Skapade svar

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 1,737 totalt)
0
  • som svar på: ointresserade

    Ah, vi kanske pratar om lite olika saker här nu. Jag har inte läst på forumet nu på ett tag men i perioder kan det vara ganska akuta inlägg, t ex under julen, där personer mår fruktansvärt dåligt och inte kommer fram i chatten. Då är det jättesvårt att låta bli att svara. Man klarar bara inte av det av ren skär medkänsla. Jag klarar iaf inte av det. Det kan ju vara liv som står på spel. Så jag tänker att det kan vara lite mer komplext än så ibland att det handlar om balansen mellan stöd eller råd/energinivån i mellan åt.

    Personligen tycker jag oftast det är stimulerande att svara på inlägg i regel. Tycker även det oftast är intressanta ämnen som behandlas. Tillhör inte den kategorin som blir trött eller reagerar på det i form av ”negativ energi” eller liknande, absolut inte. Variationen däremot i det man skriver, kvaliteten, kan man ju känna sig en del kritisk till dock när man passerat typ tusentals inlägg =) Vad fan skriver man om ämnen som är så snarlika varandra månad ut och månad in? Det är svårt haha.

    Men liiiite tråkigt tycker jag dock det är att personer inte svarar på andras inlägg i så hög utsträckning som sagt. Det måste jag vara ärligt med =) Kanske har extra svårt att förstå det eftersom jag själv inte tycker det tar särskilt mycket energi övh. Och de akuta inläggen behöver man sagt som sagt- på riktigt – hålla kolla på, menar jag. Och så vill man ju gärna att alla överlag ska få svar på sina inlägg. Jag önskar det iaf för att forum ska vara trivsamma. Det kändes tryggare och bättre när vi var flera som förr upplevde det så och därmed aktivt svarade andra.

    <3 Tror de som säger att man är vuxen nu och därför inte borde vara påverkad talar utifrån stor okunskap, Yellow Bemere. Vill inte skrämmas men kanske för att peka på allvaret och magnituten så brukar nog i regel de flesta behöva gå i många, många år i terapi ifall de haft föräldrar som är narcissister. Känner på riktigt ingen som klarat av att inte gå terapi och låtsas som ingenting, må bra utan att ha fått professionell hjälp vid något långt tillfälle i livet. Där man inte behövt bearbeta det som narcissisten utsatte en för.

    Hört ibland också att några som saknar liknande erfarenheter tolkat det som att man typ skulle få ”lite dålig självkänsla” eller liknande, men alltså det här är ju så oerhört allvarligt att skadas av som litet barn av sin omsorgsperson oftast. Exempelvis det du beskriver om att din mamma visade framförallt intresse för henne själv, istället för dig. Tänker att just sådant skapar just känslor av tomhet. Att inte få bli speglad, bekräftelse, mötas av värme, tolerans och få uppskattning.

    Förstår samtidigt om det här är omskakande och kanske chockartat att ta in den insikten att livet varit som en lögn. Kan känna igen att gå i terapi och göra terapiarbete där hela ens verklighetsuppfattning och världsbild omprövas. Du är modig som vandrar den vägen.

    <3

    som svar på: ointresserade

    Varit ganska aktiv på det här forumet tidigare och kan absolut känna igen mig i frustrationen att majoriteten inte väljer att svara på andras inlägg. Det kan växa sig och bli ett enormt stort ansvar som läggs på enskilda medlemmar som svarar då, istället. För något år sedan var vi kanske ett par stycken som tog huvudansvaret, men alla har hoppat av kan man nog säga. Vill absolut lyfta ett varningens finger att ta det ansvaret som enskild individ, för det är jättetufft. Vi har heller inte någon person att vända oss till (en brief efteråt, ifall det varit ganska tufft) ifall det handlar om att personer skriver om självmordstankar/planer och tråden handlar om det i realtid. Man måste nog vara flera som är aktiva i såna här forum för att det ska vara bekvämt för alla, båda de som skriver och de som svarar, tror jag. I den bästa av världar skriver man ett inlägg, svarar på tre. Att man har det lite som kutym <3

    Jag har upptäckt att jag är för dömande emot omgivningen och därför har avvisat människor på löpande band i vuxen ålder. Har trott på en ”perfect match in heaven” men har på senare tid omvärderat det. Skäms faktiskt en aning över det här beteendet. Som att jag varit snobbig och satt mig själv på höga hästar där jag kollat ner på andra som jag inte tyckt varit tillräckligt ”intressanta”. Huu. Nu försöker jag ödmjukt lära mig att visa mycker mer intresse, ställa lite djupare frågor, vara genuint närvarande, inte själv hålla låda eller ”berätta om mig” i vart och varannat möte. Försöker mer tänka i termer av: undra vad den här personen har i sitt inre som jag aldrig stött på förut?

    Tror alltså svaret på frågan hur man skaffar sig vänner som vuxen kan vara att våga öppna upp för att man kan hitta likheter och därmed klicka – man kan bli överraskad vad det kan vara och tänkas bli. Även att det oftast och först ter sig osannorlikt att man övh kan föra en längre dialog utan att det känns krystat och ansträngt. Tror även på att engagera sig nyfiket i motparten först och främst, vilket ju folk verkar älska. Herregud vad folk verkar älska det! (tycker det är lite konstigt, men men). Att få uppmärksamhet och att man visar att man hör vad de säger, bekräftar. Tydligen är det som rena magin. Då skapar man band och relationer. Jag tänker ibland på att när man träffar främmande personer att man ska bete sig som att man sitter och fikar med en väninna; det ska vara trevligt, mysigt, behagligt, att det skapar just ett band. Antar att man visar att man är ”ofarlig” också.

    <3

    som svar på: Bara så trött.

    <3 åh, det är så jobbigt och hemskt när man går runt och känner sig konstig och misslyckad. och samtidigt heller inte vill öppna upp sig för någon av de man känner – för att det känns som att de ändå inte förstår. Är det därför du också undviker det, för det känns som att det inte är någon idé – om du vill säga? <3

    Tror jag brukar känna mig konstig när det ofta visar sig bottna i känslor som är odefinierade. att jag inte riktigt vet exakt vad det är som skaver. Ibland kan det kanske också vara att man känner en blick utifrån att andra behandlar en märkligt plötsligt. Kan det vara något liknande för dig? <3

    Vill skicka dig en stor kram!

    som svar på: Modiga kvinnor
    Trådstartaren

    <3 vad spännande att höra! Tror jag vill ägna mig mer åt konst på resorna är hjälparbete. Lite så går tankarna. Haft ”hjälpa världen” som projekt i över 20 år och vill numera mer njuta av livet. T ex se lejon, prata med lokalbefolkningen, gestalta och dokumentera. Upplevelser rankar jag högt på listan över vad som är ett rikt liv, tror jag.

    som svar på: Ping-pong-relationer
    Trådstartaren

    <3 Tror kanske det är lite typiskt svenskt att bli obekväm när någon lyfter något känsligt? Vi verkar vara väldigt så gruppmänniskor? När man är ute och resor i världen är människor mycket mer bekväma i att prata om det inre, eller svårare ämnen – mindre tabun och stigman? Kanske handlar det om den svenska ängsligheten att det är svårt att få vänner eller skapa djupare band? Vi undviker varandra när vi till och med väljer säte på bussen, vilket jag förstått andra kulturer tycker är jättekonstigt. Vill helst heller inte få närmare kontakt med grannarna utan avvaktar att slänga soporna för att slippa springa på någon, att vilja vara i fred. Vi har väl också flest singelhushåll i världen?

    Har jobbat ganska mycket med personer som flytt ifrån krig, alltså vi har varit kollegor, och upplever en helt annan rymd i de samtalen. Det är som att det plötsligt går att andas igen, vara personlig och sig själv. Är inte som en tryckkokare att man måste hålla igen. Det är nog mitt tips att röra sig i kretsar där personer som rest (kanske fel ordval, menar som är globala på något sätt) mycket befinner sig? Ärligt talat tycker jag i princip oftast det är så att ju fler trauman någon har i bagaget desto intressantare brukar det vara att lära känna denne – det finns komplexitet. De här med krigserfarenhet tycker jag är fascinerande, deras historier hisnande. Det är mänskligt. Sårbarhet är det som jag tror för människor närmare.

    Bara så ingen missförstår och ser det som glorifiering, jag menar att jag upplever ett släktskap, att vi som levt under fasansfulla förhållanden brukar kunna känna igen varandra. Vi bär på sorg och den är jättelätt att känna igen. Det att det saknas ord, man förstår ändå och reagerar inte med chock när någon berättar om något hemskt.

    Så vackert! Hoppas och drömmer också om det, Red Kylade <3

    som svar på: Socialismen

    <3 <3

    som svar på: Ping-pong-relationer
    Trådstartaren

    <3 Har du någon teori om vad det handlar om att det inte blir en djupare kontakt? Tänker lite på det du skriver om frågor och att andra inte visar intresse. Alltså jag kör på bara i relation till andra – väntar inte på andras initiativ. T ex med kollegor eller nya personer så pratar jag på och öppnar upp mig. Det har och kan å andra sidan slå över åt andra hållet att jag liksom underhåller folk eller tar för stor plats. Men jag minns hur jag förr väntade nästan på att andra skulle ge mig plats men det har jag lagt ner för många år sedan – för det var urtråkigt. Min mamma är lite så att hon inte tar någon plats och jag har alltid tyckt det är synd att hon i ett helt liv levt i skuggan på något sätt. Likadant med min mormor. De har massor av talanger både de kvinnorna, och säkert mycket livsvisdom och fantastiska historier att berätta om livet, men man får aldrig höra de riktigt. Jag tycket det är synd. Vet inte om du känner igen dig något i det utan jag associerar till det jag hör och tänker mest högt nu <3 Menar mest att världen går miste om mycket när de inte får ta del av dig. Och att jag tycker du ska ta för dig mer än att vänta? (om det är så)

     

    som svar på: Kk kompis

    <3 Nämen gud jag förstår det precis! Det är väl skam som väcks när ens typ sexuella liv eller vad man ska kalla det för, plötsligt blivit något allmänt villebråd typ? Huu. Hade fan blivit skräckslagen om det hände mig.

    Vad är det här för kille om man får fråga? Är det alltså han som spridit det här ryktet? Om det är så tycker jag det också låter förskräckligt svekfullt och faktiskt omanligt rakt av.

    <3

    som svar på: Ping-pong-relationer
    Trådstartaren

    Jaha, menade mer ”normal” som i ”psykiskt frisk”, ”sund”. De tog upp i ett av avsnitten ovan hur man kunde få blomstrande relationer och vilka recepten var på det. Att det snarare handlar om att göra sunt kanske man kan kalla det för, snarare än att vara dömd för evigt. Tolkar det med andra ord som ett samspel, och att det är lättare att ha det här samspelet med personer som i grunden är ganska så sunda, snarare än destruktiva och som jobbat för lite med sig själva? <3

    Ja, många är verkligen upptagna i sina liv. Tillhör den kategorin att jag inte träffar nya vänner, tror jag är ganska dålig på att inleda nya relationer. Kan lätt bete mig mycket mer avspänt – vara mig själv- med de jag känner. Medan jag kan vara lite annorlunda med folk som jag inte litar på. Det är konstigt det där. Borde jobba på det. Jag brukar även tänka att de som inte har tid har man inte riktigt klickat med? Usch, att jaga folk eller typ tigga om vänskap tror jag absolut inte man ska ägna sig åt, någonsin- det är inte värdigt <3

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 1,737 totalt)
0