Skapade svar

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 2,317 totalt)
0
  • som svar på: Relationer

    Hej,

    Jag tycker det är jätteallvarligt och djupt kränkande hur föräldrarna beter sig emot dig. Det är ju sånt man på alla andra platser i samhället direkt skulle kunna anmäla de för. Kränkande särbehandling och diskriminering, exempelvis.

    Väldigt förståeligt att du har det här inre barnet som gör sitt för att få den kärleken som hon behöver. Tycker det är så fint att du kan se det, att det är den delen av dig som då är framme och varför det är på det sättet.

    Ilska och vrede emot sina föräldrar är så himla jobbigt att bära på och ha. Känner igen mig jättemycket i det. Egentligen är det ju en sund reaktion på en osund miljö man befinner sig i.

    Stor kram!

    som svar på: Kroniska sjukdomar

    Det här låter inge bra alls. Jag hör vad du säger att du inte står ut ifall det ska fortsätta vara såhär och inte bli någon bättring framöver. Låter även förnedrande att den du lever med inte vill höra om det ens, hon som just nu behöver vara ditt största stöd i livet. Tycker det är jätteokänsligt av henne att inte ens kunna ge och leva upp till ett minimum som medmänniska. Ledsen för det!

    Tänker också att du är i en jättesvår livskris just nu där du tvivlar mycket pga. att livet är för svårt att hantera. Förstår också om du känner dig väldigt desperat och en stor vanmakt. Jag hoppas verkligen ångestmottagningen har bra hjälp att erbjuda för att arbeta på acceptans och tålamod till de här kroniska sjukdomarna. Det måste ju finnas experter där som är bra på sånt. Jag vet också hur det känns att ha svåra sjukdomar och det är fasansfullt.

    Ge inte upp! <3

    <3 Jobbigt!  Är också student på masternivå och tänkt just på sistone en hel del på detta när man hamnar i passivitet och handlingsförlamning i sina studier – vad det kan bero på.

    Vet inte om du har någon användning för det alls, men kommit fram för egen del att det ofta verkar vara en tankefälla när man kopplar ihop motstånd och passivitet till motivationsbrist. Det som peppande inspirerande klipp gärna vill ge en, bidra med.

    I stället tror jag oftare det bottnar i att man behöver kolla lite mer på djupet vad som inte fungerar. Alltså inställningen behöver det inte nödvändigtvis vara något fel på, tror jag. Heller inte ämnet eller uppsatsskrivandet i sig. Utan det kan vara något i materialet eller problemställningen, kärnan i arbetet, som gör att man får enorma svårigheter att fortsätta lägga det där pusslet som det många gånger handlar om?

    Kommit fram till att när det händer för egen del att passiviteten och stressen oftast infinner sig och stannar kvar under en längre period är det särskilt när jag känner mig osäker på grunden av själva arbetet, att jag inte riktigt vet själv vad jag har skrivit, det saknas en tydlig riktning vad arbetet ska innehålla. Därför uteblir också motivationen och drivkraften – man stannar upp.

    Om det är liknande för dig är mitt tips här att kontakta handledaren långt, långt innan ni bestämt den här träffen om ett par veckor. Be om feedback på ditt material, eller det du känner dig osäker på. Alltså våga verkligen be om hjälp hos handledaren nu när du har fastnat och inte kommer vidare.

    <3 Vad intressant och spännande att ta del av, det är så fint att läsa om andras insikter om vad som har hjälpt. Stort tack!

    som svar på: Bra medicin mot ångest?

    Sobril är det enda som funkat för mig. Synd att det är vanebildande. De brukar inte vara så pigga på att skriva ut det om man inte har ett alldeles särskilt skäl (typ en anhörig ligger inne och man är därför på gränsen att behöva läggas in själv), enligt min erfarenhet.

    som svar på: Balans
    Trådstartaren

    <3 Tack Blue!

    Tycker också det. Märker att om det ska fortsätta finnas det här ”trycket” från ens omgivning/livet där man aktivt behöver tänka på andra först, så behövs nog den här motpolen av ljus och humor när det är lite lugnare perioder/dagar/timmar?

    Övar på att ställa mig själv frågor som; hur mår jag? vad känner jag? Vad vill jag?

    Det är konstigt det där också att så fort någon mår dåligt ser man det som sitt ansvar att ta hand om den personens känslor. Senast på jobbet i måndags gjorde jag exakt det när en okänd person tydligt visade att den mådde dåligt. Min kollega verkade inte särskilt påverkad av hans tillstånd. För mig var det jätteviktigt att han skulle lämna stället med en god känsla i magen. Jag vet inte varför det är så, om man växt upp med något överansvar generellt sedan tidig ålder och därför lärt sig att bete sig på det här sättet. När jag tänker efter har jag blivit kraftigt attackerad av mina föräldrar om jag inte brytt mig om deras behov. Det är nog där skon klämmer från första början.

    Nu behöver iaf balansen återupprättas 🙂

    <3 Ångest i 14 år en jäkla lång tid, fina du. Tänker lite på det du skriver om hur ditt liv blev, att det här behöver knappast vara slutdestinationen. Dessutom tror jag man kan få det svårt att se nyanserna i hur sitt liv varit när man lever med en sådan stark ångest och är mitt inne i en djup, djup depression? Lätt att se allt det smärtsamma och vad man kämpar för sitt liv med, endast?

    Blev du utskriven för att det var jul och därför överfullt? Tveka inte att åka dit igen om det är helt ohanterbart detta, fina du.

    Gör inget dumt <3

    <3 Har för mig att du tidigare har skrivit att du hjälpt flera i din familj jättejättemycket och under en ganska lång tid också? Tror det är vanligt att då känna empatitrötthet? Kan det vara det som du drabbas av också när du mår pyttelite bättre och önskar kunna lägga mer fokus på ditt eget liv och mående?

    Empatitrötthet kan börja med att man inte kan eller hinner ge det bemötande som man ser att andra behöver. Till slut orkar man inte vara inkännande längre och skyddar sig med att bli distanserad och avstängd mot dem man ska hjälpa. Några blir i nästa steg emotionellt utmattade.”

    Tänker att ett mantra när skuldkänslorna börjar göra sig tillkänna är att säga till sig själv att ens eget liv är också värdefullt. Ditt mående är viktigt. Du är viktig och du får må bra. Du får det.

    <3 Smärtan du känner kommer fortsätta existera men i dina föräldrars kroppar istället. De kommer få ett rent skärt helvete och livet blir aldrig mer sig likt. Föreställ dig samtalet och besöket från polisen och din mammas reaktion. Hur tror du hon kommer reagera? Kommer hon ramla ihop och skrika ett skrik som passar bäst in i skräckfilmer? Jag anser inte att det är okej att utsätta sina familjemedlemmar för ett självmord. Det är knappast en handling som bara påverkar en själv. Det måste vara det värsta en människa kan få uppleva.

    Jag tycker såklart du ska prata med dina föräldrar. Ge dem en chans. Sluta tänk bara på dig själv och din egen smärta. Man har ansvar för sina anhöriga. Man har faktiskt det.

    som svar på: Överlevare

    Gud vad härligt, tack för att du ville dela med dig! Väldigt, väldigt uppskattat och inspirerande läsning <3

    som svar på: Prestationsångest

    <3 Kan känna igen att när man tagit sin examen (du kanske gjorde det för länge sedan) så står man där färsk och rädd för hur arbetsmarknaden ska ta emot en. Minns det som att rekryteringsprocesserna plötsligt började bli väldigt allvarliga (och personliga?) på ett sätt jag inte upplevt tidigare på intervjuer för okvalificerade tjänster.

    Tror även det är jättevanligt att man som examinerad och högutbildad ifrågasätter, eller är lite ambivalent, kring sitt ”värde” eftersom man kanske inte riktigt vet själv hur man står sig därute? Sund normal reaktion alltså! Tjusningen dock när man har en utbildning i bagaget är ju att man har redan presterat. Du kommer till intervjuerna med ett bevis för det. Man blir inte heller kallad på intervju så länge man inte är en kandidat som har de meriter som tjänsten kräver och där de tycker man är intressant nog.

    Jag tror mycket av det du beskriver handlar om hjärnspöken och tillitsbrist? Ett tips är då att våga ställa krav på arbetsgivaren, våga känna efter ifall du också vill arbeta där. Gå in med rak rygg och pondus i intervjusituationerna. Känslan av att det är deras vinst ifall du vill börja – inte tvärtom. Var nyfiken.

    Stor kram

    <3 Jag är ledsen att det blivit såhär för dig.

    Min personliga teori är att ångest är kontrollförlust, vanmakt, känslor som inte kommit upp till ytan utan som i stället legat patent där och väntat. När man lättar på trycket, pratar, beskriver, får feedback av andra på sina tankar och känslor, bemöts med empati – det är ångestdämpande. Det är därför jag tror depression så ofta kan leda till ännu starkare ångest för man isolerar sig gärna. Stänger ute omvärlden. Människorna. Samtalen. Ljuset. Det där livsviktiga ljuset och möjligheten till närhet och liv. Gemenskap.

    Hoppas innerligt att du väntar tills du får komma till ångestmottagningen, igen. Det är en bra mottagning. Också varit där som patient.

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 2,317 totalt)
0