Skapade svar

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 1,944 totalt)
0
  • som svar på: Vill inte ha sympati

    Tycker det är jobbigt när andra visar medömkan kring sådant de egentligen inte har någon aning om. Var på en resa en gång ensam och minns hur en kille i baren som jag pratade med berättade långt och länge om hur synd det var om mig som reste själv mm. Nu ska man kanske komma ihåg att brist på ressugna kompisar var inte problemet övh utan jag ville just inte resa med folk jag kände för behövde vara i fred. Men det var hur som helst något med hans tonfall och sätt han gjorde det på som inte alls kändes hjärtligt och empatiskt utan snarare att han lite passivt aggressivt placerade mig i ett fack. Fick förklara för honom tillslut att jag hade lärt känna massor med människor på den här resan och faktiskt bokstavligen aldrig varit lyckligare som just då. Minns att han dagen efter bad om ursäkt för sitt beteende. Så jag tänker litegrann att det också kan användas som ett nedtryckande eller härskarteknik när någon så ”djupt beklagar sig” över något i ens liv? Att motparten har behov av att vara överlägsen? Det kan finnas stråk av något föraktfullt i det hela? Att uttala sig så känslomässigt kring någons annas liv eller delar av livet som man givetvis inte har en susning om mer än på ytan, kanske, kan verkligen bli gränslöst och landa helt fel.

    Min pappa kan vara så att han mer än gärna vill gegga runt i andras olycka och sedan avsluta resonemang med att det ju är himlans tur att han själv inte har just det problemet. Haha. Så empatistört.

    Trådstartaren

    Jag tror det finns lite så två kategorier: de som väntar med att söka hjälp efter de skaffat barn, eller som inte förstår att de har haft ett svårt förflutet förrän de ser sina egna barn och jämför det med sin egen uppväxt. Sedan finns den andra kategorin (som jag själv tillhör då) som tidigt söker hjälp (när man är ungdom eller i tidig vuxen ålder), men som kanske väljer bort barn pga. känner att det är olämpligt och finns risk att traumatisera barnen. Alternativt att man inte hinner med att skaffa barn pga. den biologiska klockan och att man inte hann bli tillräckligt läkt innan det är försent.

    Den kvinnan du beskriver som kör relationer rakt in i kaklet är absolut ingenting ovanligt. Tror definitivt risken är gigantisk att man själv beter sig som en förövare ifall man inte tagit tag i sin barndom. Jag har läst att när en person utsätts för mycket stress, då kan man ha starka tendenser att bete sig som sina gamla föräldrar. T ex att man slår barnen för man är så uppjagad och vet inget annat sätt att hantera svåra känslostormar på. Många har svårt att övh reglera sina känslor. Det är ju sånt man får lära sig i terapi.

    För oss som inte hunnit med barn ska jag kanske lägga till är det många gånger en stor sorg. Vi skulle inte bli glada heller ifall andra tyckte vi var knäppa även in i ålderdomen, för om det är något som vi tagit ansvar för. Försökt få ordning på, är det just ens förflutna.

    Inför varje sommar sedan några år tillbaka, och också under sommaren, skriver jag i regel en lista på sommaraktiviteter som jag önskar genomföra så man känner sig nöjd när sommaren sedan är slut. Det brukar stå typ ”en båttur, ett dopp i havet, vara ute i naturen, sitta på en uteservering”.  Hittills har jag ytterst sällan lyckats göra nästan någonting av det.

    Tror det beror på det du nämner om att när dagen väl kommer känner man inte för att göra det ensam, längre. Det är helt klart ett problem och dilemma detta att ta sig ut efter omständigheterna som råder. Vet inte om det beror på åren som gått och att jag utvecklat någon fobi nästan för att vara så mycket ensam. Vill du säga vad i det du beskriver som du tycker är jobbigast? Är det att vara ensam generellt (om du upplever det så vill säga), eller är det brist på att hitta människor som befinner sig i en liknande livssituation etc?

    Just nu är mitt liv lite rörigt så jag pratar inte med någon i telefon, i princip. Jag vill typ inte det längre, med de personerna som ”erbjuds”. Känner mig inte superensam men jag vet att det infinner sig redan i kommande vecka då. Kan få stark ångest när jag hör andra i samma ålder prata om sina barn och partners och semestrar och jag vet inte allt som ingår.

    Är det några speciella gemensamma intressen som gör att du blir intresserad av att umgås med en person?  Eller är det mer att man är lika i sin personlighet? Det låter fint att skriva på FB och på mail, även om jag förstår att det inte räcker till såhär under sommaren och med allt som det lovar på något sätt.

    Jag bor också i Stockholm men tänker knappt på utbudet utan är så insnöad i mitt liv att jag tänker oerhört kortsiktigt tror jag. Tanken har inte slagit mig ens att jag skulle kunna gå ensam på museeum. Känner att jag stryker mest runt, eller cyklar, lyssnar på någon podd och är allmänt ”bortkopplad”.

    Har du gjort något hittills i sommar som du uppskattade och som blivit ett fint sommarminne?

    Hej Yellow Viveqy <3

    Absolut, känner igen enormt mycket. Somrarna är oftast så tuffa och ensamma sedan många år tillbaka. I år ser det lite annorlunda ut för mig då jag jobbar/jobbat extra en del och haft det allmänt ovanligt socialt (men kanske inte på ett positivt sätt). På tisdag i nästa vecka går jag på semester i tre veckor och känner att jag kommer kliva rakt in i den känslan som du beskriver. Vill inte resa bort och flyga pga. klimatskäl och har heller ingen som jag direkt har lust att åka med, av de fåtal som jag har i mitt liv. Är så less på de jag känner att jag vet att jag kommer ”välja ensamheten” i ledigheten. Det är väl egentligen det tydligaste tecknet man kan få av att man tröttnat när man hellre går in i typ misär än att umgås med folket som man känner och har att välja mellan?

    Kan även relatera till att saker och ting inte alls blivit som man velat i livet. Det blev fel helt enkelt och konsekvenserna av det är så smärtsamma. Speciellt det om att vara ensam i sin situation – just det är det svåraste tycker jag också.

    Jag cyklar på somrarna. Extremt mycket ibland. Använder fysisk aktivitet för att bli trött och sova gott om nätterna. Tycker även det kan lätta känslan av isolering att vara i rörelse. Sedan har jag märkt att det oftast kan räcka med en person att prata med som man gillar. Exempelvis en man kan ringa varje dag, om så behövs, och höra någons annans närvaro, känna sig kopplad till någon. Ibland tänker jag att ensamheten kan tolkas som att man behöver hur mycket social input som helst men jag fungerar iaf så att jag kan klara mig på ganska fåtal människor och må bra i det.

    Fungerar du likadant? Skulle ditt liv bli så mycket bättre om du kunde ringa åtminstone en som du tyckte om och litade på?

    Trådstartaren

    <3 Nämen precis, så långt är jag med också. Det handlar om arv och miljö, enligt studier som har genomförts om vilka som utvecklar exempelvis narcissistisk personlighetsstörning. Så vissa kan födas med en narcissistisk problematik men inte varit med om trauman. Andra kan ha en sårbarhet som pga. miljö och ibland kombinerat med trauman gör att man utvecklar detta. Det innebär också att personer som haft traumatiska uppväxter absolut inte nödvändigtvis själva blir narcissister. Däremot har iaf jag en drös med kompisar som genom många år inom psykiatrin fått diagnosen dissociativ personlighetsstörning och PTSD. Någon jag mött utvecklades till att själv bli narcissist.. Djupt sorgligt att se (och uppleva ska tilläggas..). Han var också the golden child i sin familj. Eventuellt att det handlade om gener i hans fall också.

    Trådstartaren

    Vad tråkigt att höra. Är dåligt insatt på hur statistiken ser ut när det gäller hur vanligt förekommande det är att utveckla samma beteenden som sina dysfunktionella föräldrar. Har du lust att hänvisa till källa så man kan läsa på lite om det? Vore väldigt intressant att ta del av!

    Trådstartaren

    <3 Jag förstår. Har träffat jättemånga personer i mitt liv som haft en dysfunktionell uppväxt; allt från de som växt upp i sekter, blivit sålda av sina föräldrar, till psykisk och fysisk misshandel i vardagen bakom en fin fasad. Det jag märkt är att det kan skilja sig enormt mellan personer vilka mekanismer man får med sig vidare i vuxen ålder.

    Vanligt är det också i en familj att till och med syskonen hanterar det som hänt olika – samt blir väsensskilda som personer. Oftast eftersom man blivit indelad i roller där den ena är ”the golden child”, den andra ”svarta fåret” och den tredje kanske har gått in i ”medberoende”. Favoriten/guldgossen/guldtjejen säger man brukar vara den som inte söker terapi, som har absolut svårast med att visa svaghet, är grandios och kan själv bli en misshandlare i sina relationer för denne vet inget annat än att dominera motparten. Det svarta fåret är så nedtryckt att den ber ofta om ursäkt för allt, känner sig skyldig till det som går fel. Lägger ansvar på sig själv. Den som är medberoende förnekar oftast att problem har förekommit i den utsträckningen som det har.

    Min bild är att det svarta fåret brukar det gå bäst för i regel och på sikt. The golden child har enormt svårt att kolla på sitt mörker, sina dåliga sidor. Den medberoende hittar bara en ny sjuk person att engagera sig i för att slippa möta sitt eget osv.

    Så kanske kan man tänka sig att de här flickvännerna blev tilldelade roller i sina uppväxter där de förväntades vara ”perfekta”? Min knäppa mamma växte upp sektlikt och blev favoriserad av sin pappa. Hon kan övh inte be om ursäkt eller se på sina mindre smickrande sidor. Hon kör därför på mycket gaslighting och anklagar alla andra, precis som den tjejen du beskriver, vara exakt det hon själv brister i. Ljuger som en borstbindare. Det är farliga människor som beter sig så. Låter tur att du slapp vara i dessa relationer sedan!

    Trådstartaren

    Uppfattningen jag har om det här forumet är absolut att det kommer ibland medlemmar som skriver i en ”inledningsfas”. Om jag talar för mig själv så är jag snarare i en sk. ”slutfas” haha även om det ju såklart inte finns någon sådan bokstavligen. Det kommer nog jämt dyka upp nya problem och även gamla som inte är lösta. T ex detta med kärleksrelationer är en svår nöt att knäcka. För ungefär 15 år sedan började jag min ”resa”. Då var jag strax över 20 år, var allmänt förvirrad, visste inte vem jag var och mådde förskräckligt oavsett vad livet hade att erbjuda. Uppväxten såg jag bara som ett kaos. Kunde inte redogöra vad som hänt och ange det hela som en tidslinje. Kärleksrelationerna blev bara obehagliga och upplevdes traumatiska – även fast de ibland inte ens var i närheten av att vara det.

    Tänker litegrann att de här flickvännerna som du har haft verkar inte söka hjälp alls? Det tror jag i regel är jättedumt. Verkligen alltså. ”Vård” tror jag inte alltid heller är vad folk behöver nödvändigtvis (så tokiga är inte vissa), utan det kan också hjälpa mycket att skriva, jamen som här då inledningsvis, precis som du nämnde. Verkligen.

    som svar på: Ny och förvirrad

    Så starkt gjort av dig! En jätteviktigt kvitto, underbart. Det är så himla viktigt att ifrågasätta på djupet det mobbarna sagt och gjort emot en. Vägra tro på det. Bara sjuka och störda människor mobbar andra, tror jag. På ett sätt är jag hellre ett mobboffer än har en sådan tafatt och bristfällig empatiförmåga, det tycker jag är skrämmande. De måste ha urusla relationer i privatlivet (stackars eventuella partners och barn) med denna begränsning. Tänker mig att det ständigt är drama och konflikter.

    som svar på: Ny och förvirrad

    <3 Åh, förstår hundra procent det om att känna att man med en oerhörd kraft känner ”jag ska visa de jävlarna”. Hoppade också på en ytterligare högskoleutbildning (har redan en examen) i ren vrede, i princip. Det positiva är väl att man nu är ännu smartare och har ett ännu bättre CV, haha! Den fd. arbetsplatsen ses som ett sådant skämt.

     

    som svar på: Ny och förvirrad

    <3 Varmt välkommen hit!

    Tänker att det kanske är litegrann som att ha blivit misshandlad i en kärleksrelation? När man efteråt lever dagligen med smärtorna och konsekvenserna (kanske är ensam och mår piss för att uttrycka det milt) som är fruktansvärda eller allmänt plågsamma, då är det så himla lätt att känna starka känslor av hat till ens förövare som skapat denna nya verklighet? Eftersom det är så påtagligt att man fortfarande dagligen lever i sviterna av det man varit utsatt för. När man sedan får ett bättre liv, säg en bättre partner som visar och behandlar en med respekt och kärlek, då tror jag hatet gradvis börjar minska? Man har fått något nytt, några oerhört mycket bättre som man kanske inte ens hade kunnat drömma om?

    Så som svar på din fråga hur vi andra slutade känna det där brinnande hatet efter år av mobbing, handlade det för mig om en vändning när jag hamnade på en likvärdig arbetsplats, gällande kvalifikationer och lönenivåer. Där jag själv inte blev mobbad, samt inte såg någon annan heller bli utsatt. Där chefen varit att lita på överlag. En bra och sund arbetsplats. Då började jag känna att minnena sakta bleknade. När jag hade okvalificerade arbetsplatser efter mobbingen var jag oerhört bitter som tvingades vara i det, kände mig lite, eller ganska mycket kanske tom, förorättad som tvingades gå ner mig så pass. Nu när jag kände efter apropå din tråd upptäckte jag att hatet och hämndlystnaden är i princip borta. Kan fortfarande bli ledsen, förtvivlad, gå in i självhat, bli extremt osäker när jag tänker på det, samt triggad på min nya arbetsplats. Men mina fd. plågoandar har blivit skrattretande sorgliga figurer i mitt minne. Vilken patetisk arbetsplats, förstår jag ju nu. En liten, liten värld, det där.

    För min traumatiska uppväxt har jag gått i EMDR (ögonrörelser, hypnos). Tror sånt här också absolut skulle kunna hjälpa emot exempelvis hat. Man går då tillbaka i minnet och intar en annan position, skapar nya banor i huvudet. Blir stärkt och lättad i sinnet. Läker. Finns privata terapeuter som utför det.

    Trådstartaren

    <3 Tack för ett fint inlägg. Ja det där med oförmåga att visa svaghet är ett intressant ämne!

    Tror det är vanligt också att personer som exempelvis är ifrån dysfunktionella familjer kan ha svårt inom skilda områden, mer än generellt kanske, när det gäller att visa sårbarhet och svaghet?

    En teori är att det man har blivit just anklagad för, råkat illa ut pga. av, många gånger är det som blir ens svagaste punkter?

    För mig kan det vara enklare att flörta, enklare att förmedla kärlek till någon, enklare att läsa av någon annans behov och ge det som jag ser verkar behövas. Däremot är att visa sina egna behov och känslor, kommunicera dessa, verkligen komplext och innehåller så mycket traumareaktioner att man enklast sluter sig av bara farten.

    Så kanske mycket av den här tråden handlar just om den här stumma tystheten? Oförmågan till att delvis förstå sin egen tysthet? Att så lätt falla in i att man är den felande länken som behöver anpassa sig ännu mer till motparten (och världen för den delen) – om det ska fungera? Ingen förstår (så känns det iaf) tystheten och det finns en överhängande risk att man själv inte alls gör det heller. Oftast kan det helt enkelt vara för obegripligt. Har för mig att det finns böcker i ämnet om trauman som pratar just om hur man kan bli ”stum”.

    Tycker det var fint det du skrev om att relationerna hade sett annorlunda ut om det funnits mer öppenhet i relationerna. Finns mycket att lära av det. Tänker även på föräldrar som säger att de lär barn tidigt att sätta ord på sina känslor, det tror jag så himla mycket på. Själv behöver jag göra det som vuxen då, utmana sig själv, anstränga sig för att vara äkta och ärlig emot sig själv i första hand också. Så man förstår litegrann åtminstone vad som sker inom en.

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 1,944 totalt)
0