvärt.

    Jobbigt med kollegor också som inte kan ge dig stöd. Förstår att tilliten till kuratorer och andra är väldigt liten just nu.

    Bra att du skriver här!

    Det här kanske är en konstig sak att säga men jag tycker att du och jag är lika! Den jag känner mig mest lik på hela forumet är dig. På riktigt alltså. Sedan är ju såklart din känsla det primära här, vem du kan relatera till. Men kanske är det en tröst att andra kan känna igen sina personligheter i dig? (Eller jag kan det då, vet inte hur det är med andra).

    Menar du förresten att det är framförallt dina svårigheter som du har svårt att hitta andra som också har? Eller är det liksom kärnan av din personlighet som du känner dig ensam i? Kanske helheten eller kombo av båda?

    Kram

    Skumt, min tråd hamnade i fel svar. Tagit bort min text.

    som svar på: Dåligt samvete
    Trådstartaren

    Kanske ska lägga till att ingen i min omgivning förmodligen skulle beskriva mig som en inställsam person. Tvärtom, får jag oftast höra just att jag tänker ”självständigt”/”unikt”, och just ställer mig utanför mainstream (som jag faktiskt inte klarar av heller, haha).

    Trots det känner jag att det finns ytterligare nivåer som jag behöver ta för att bli ordentligt nöjd. T ex att politiskt inte tycka som ”mitt parti” tycker. Utan kanske plötsligt känna att man håller med ett troll i sak. Det är den nivån jag tänker på när jag menar att våga gå emot kollektivet.

    Kanske blev flummigt nu…?

    som svar på: Dåligt samvete
    Trådstartaren

    Jag tror ett fel jag gjort i mitt liv är att jag brytt mig alldeles för mycket om vad andra tycker eller tänker om mig. Tror det en bidragande orsak till mitt missnöje med livet. Jobbar en hel del nuförtiden att i vardagen våga göra annorlunda. T ex att inte gå in i en kollektiv tanke/åsikt om jag innerst inne faktiskt inte håller med. Utan ställa mig utanför den då och uttrycka att jag tycker annorlunda. Blir faktiskt märkvärdigt tillfredsställd av det. Det blir en känsla av att ta plats, visa hela mig, och sen växa i det. Kanske är det så med den där känslan i luften när jag var på vippen att kola som det kändes, så är det just såna små steg som kan vara viktiga att fortsätta ta? Alltså grejen är ju att när jag väl dör så vill jag ju känna mig nöjd! Jag vill inte ångra saker. Eller hemska tanke att jag gått igenom livet och förställt mig själv eller inte uppfyllt en enda dröm som jag haft.

    som svar på: Dåligt samvete
    Trådstartaren

    Tack för ditt svar!

    Någon sa en gång att innan man inleder en kärleksrelation så ska man kolla på personens sämsta sidor och där överväga ifall man kan leva med de, eller ifall bristerna är för stora. Lite för att lista ut om man är kompatibla eller inte. Kanske gäller det även vänskapsrelationer eller människor i allmänhet? Har nämligen mött en hel del personer som på många sätt är lik mig – samma skrot och korn – men där det ändå varit väldigt mycket som skavt mellan oss. Undrar därför om man ska börja titta lite noggrannare på olikheter också? Tänker mest högt här hehe.

    Förstår att du är mentalt trött efter det som varit. Låter som en riktig pärs och att det tagit speciellt mycket på känslolivet? Att det rivit upp och dragit åt flera håll samtidigt – inom olika områden?

    Tycker som sagt du varit oerhört modig och stark som vågat och klarat dig igenom allt. Inte minst med rädslor i relationer.

    Ska tänka på dig idag. Hoppas mötet blir givande!

    Åh fina du,

    Det gör ont att läsa det du skriver. Det låter som att det bokstavligen är och alltid varit ombytta roller där du är förälder till din förälder och hon har blivit och alltid varit den behövande?

    Är helt med dig på känslan av – vem ska då finnas där för dig? Och vad händer med dina behov när du ständigt behöver prioritera andras?

    Jag förstår att du känner en jättestark kärlek till din mamma. Kan samtidigt inte låta bli att känna mig lite illa till mods och upprörd på henne som kan göra såhär mot dig. Låta det få pågå ett helt liv. Hon var ju den vuxna och det kan inte vara så övermänskligt svårt att märka/registrera ifall sin dotter (under en hel barndom) gör avkall på sina känslor och behov framför sin förälder. De är ju då föräldern ska reglera det och styra tillbaka, visa att denne visst klarar sig själv. Att ett barn ska få vara ett barn.

    Förstår att det här är dysfunktionellt från början och kanske har det också pågått i generationer att det mynnat ut i att din mamma blivit på det här sättet?

    Också det att omgivningen ”lallar” med och heller inte anser att mamman ska in på hem tycker jag låter som ett sånt svek. De gör det oerhört lätt för sig själva. De utnyttjar dig och tar inte dina känslor och behov på allvar.

    Eller hur känner du det? Jag kanske läser in saker som inte finns? Färgad av mina egna erfarenheter av att bli föräldern till mina föräldrar. Du får säga till i såna fall så ska jag sluta.

    Jag önskar hur som helst att det kommer in en hjälte. Säg en partner. Som kan bädda ner dig och ge dig omsorg i 40 år framöver. Som kompensation. Du om någon förtjänar det.

    Googlade lite och hittade en formulering från föreningen Tillsammans där en kvinna som jobbar där uttalade sig såhär om detta.

    Tror du att vi behöver prata mer om synen på  ”tjatsex”? Ifall det är ett sexuellt övergrepp eller inte om man på något sätt övertalar någon att ha sex med en?

    – Ja det tycker jag absolut. Min inställning är att ”tjatsex” är ett sexuellt övergrepp och är en våldtäkt, för det bygger inte på samtycke från båda parter. Det bygger inte heller på respekt för varandra som lika värda människor. 

    Källa: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?artikel=6012866

    Ah, förstår verkligen att det varit ganska stora livsomställningar som då påverkat måendet och ångestnivån. Låter som att du varit modig i detta också. Att våga göra om ett utbildningsval (trots att det var mycket som stod på spel och du velat göra det i lugn och ro). Berätta om att vara icke-hetero. Wow säger jag! Känner du nu att du är mer tillfreds med livet efter de här grejerna som varit, eller känner du att du kan nå några nivåer högre i måendet och försöker ta dig dit?

    som svar på: Dåligt samvete
    Trådstartaren

    Tack för ditt svar!

    Vad läskigt att du varit med om något liknande. Så dramatiskt!

    Är lite tacksam på ett sätt att jag fick möta döden i vitögat eller hur jag ska uttrycka det, och då fick den här insikten. Vad känner man när man tror det är slut? Ganska viktig information. Blev förvånad över att jag tänkte på att jag inte levt tillräckligt. Hade nog gissat att jag skulle tänkt att det var sorgligt bara att dö, inte att jag krampaktigt blev besviken på att jag inte levt ordentligt.

    Ja precis, vad är då att leva fullt ut? Vilka livsmål och drömmar innebär det? Har kommit fram till att jag inte är så besviken på mitt arbetsliv (generellt), det handlar inte om något materiellt eller pengar, utan för mig att leva ett rikt liv är att delvis ha en kärleksrelation. Att ha någon att upptäcka livet tillsammans med.

    Önskar även att jag gjorde mer på min fritid, hade fler vänner att umgås med. Det handlar heller inte om att resa, har gjort det. Utan jag kommer nog fram till att för att leva fullt ut behöver jag fler relationer och då särskilt en kärleksrelation. Inte haft det på väldigt många år och livet känns just torftigt och nära på meningslöst utan det. Vem orkar leva utan kärlek liksom?

    Värme

Visar 12 inlägg - 1,177 till 1,188 (av 1,285 totalt)
0