[Red Simyna]

Haha, känner igen! Ja, det är väldigt intensivt med sådana möten. Om man tänker på människan som en lök med lager tror jag om man är lagda som vi är att det just är i början det tar som mest energi. Ju fler lager man får se desto mer intressant och vilsamt, tänker jag. Andra människor verkar få faslig energi av det där första mötet med folk – det yttre lagret, för att sedan tröttna successivt då det upplevs som för intensivt. Tänker också att människor som man känner väl beter sig ofta i mönster och repetitivt, vilket skapar förutsägbarhet och mindre överraskningar. Faktiskt aldrig förstått det här men jag drar mig ständigt också för nya människor just precis för att det tar sån extrem energi. Folk som jag känner väl har jag ingen stress eller känner en omänsklig utmattning inför att träffa. Det ger i stället energi. Är spännande. Varje möte ger en annan sorts information som har betydligt högre kvalité. Ett annat lager i löken man tidigare inte har fått upptäcka. Människan är så himla gåtfull.

Hur fungerar det för dig att prata i telefon?

[Red Simyna]

Relaterar. Känner du dig också som en vandrande motsägelse? Typ att man är så fascinerad av andra människor – och ändå så introvert att de flesta av dem sliter ut en snabbt? Man känner allt omkring sig, så man stänger av och försöker känna ingenting. Man kan vara otroligt karismatisk, charmig, till och med flirtig när man vill vara det men resten av tiden önskar man att världen skulle lämna en i fred? Hur kan man ens förvänta sig att någon ska förstå en när man hälften av tiden inte ens förstår sig själv? Man ser saker om människor, man känner att man känner dem bättre än de känner sig själva! Man lär sig att filtrera vad man säger. Man kan inte bara säga vad man tycker så man fördummar sig själv så man inte skrämmer bort andra.

Jag tycker det tar mindre energi irl om man exempelvis pratar under en promenad? Då slipper man läsa av så mycket och kan istället koppla in sinnena från omgivningen; se och betrakta miljön, supa in havet, vinden, himlen, fåglarna och träden. Tycker det dränerar mindre och skapar det där andrummet man så desperat behöver.

[Red Simyna]

Tack snälla! <3

Kom på att vi inte är nyfikna på varandra. Det är nog där skon klämmer i grund och botten. Om jag ska vara ärlig är jag inte ett dugg intresserad att lyssna på vad mina syskon har att säga inom i princip något ämne. Eftersom det är så konstiga saker de säger – platt och svinmycket detaljer om typ någon föreningsgubbe, vem bryr sig?

Tidigare har jag alltid trott det varit jag som uttråkar dem men sanningen är att jag gärna vill zooma ut när de pratar. Det är alltså ömsesidigt. Har noll tillit till att det kommer ut något som man liksom fascineras av. Tycker är spännande att prata vidare om. Med kompisar har vi ju gemensamma beröringspunkter. Jag gillar som fan att lyssna på dem! Det finns ett pågående intresse. Är nog därför jag inte blir trött och understimulerad heller. Mina syskon och jag har också så olika ideal, vi rör oss i så olika kulturer och har väl egentligen alltid gjort det. Bara en sådan sak som tv-program. Jag tittar ju annars aldrig på tv men så tvingas jag till det när jag är med syskonen. Programvalen, herregud. Då somnar jag igen. Det är som ett evigt sömnmedel.. Tråkigt!

Syskonen kan heller inte lyssna på ett normalt sätt. Utan det ska plockas glas, vattnas blommor, avbrytas, distraheras under tiden man försöker föra ett vanligt samtal. Det är något jag faktiskt också avskyr. Människor som inte har vett nog att spetsa öronen och vara närvarande. Mina syskon och även mina föräldrar är så flyktiga. Det är smått omöjligt att landa i något ämne, i något samtal, i närvaro. Exakt det splittrar mig. Jag känner mig som någon motsats till grundad och sammanhållen. Rotad. Det är som hela havet stormar när man umgås. Tycker det är lite respektlöst. Vuxna kan bättre än så. Sådär håller knappast mina kompisar på. Tvärtom. De är bra på närvaro och just förmågan att lyssna engagerat. Det är ju då också samtalen lyfter! Det är ju för tusan hela poängen med att umgås! (I min värld då).

Slutsatsen är alltså att jag ska bara umgås med folk som är bra på att lyssna. Då lyfter samtalen och det är i princip det roligaste jag vet. Goda, fina samtal! Det är också helt omöjligt att bli gnälligt eftersom det skapas hela tiden nya perspektiv som är stimulerande. Det går inte att prata med någon som under tiden vattnar blommorna och kollar på typ sin mobil. As simple is that.

[Red Simyna]

Medveten om att jag gör just det jag anklagar mina syskon för att göra; prata om dem i stället för med dem om detta.

Kom på att skillnaden mellan att prata med mina syskon och när jag umgås med mina kompisar är många.

Med kompisar sitter vi med värme i blicken och tittar varandra i ögonen när vi fikar. Vi frågar om saker vi vet att den andra har varit med om, känner av ifall det andra vill ha följdfrågor kring det eller inte (så gör aldrig mina syskon, känner av eller anpassar sig med motparten, är lyhörda på det sättet).

Hela kompisträffen kan resultera i att vi nästan bara pratar om den ena, men det är liksom ömsesidigt. Just då vill vi ha det så. Båda är med på det. Ingen skulle någonsin anklaga den andra för att vara gnällig. Vi kan också vara ärliga med varandra, ibland kanske man ställer en fråga som den andra kan uppfatta som utmanande. Det ser jag som tecken på tillit. Mina syskon ser det nog snarare som tecken på hot.

Nästan grej är att det finns mycket humor i det mesta med kompisar. De har en heeelt annan självdistans. Det uppskattar ju jag. Mina syskon pratar aldrig, aldrig om deras brister och fel. De kan inte bjuda på det till andra. Det tycker jag är stelt och tecken på att man är omogen. Lågt i tak. Ansträngt.

Tredje grejen är att mina syskon inte tycker om människor allra oftast visar det sig. Så är inte mina kompisar övh. De gillar absolut inte alla, de är mycket selectiva, men de går inte runt och umgås med folk som de innerst inne inte tycker om.

Fjärde grejen är att kompisarna är privata/personliga med en. Man blir insläppt. De berättar öppenhjärligt och sårbart om vad de exempelvis går igenom i livet. Medan mina syskon snarare konstant pratar på ytan. Och det här sårbara är ju det som syskonen kategoriserar som ”en gnällspik”. Inte så sympatiskt att råka ut för. De kan inte skilja mellan ärligt ledsenhet och när någon spyr galla omkring sig.

Min ena syster vill också hela tiden styra in alla samtal till att prata om samhället med mig, om typ politik, vilket jag tycker är så jävla långtråkigt. Inte politik i sig egentligen. Men det är tråkigt att göra med henne. Jag lär mig inget nytt utan tänker att hon bara gnäller. Varför skulle jag också vilja prata med henne om typ gängkriminalitet när vi är syskon som ses typ tre gånger om året och aldrig snackar i telefon. Ska vi inte umgås? Hur mår dina barn? Hur mår du? Hur mår din kille? Jag skiter väl i samhällsbrott just precis då.

Jag vill ha personliga relationer. Annars får det vara. Djupa, ärliga, autentiska. Det har alltid funkat betydligt bättre med kompisar. Det är konstigt men kanske är man bara i grunden väldigt olika.

[Red Simyna]

Jo precis. Det finns även flera studier som pekat på hur människor kan uppleva både god social gemenskap OCH utrymme för självförverkligande – även om vissa basala behov som mat eller trygghet inte är uppfyllda.

Antropologen Daniel Miller (2010), exempelvis, beskriver från sina studier att den tillfredsställelse med livet de flesta människor känner inte alls är en egoistiskt självcentrerad upplevelse utan ofta helt beroende av hur ens medmänniskors livskvalitet ser ut. Betydelsen av den sociala gemenskapen innebär också att den som under en period får det sämre ekonomiskt, till exempel genom att bli av med jobbet, inte plötsligt slutar att bry sig om sig själv och människor runt omkring – snarare blir det kanske ännu viktigare att hålla skenet uppe.

[Red Simyna]

Roligt! Lite utflykter också på sommaren.

Hittade detta nedan om vårdbiträde:

https://www.framtid.se/yrke/vardbitrade#:~:text=Utbildning%20Rekommenderad%20grundutbildning%20finns%20p%C3%A5%20gymnasiets%20V%C3%A5rd-%20och,anordnar%20v%C3%A5rdbitr%C3%A4desutbildningar%2C%20som%20brukar%20vara%20en%20halv%20termin.

 

[Red Simyna]

Spånar lite:

• Lastbilschaufför – köra långa sträckor. Verkar ganska okej och så kan man lyssna på radioprogram under tiden som man tjänar pengar. Kanske kan arbeta med någon?
• Kombinera lastbilsarbetet med skotta snö på gatorna om vintrarna.
• Kundtjänst. Nuförtiden vill arbetsgivare ofta att man enbart arbetar hemifrån på distans.
• Vårdbiträde på ålderdomshem. Svinmysigt! Gamla människor som ju tycker alla är bedårande.
• Gå ut med hundar, eller jobba på hunddagis.

[Red Simyna]

Jag tänkte kanske mer att man gör det med värme snarare än som ett förlöjligande kring sig själv? Kan iofs se framför mig hur vissa inte förstår skillnaden mellan ett respektfullt bemötande och när det är okej att göra narr av någon. Det är tråkigt när vissa människor inte är bättre än så.

[Red Simyna]

Tack för att du delar med dig! Förstår att det här är traumatiskt att råka ut för genom förlöjliganden.

Kan man tänka sig att skoja lite med folk? Alltså arbeta upp en enorm självdistans? Säga saker direkt till nya människor som: ”Ja, jag ser ju lite kul ut som ni ser”. Försöka avdramatisera det hela?

Jag har en kompis som är otroligt duktig på det. När hennes lilla unge exempelvis inte gillade henne övh (hatade henne kan man nog säga) så gick hon gladligen runt och berättade om det – som en rolig historia. Det gjorde henne otroligt älskvärd. Har märkt att hon gör så med i princip alla hennes brister och svagheter, sådant som andra mörkar, känner enorm skam kring, det pratar hon i stället om och ventilerar – sprider en härlig energi kring. Till och med när hennes pojkvän fick cancer skämtade hon extremt mycket om det. Det lät ungefär som att det var det roligaste som hade hänt henne och pojkvännen som par. Galghumor och enormt ångestdämpande. Så gjorde även vissa i koncentrationslägret, har jag läst. Tror det kan vara en jättebra överlevnadsstrategi; man tar tillbaka kontrollen över sitt liv, sin situation och låter ingen annan göra en sårbar eller värdera en.

Själv har jag en fysisk sjukdom som gör att folk glor som fan ibland. Jag har lärt mig att ignorera det. Går in i min egen bubbla. Jag tänker inte skämmas. Tänkte dock förr ibland, men herregud har ni aldrig sett en funktionsnedsatt person förut?

Vet dock inte alls om du skulle känna dig bekväm i det om att skämta/skapa självdistans? Du kanske också redan testat den varianten?

[Red Simyna]

Är det spänningar eller låsningar i käken kanske, pga. stress? Jag har gjort så tidigare. Först på dagtid och sedan på nätterna. Sov därför inte så bra och hade svårt att slappna av på dagarna med käken, den kändes spänd och som att den inte gick att placera mjukt och behagligt. Kunde heller inte gapa så stort – äta exempelvis en hamburgare. Låste sig direkt och gjorde svinont. Fixade sedan en bettskena och det var fantastiskt. Helt underbart! Då fick käkarna slappna av och på dagtid försvann också problemen. Tandläkaren gav också en broschyr med avslappningsövningar till käken. Nu har jag inga direkta problem längre, men har alltid bettskena om nätterna. Så kanske du kan ordna det – en bettskena? Det är fan den bästa investeringen jag varit med om!

[Red Simyna]

Hmm. Gick in och läste på Verifieras hemsida, kanske kollade slarvigt men är det verkligen så att det är en offentlig handling om någon varit utsatt för psykiatrisk tvångsvård?
Tänker även på sekretesslagen som ju är gällande?
Har stor förståelse för rädslan av dokumentering av känsliga uppgifter men det känns inte som att det är där vi befinner oss just nu?

Sekretesslagen: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sekretesslagen
Allmän handling: https://sv.wikipedia.org/wiki/Allm%C3%A4n_handling

Det är på många sätt förstås en skrämmande tid vi lever i som informationssamhälle. Viktigare kanske än någonsin att vara medveten om integritetsfrågor och våra demokratiska värden som man ju inte kan ta för givna. Tänker på apartheid och skadliga registreringar från myndigheter historiskt, inte minst.

[Red Simyna]

Ja? Det finns en positiv aspekt av just den här metoden som kanske kan vara tilltalande och det är att man inte riktigt lär känna varandra på djupet som personer, terapeuten och en själv, som i en klassisk psykoterapi. Den är i stället inriktad på just sina traumareaktioner. Alltså kroppsliga förnimmelser och förstås minnen av det som har hänt.

Menar att det blir mer som rehabilitering än att behöva förhålla sig till en ny människa som man ska ha djupare tillit till för att läka vidare.

Sedan finns ju alltid frågetecken kring om behandlingen fungerade på en eller inte och där är vi alla olika förstås. Man kan bara hålla tummarna egentligen. Kommer inte ihåg hur många procent som brukade ha goda resultat och hur många som det inte bet på, enligt vetenskapliga studier.