Skapade svar

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 2,320 totalt)
0
  • som svar på: Mår sämre av motion?

    <3 Tycker inte det låter särskilt konstigt.

    Får associationer till Tim Bergling, Avicii, som i sin dokumentär tydligt visar hur han får stark, stark ångest under sina träningspass – framförallt gym och när han använder vikter. Den personliga tränaren påminner honom då om att det skapas en stressreaktion i kroppen vid fysisk aktivitet, vilket är samma känsla som när man har hög ångest.

    Träning kan alltså framkalla samma fysiska reaktion som när man har psykisk ohälsa. Vet inte om det förklarar det du upplever men kanske finns det ett samband. Jag har haft perioder där jag definitivt inte kunnat dricka alkohol, fått stark ångestpåslag av det. Alkohol som man väl annars menar på ska vara ångestdämpande. Men alkohol stressar också kroppen. Tror det kan vara samma mekanism. Stress = dåligt mående.

    60-90 minuters träning varannan dag är ganska mycket. Ett förslag kan vara att testa en mjukare träningsform. Kanske simning eller liknande.

    <3 Kan känna igen att människor först får en uppfattning om en från början och som sedan behöver nyanseras när relationen pågått en tid. Tänkte litegrann på det du skriver om att ingen vill umgås med någon som är ifrågasättande och ställer krav, men det tror jag det finns. Det där lite platta och grunda som blir när folk tolkar en enbart som ”fantastisk” är ju en ganska skev bild tänker jag, och där man inte alls tillåts vara sitt fulla register? Vill inte du också ha människor i din umgängeskrets som är mer komplexa än så?

    Jag övar på att vara lite mer oförutsägbar i min framtoning än vad jag egentligen har i mig naturligt. Tänker att om vänskap verkligen ska hålla och vara autentisk innebär det väl att man är hela sig själv från första början. Då nappar också de personer som man genuint är kompatibel med och inte bara de här personerna som vill ha den ”fantastiska versionen” av en.

    Enligt min erfarenhet är det folk som vill ha en bästis som man får på kroken när man är enbart snäll, men det brukar också vara människor som inte själva vill vara ens bästis tillbaka. Man blir lätt bortglömd och kasserad efter en tid. Som att det enda som spelade någon roll var hur mycket man gav av sig själv, inte att de ville lära känna en på ett djupare plan och utveckla vänskapen vidare.

    Så tipset är nog att försöka vara lite kritisk och ställa krav i början av mötena, vissa och en hel annan typ kategori av personer, tror jag definitivt får upp ögonen för dig då. Och det är förmodligen också betydligt mer hållbart i längden. Ni lär ha roligare ihop!

    som svar på: Flock
    Trådstartaren

    Planen är att skaffa mig en hund. Har tingat en hund sedan en tid tillbaka och hoppas att jag kommer känna intresse för den när jag är hos hunduppfödaren. Annars får det vara. Går detta vägen så är jag iaf + 1 i den här lilla flocken. En liten mjukstart kanske man kan kalla det för.

    Det är så jävla märkligt att jag inte längre lider av svåra ensamhetskänslor. Enda förklaringen är att jag inte befinner mig i några relationer där jag ständigt blir avvisad eller övergiven. Det triggade ju igång dessa känslor av ensamhet. Några sådana har jag inte riktigt nu. Inga kan undvika eller mobba mig i skolan eller på arbetet. Jag är inte beroende av någon på det sättet. Arbetar och är självständig. Behöver inte förhålla mig till otäcka grupper heller. Eller där folk ska vara ”två och två”.

    En liten frihet.

    som svar på: Relationer

    Hej,

    Jag tycker det är jätteallvarligt och djupt kränkande hur föräldrarna beter sig emot dig. Det är ju sånt man på alla andra platser i samhället direkt skulle kunna anmäla de för. Kränkande särbehandling och diskriminering, exempelvis.

    Väldigt förståeligt att du har det här inre barnet som gör sitt för att få den kärleken som hon behöver. Tycker det är så fint att du kan se det, att det är den delen av dig som då är framme och varför det är på det sättet.

    Ilska och vrede emot sina föräldrar är så himla jobbigt att bära på och ha. Känner igen mig jättemycket i det. Egentligen är det ju en sund reaktion på en osund miljö man befinner sig i.

    Stor kram!

    som svar på: Kroniska sjukdomar

    Det här låter inge bra alls. Jag hör vad du säger att du inte står ut ifall det ska fortsätta vara såhär och inte bli någon bättring framöver. Låter även förnedrande att den du lever med inte vill höra om det ens, hon som just nu behöver vara ditt största stöd i livet. Tycker det är jätteokänsligt av henne att inte ens kunna ge och leva upp till ett minimum som medmänniska. Ledsen för det!

    Tänker också att du är i en jättesvår livskris just nu där du tvivlar mycket pga. att livet är för svårt att hantera. Förstår också om du känner dig väldigt desperat och en stor vanmakt. Jag hoppas verkligen ångestmottagningen har bra hjälp att erbjuda för att arbeta på acceptans och tålamod till de här kroniska sjukdomarna. Det måste ju finnas experter där som är bra på sånt. Jag vet också hur det känns att ha svåra sjukdomar och det är fasansfullt.

    Ge inte upp! <3

    <3 Jobbigt!  Är också student på masternivå och tänkt just på sistone en hel del på detta när man hamnar i passivitet och handlingsförlamning i sina studier – vad det kan bero på.

    Vet inte om du har någon användning för det alls, men kommit fram för egen del att det ofta verkar vara en tankefälla när man kopplar ihop motstånd och passivitet till motivationsbrist. Det som peppande inspirerande klipp gärna vill ge en, bidra med.

    I stället tror jag oftare det bottnar i att man behöver kolla lite mer på djupet vad som inte fungerar. Alltså inställningen behöver det inte nödvändigtvis vara något fel på, tror jag. Heller inte ämnet eller uppsatsskrivandet i sig. Utan det kan vara något i materialet eller problemställningen, kärnan i arbetet, som gör att man får enorma svårigheter att fortsätta lägga det där pusslet som det många gånger handlar om?

    Kommit fram till att när det händer för egen del att passiviteten och stressen oftast infinner sig och stannar kvar under en längre period är det särskilt när jag känner mig osäker på grunden av själva arbetet, att jag inte riktigt vet själv vad jag har skrivit, det saknas en tydlig riktning vad arbetet ska innehålla. Därför uteblir också motivationen och drivkraften – man stannar upp.

    Om det är liknande för dig är mitt tips här att kontakta handledaren långt, långt innan ni bestämt den här träffen om ett par veckor. Be om feedback på ditt material, eller det du känner dig osäker på. Alltså våga verkligen be om hjälp hos handledaren nu när du har fastnat och inte kommer vidare.

    <3 Vad intressant och spännande att ta del av, det är så fint att läsa om andras insikter om vad som har hjälpt. Stort tack!

    som svar på: Bra medicin mot ångest?

    Sobril är det enda som funkat för mig. Synd att det är vanebildande. De brukar inte vara så pigga på att skriva ut det om man inte har ett alldeles särskilt skäl (typ en anhörig ligger inne och man är därför på gränsen att behöva läggas in själv), enligt min erfarenhet.

    som svar på: Balans
    Trådstartaren

    <3 Tack Blue!

    Tycker också det. Märker att om det ska fortsätta finnas det här ”trycket” från ens omgivning/livet där man aktivt behöver tänka på andra först, så behövs nog den här motpolen av ljus och humor när det är lite lugnare perioder/dagar/timmar?

    Övar på att ställa mig själv frågor som; hur mår jag? vad känner jag? Vad vill jag?

    Det är konstigt det där också att så fort någon mår dåligt ser man det som sitt ansvar att ta hand om den personens känslor. Senast på jobbet i måndags gjorde jag exakt det när en okänd person tydligt visade att den mådde dåligt. Min kollega verkade inte särskilt påverkad av hans tillstånd. För mig var det jätteviktigt att han skulle lämna stället med en god känsla i magen. Jag vet inte varför det är så, om man växt upp med något överansvar generellt sedan tidig ålder och därför lärt sig att bete sig på det här sättet. När jag tänker efter har jag blivit kraftigt attackerad av mina föräldrar om jag inte brytt mig om deras behov. Det är nog där skon klämmer från första början.

    Nu behöver iaf balansen återupprättas 🙂

    <3 Ångest i 14 år en jäkla lång tid, fina du. Tänker lite på det du skriver om hur ditt liv blev, att det här behöver knappast vara slutdestinationen. Dessutom tror jag man kan få det svårt att se nyanserna i hur sitt liv varit när man lever med en sådan stark ångest och är mitt inne i en djup, djup depression? Lätt att se allt det smärtsamma och vad man kämpar för sitt liv med, endast?

    Blev du utskriven för att det var jul och därför överfullt? Tveka inte att åka dit igen om det är helt ohanterbart detta, fina du.

    Gör inget dumt <3

    <3 Har för mig att du tidigare har skrivit att du hjälpt flera i din familj jättejättemycket och under en ganska lång tid också? Tror det är vanligt att då känna empatitrötthet? Kan det vara det som du drabbas av också när du mår pyttelite bättre och önskar kunna lägga mer fokus på ditt eget liv och mående?

    Empatitrötthet kan börja med att man inte kan eller hinner ge det bemötande som man ser att andra behöver. Till slut orkar man inte vara inkännande längre och skyddar sig med att bli distanserad och avstängd mot dem man ska hjälpa. Några blir i nästa steg emotionellt utmattade.”

    Tänker att ett mantra när skuldkänslorna börjar göra sig tillkänna är att säga till sig själv att ens eget liv är också värdefullt. Ditt mående är viktigt. Du är viktig och du får må bra. Du får det.

    <3 Smärtan du känner kommer fortsätta existera men i dina föräldrars kroppar istället. De kommer få ett rent skärt helvete och livet blir aldrig mer sig likt. Föreställ dig samtalet och besöket från polisen och din mammas reaktion. Hur tror du hon kommer reagera? Kommer hon ramla ihop och skrika ett skrik som passar bäst in i skräckfilmer? Jag anser inte att det är okej att utsätta sina familjemedlemmar för ett självmord. Det är knappast en handling som bara påverkar en själv. Det måste vara det värsta en människa kan få uppleva.

    Jag tycker såklart du ska prata med dina föräldrar. Ge dem en chans. Sluta tänk bara på dig själv och din egen smärta. Man har ansvar för sina anhöriga. Man har faktiskt det.

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 2,320 totalt)
0