Skapade svar

Visar 12 inlägg - 61 till 72 (av 2,063 totalt)
0
  • som svar på: Hämnd?
    Trådstartaren

    Tack! <3

    som svar på: Hämnd?
    Trådstartaren

    <3 Ja, det borde räcka att ignorera honom. Ska försöka lära mig att i stället tänka på de trevliga kollegorna, försöka minnas det och släppa de har obehagliga typerna. Jag tycker det är riktigt patetiskt att han efter 1,5 år eller hur lång tid det nu gått, random kontaktar mig såhär. Skulle jag börja härja på det där gamla företagets sida på fb och länka till mobbing, finns en viss risk att även de skulle tycka det var ganska creepy, liksom mitt beteende haha. Nä usch jag får hejda mig!

    Tack för hjälpen! Kände mig på krigsstigen när jag skrev första inlägget. Nu känns det lugnt igen. Tack <3

    som svar på: Hämnd?
    Trådstartaren

    Tack snälla <3

    Det jag noterar är att tidigare erfarenheter blommar till liv när tidigare mobbare gör sig tillkänna, eller där jag på andra sätt upplever någonting liknande. Får impulser att bli Lisbeth Salander och bli som någon eldsprutande drake. Tur för mig att jag har dessa spärrar att jag oftast ”släpper det”, alltså inte göra något direkt. Men jag vet samtidigt inte, fan… är det konstruktivt? Känns så löjligt när man sedan sitter i terapin för femteelfte gången med något nytt trauma som man ska ”reparera” ifrån.

    Värt att tänka på är absolut detta med självrespekten. Jag kan inte komma på hur det skulle gå till, heller. Det känns bara så svagt samtidigt att nu när jag har den här killen liksom ”på tråden” att jag inte gör någonting. Som att deras beteenden är normaliserat, även för mig. Det är skräcken.

    Är å andra sidan också lite orolig (om jag inte säger något) att det just spär på känslan av att samla på sig ilska, ännu mer känslor av hämnd, att jag hatar de alla. Nu har inte jag kontakt med min mamma men jag märker att känslorna väcks emot henne också, att jag blir upprörd på nytt.

    Får klura på hur jag ska göra med den här fåniga mobbaren. Om jag kanske bara blir orolig och sätter igång någonting större som är onödigt ifall jag säger något om det. Kanske även att min fd. chef skulle kunna hamna i blåsväder. Vilket jag inte alls har ork och energi att tänka på nu. Äh, jag får nog släppa det här.

    som svar på: Hämnd?
    Trådstartaren

    Ja, jag är kluven. Sanningen kommer ju inte fram. Det var precis likadant under skoltiden där mamma drev hatkampanjer emot mig, kontaktade till och med mina lärare, kompisars föräldrar, släktingar och beskrev hur vidrig jag var. Jag bara känner nu att jag vaggas tillbaka in i den maktlösheten att alla kommer undan. Mamma kom undan. Pappa kom undan. Våldtäksmän kommer undan. Arbetsgivare. Kollegor. Jag säger ju aldrig nåt. Offentligt liksom. Jag säger ingenting offentligt. Så är det att bryta ett mönster då att åtminstone skriva något till honom? Ge honom en iskall känsla rinnandes genom kroppen. Det är så skamlöst av honom att kontakta mig och låtsas som ingenting. Han kan inte vara frisk.

    Tipsar om den här föreläsningen <3 <3

    Stoppa mobbning på jobbet! med Stefan Blomberg på Gilla Jobbet i Malmö 2018

    https://www.youtube.com/watch?v=k2JiQ2QroJo

    Vad ska du ha koll på för att tidigt upptäcka tendenser till mobbning?

    • Hur kan grogrunden se ut?

    • Hur bör chefen agera om någon blivit utsatt? Arbetsmiljöverkets föreskrifter om OSA har fått allt fler att inse att en viktig del i det systematiska arbetsmiljöarbetet måste vara att förebygga mobbning.

    Forskaren Stefan Blomberg, författare till boken ”Mobbning på jobbet” och psykolog vid Arbets- och miljömedicin i Linköping, talar om hur man kan förebygga och hantera olika former av kränkande särbehandling. Du får lära dig om hur man med olika typer av riktlinjer och handlingsplaner kan tydliggöra roller, ansvar och rutiner för att förebygga mobbning – och om hur man hanterar fall, när det trots allt inträffar.

    som svar på: Kärleksäventyret
    Trådstartaren

    <3 Ja precis. Och att inte välja är också att välja, sa väl filosofen Jean-Paul Sartre. Man kan väl tänka sig att jag frågar mig vad som händer om jag inte väljer förändring. För att klara av att ta det språnget behöver jag känna tillit till att framtiden blir bra, även om den ju såklart är ovis.

    som svar på: Dumma jävla svin

    <3 stor kram till dig!

    Blir också vred emot den där mannen som spottade – låter superprovokativt. Inte konstigt alls att du blir upprörd. Tror jag varenda människa skulle bli.

    Nämen precis, så resonerade jag också. Övertygad dessutom om att just jag skulle bli så allvarligt sjuk att det var intensiven som väntade. Hade alltså exakt samma rädsla. Satt isolerad ungefär 1,5 år. Alltså så pass att jag fixade hemleverans med mat, besökte inte en enda affär osv. Faktiskt aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, det var nära självmord. När jag sedan blev sjuk för några veckor sedan måste jag säga att det samtidigt var en befrielse att få reda på ifall just jag skulle bli supersjuk. Det var inte så att jag medvetet ville bli sjuk men jag kände att priset hade blivit för högt i relation till den lilla vetskapen man utgår ifrån. Alltså sannolikheten att man ska bli dödssjuk efter 3-4 sprutor om man är under pensionsåldern. Den har man ju hört är oerhört låg. Omikron säger de dessutom sätter sig högre upp än i lungorna, det kan jag också intyga. Lite mild hosta på sin höjd.

    Har du släktingar du kan kolla på hur de reagerat efter blivit smittade? I min släkt har ingen blivit särskilt påverkade. Tänker att det kan ge en fingervisning hur man kan reagera?

    som svar på: Svikit

    <3 Vad jobbigt det är när det blir sådär. Oftast gör man ju sitt absolut bästa för att ingen ska råka bli sårad eller bli sviken av en. Vi är också bara människor och ibland är det oundvikligt. Jag tycker du ska försöka ha en förlåtande attityd inför dig själv kring det här, samtidigt som du kanske kan höra av dig till någon och prata ut – låter som att du skulle behöva det också? Liksom rensa luften med de här du känner har blivit svikna? Kan det vara ett alternativ även om jag förstår om det känns helt overkligt svårt att genomföra kanske?

    <3 Absolut, tog mig ur det. Blev smittad faktiskt ganska illa kvickt när jag inte längre var försiktig. Räckte i princip med en utekväll så blev jag sjuk. Det var helt makalöst vad lite sjuk jag blev. Kände stor sorg kring det på ett sätt, eftersom jag precis som du varit så försiktig. Hade jag vetat om att det bara handlade om en förkylning (tagit tre doser, senaste i januari) hade jag absolut inte isolerat mig på det sättet som jag har gjort. Kan inte beskriva det på något annat sätt än att det känns extremt sorgligt att vara rädd för något som var så ofarligt. Jag är i riskgrupp men det märktes definitivt inte. Så ska man applicera det här på din situation kanske man kan tänka sig att efter den 4e sprutan kan du försöka litegrann att vara mindre försiktig?

    Det kostar verkligen på, mentalt inte minst, att vara så rädd. Har kvar lite såna tendenser fortfarande. Man har väl blivit så van, också. En ny vana typ man skaffat sig att akta sig för hostande människor? Precis som man aktar sig för annat som man lärt sig kan vara farligt? Med facit i hand önskar jag att jag blev smittad för länge, länge sedan.

    som svar på: Kärleksäventyret
    Trådstartaren

    Tack! <3

    För ungefär 10 år sedan hade jag träffat en man som jag var sådär obeskrivligt förälskad i, en saga för god för att vara sann.. och där jag var övertygad om att det var mitt livs kärlek. Han visade sig sedan vara en varg i fårakläder. Efter det gick jag också runt och var allmänt skeptisk till kärlek och om det fanns sk. äkta människor. Blev grundlurad på ett sätt jag varken innan eller efter upplevt i den magnituden. Tog mig åratal innan jag kunde släppa vad som inträffat. Massor av pusselbitar behövdes läggas på plats. Hur gick det här ens till? Så visst kan jag absolut förstå instinkten att varna folk för ”kärleksäventyr”. Att det oftast är psykopater som drar med en på typ segelbåtar och uppvaktar en på ett helt sinnessjukt sätt. Folk faller som furor osv.

    Men det är inte alls där jag är idag att jag behöver mer kunskap kring eventuella galningar. Utan det jag framförallt behöver hjälp med, är snarare att våga lita på att det är värt att chansa. Värt att lägga sitt hjärta i handen och ge bort det. Hoppas på att någon nästa gång vill ta hand om det.

    som svar på: Kärleksäventyret
    Trådstartaren

    En sak jag lärde mig som barn redan var att man aldrig ska kritisera någon annans drömmar, big no-no =) Det här är alltså postat under kategorin ”Vad längtar du efter i livet”.

    Påminner om när jag till min ena syster berättade glatt om en kreativ utbildning jag blivit antagen till och hon beskrev detaljerat om hur det skulle leda till arbetslöshet och blödande magsår, jag skulle räkna med ett rent helvete. Det intressanta var att hon efter några månader sökte själv exakt samma sak. Tolkar det som avundsjuka. Hon hade dock inte heller lärt sig detta med att man inte ska kritisera någons drömmar. Vilket förvånade mig när hon är närmare 40 år.

Visar 12 inlägg - 61 till 72 (av 2,063 totalt)
0