Skapade svar

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 2,152 totalt)
0
  • som svar på: Ingen tror mig

    <3 Det är jobbigt att inte bli trodd.

    Får lite associationer generellt till hur vi är många på det här forumet som har problem med familjer och vänner kring det faktum att man är psykiskt sjuk och behöver bli hörd i det.. Vissa kommer att skylla på en för att man får psykisk ohälsa – de tror att det är något man själv måste ha gjort. Vissa tar en inte på allvar. Andra kommer att undvika en som om ens psykiska sjukdom är en fångbar sjukdom. Psykisk ohälsa är fortfarande tabu i många familjer/kulturer.

    <3 Så hemskt. Varför finns ens facket då, undrar man ju? Är inte det någon form av förtal när det pågår påhittade historier?

    <3 Åh. Förstår att du är förbannad över att andra har försatt dig i den här situationen och att priset varit svinhögt. Först att klasskamraterna gjorde att du blev rejält sjuk och sedan sjukvården som inte klarade av sitt uppdrag genom att hitta rätt tillstånd och behandling och istället satte en förnedrande och missvisande diagnos.

    Det är något väldigt problematiskt över att inte lyssna på en patient som exempelvis är inne i en psykos. Jag förstår också att självinsikten kan vara kraftigt försämrad, men långt ifrån alla kan man tillskriva att de saknar självinsikt alls. Sådan skrämmande upplevelse det måste varit för dig att inte bli lyssnad på alls. Mardrömslikt!

    Stor kram!

    <3 Oj, vilket kaos och kalabalik ni levt i under så många år, fina du. Låter helt, helt bedrövligt. Hur mår du efter allt det här – om du vill säga?

    Tänker att ensam vårdnad är en god idé då barnen inte lär få det särskilt tryggt och kärleksfullt med en pappa som är så pass funktionsnedsatt genom sitt missbruk.

    Stor kram!

    <3 Upplevde texten som glasklar. Förstår inför morgondagen att det är jättemycket tankar och orosmoln hur det här kommer landa hos pappan. En jättekomplex situation. Det är nog bra att försöka göra honom så lite upprörd som möjligt – ifall möjligt? Vissa narcissister är ärligt talat lite känslomässigt korkade så om det går att framföra det här med lite smicker eller liknande, tror jag det kan fungera bättre. De är ju så självgoda. Har lyckats komma undan vissa knipor med narcissister genom att stryka de medhårs, vara noga med att bekräfta deras värde, ge komplimanger, för att inte väcka raseriet och i ren självbevarelsedrift. Sedan har jag samtidigt lyckats få igenom det jag önskat. Kanske är ett konstigt tips och jag vet ju inte hur den här pappan fungerar, men var listig! Det är mitt råd.

    Hör gärna om hur det gick, sedan.

    Håller tummarna <3

    som svar på: Deprimerad sambo

    <3 Det låter i mina öron som att sambon försöker fly verkligheten? Tänker att otrohet många gånger kan  bottna i en desperat önskan om något annat – plåster på såren. Givetvis är detta på inget sätt okej övh att göra emot dig, dottern och er familj. Det är ett vågat spel han ägnar sig åt.

    Förmodligen i framtiden kommer han ha svåra, svåra skuldkänslor och dåligt samvete. Så brukar många resonera när de blivit så pass friska och klara i huvudet igen och blickar tillbaka på deras egna beteenden.

    Att han är såhär pass ”väck” är dock oroväckande. Jag förstår absolut att du inte vill lämna dottern ensam med honom pga. eventuell vanvård det kan resultera i.

    Vissa människor behöver man skälla ut, krasst nog. Få de att vakna till, se vad de utsätter sina anhöriga för. Att få de börja ta ansvar för sina handlingar och sluta skylla allt på sin depression – det är ingen guldbiljett till att man får bete sig precis hur som helst.

    Mitt råd är alltså att bli fly förbannad och ställa krav på att partnern söker hjälp.

    Skickar kramar

    <3 Jobbigt! Narcissister är ju inte helt lätta att kommunicera förnuftigt och vettigt med, för att uttrycka det milt. En strategi ändå tycker jag kan vara att prata om att du är orolig för sonen och att han beskrivit för dig att han inte trivs där. Att ni kanske kan testa att han får bo hemma hos dig ett tag och att pappan kan umgås med honom vid något enstaka tillfälle för att jobba på deras gemensamma relation på så vis?

    Varit i någon liknande situation att jag som just 13-åring avskydde min mamma som kontinuerligt skadade mig, och därför valde att bo heltid hos min pappa. Där var jag fram till jag flyttade hemifrån. Vi fick ingen ”normal” relation förrän jag hann fylla ungefär 25 år. Men äntligen hemma hos pappa fick jag lite mer lugn och ro. Det blev givetvis kalabalik när det här beslutet togs och min mamma spred mycket lögner om mig till alla hon lyckades komma åt (lärare, släktingar och mina kompisars föräldrar, bekanta), men min pappa stod på min sida genom det beslutet. Vilket jag är evigt tacksam för än idag.

    Barn ska inte skadas djupt av att vara med sina föräldrar. Punkt.

    <3 I beg you not to do it. Please.

    Do you have siblings?

    <3 Stor kram till dig, fina du. Så fasansfullt och extremt lågt av de här personerna att bete sig såhär emot dig. Så skadligt. Det är inte konstigt alls att du inte orkar vara i skolan så mycket när du blir utstött och behandlad så illa av de som är där. Jag vet precis hur det känns när ens ”klasskamrater” går undan när man är närvarande, hur minsta lilla sak blir till ett berg att bestiga, att man går runt och spänner sig, är djupt ledsen och sårad, och hur det här tar all ens kraft att vara i. Jag tänker att det är mobbing du är utsatt för och det är förbjudet enligt lag. Blir jätteorolig över självmordstankarna och den dödslängtan som du har. Det är ett supertydligt tecken på att någonting är rejält och allvarligt fel och behöver förändras och det snarast möjligt. Exempelvis att du byter skola. Har du möjlighet att prata om någonting av det här med dina föräldrar? Din hälsa är förövrigt hundra gånger viktigare än betyg. Du som människa är viktigast! <3

    Trådstartaren

    <3 Jättetankeväckande om vad man förstärker hos varandra. Har en killkompis som alltid förstärker känslan av att allt är okej, allt är som det ska, världen är god och bra, när man umgås med honom. Fan man kanske ska satsa på just det? Liksom en partner som triggar trygghet hos en? Samtidigt kan jag absolut inte prata om känslor med min killkompis.

    Känner mig så deppig. Som att det är kört att hitta något hållbart och det är mitt fel att jag är så komplicerad och vanställd.

     

    Trådstartaren

    <3 Bra poäng. Fan vad mycket det är som tappar proportioner när man luftar det för allmän beskådning, eller för någon. Har nog också mer och mer börjat komma till insikt om att ju viktigare något är för en, desto bättre är det att hålla dig inom sig själv. Åtminstone fram till man känner sig någorlunda safe och litegrann skiter i vad andra har att säga om saken, haha.

    som svar på: jag duger inte

    <3 Fina du, hjärtskärande läsning. Det jag tror är att de här människorna på arbetsplatser inte alls lärt känna dig över huvud taget. Vi lever i ett väldigt ytligt och snabbt samhälle där folk verkar tappat förmågan att stanna upp, undersöka och interagera med människor på ett djupare plan. Ta reda på exempelvis dina styrkor, förmågor och vad just du kan bidra med! De här personerna du beskriver tänker jag inte alls förtjänar din hjälp och dig i den här kontexten alls. Du förtjänar enormt mycket mer!

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 2,152 totalt)
0