Skapade svar

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,032 totalt)
0
  • Nämen precis, så resonerade jag också. Övertygad dessutom om att just jag skulle bli så allvarligt sjuk att det var intensiven som väntade. Hade alltså exakt samma rädsla. Satt isolerad ungefär 1,5 år. Alltså så pass att jag fixade hemleverans med mat, besökte inte en enda affär osv. Faktiskt aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, det var nära självmord. När jag sedan blev sjuk för några veckor sedan måste jag säga att det samtidigt var en befrielse att få reda på ifall just jag skulle bli supersjuk. Det var inte så att jag medvetet ville bli sjuk men jag kände att priset hade blivit för högt i relation till den lilla vetskapen man utgår ifrån. Alltså sannolikheten att man ska bli dödssjuk efter 3-4 sprutor om man är under pensionsåldern. Den har man ju hört är oerhört låg. Omikron säger de dessutom sätter sig högre upp än i lungorna, det kan jag också intyga. Lite mild hosta på sin höjd.

    Har du släktingar du kan kolla på hur de reagerat efter blivit smittade? I min släkt har ingen blivit särskilt påverkade. Tänker att det kan ge en fingervisning hur man kan reagera?

    som svar på: Svikit

    <3 Vad jobbigt det är när det blir sådär. Oftast gör man ju sitt absolut bästa för att ingen ska råka bli sårad eller bli sviken av en. Vi är också bara människor och ibland är det oundvikligt. Jag tycker du ska försöka ha en förlåtande attityd inför dig själv kring det här, samtidigt som du kanske kan höra av dig till någon och prata ut – låter som att du skulle behöva det också? Liksom rensa luften med de här du känner har blivit svikna? Kan det vara ett alternativ även om jag förstår om det känns helt overkligt svårt att genomföra kanske?

    <3 Absolut, tog mig ur det. Blev smittad faktiskt ganska illa kvickt när jag inte längre var försiktig. Räckte i princip med en utekväll så blev jag sjuk. Det var helt makalöst vad lite sjuk jag blev. Kände stor sorg kring det på ett sätt, eftersom jag precis som du varit så försiktig. Hade jag vetat om att det bara handlade om en förkylning (tagit tre doser, senaste i januari) hade jag absolut inte isolerat mig på det sättet som jag har gjort. Kan inte beskriva det på något annat sätt än att det känns extremt sorgligt att vara rädd för något som var så ofarligt. Jag är i riskgrupp men det märktes definitivt inte. Så ska man applicera det här på din situation kanske man kan tänka sig att efter den 4e sprutan kan du försöka litegrann att vara mindre försiktig?

    Det kostar verkligen på, mentalt inte minst, att vara så rädd. Har kvar lite såna tendenser fortfarande. Man har väl blivit så van, också. En ny vana typ man skaffat sig att akta sig för hostande människor? Precis som man aktar sig för annat som man lärt sig kan vara farligt? Med facit i hand önskar jag att jag blev smittad för länge, länge sedan.

    som svar på: Kärleksäventyret
    Trådstartaren

    Tack! <3

    För ungefär 10 år sedan hade jag träffat en man som jag var sådär obeskrivligt förälskad i, en saga för god för att vara sann.. och där jag var övertygad om att det var mitt livs kärlek. Han visade sig sedan vara en varg i fårakläder. Efter det gick jag också runt och var allmänt skeptisk till kärlek och om det fanns sk. äkta människor. Blev grundlurad på ett sätt jag varken innan eller efter upplevt i den magnituden. Tog mig åratal innan jag kunde släppa vad som inträffat. Massor av pusselbitar behövdes läggas på plats. Hur gick det här ens till? Så visst kan jag absolut förstå instinkten att varna folk för ”kärleksäventyr”. Att det oftast är psykopater som drar med en på typ segelbåtar och uppvaktar en på ett helt sinnessjukt sätt. Folk faller som furor osv.

    Men det är inte alls där jag är idag att jag behöver mer kunskap kring eventuella galningar. Utan det jag framförallt behöver hjälp med, är snarare att våga lita på att det är värt att chansa. Värt att lägga sitt hjärta i handen och ge bort det. Hoppas på att någon nästa gång vill ta hand om det.

    som svar på: Kärleksäventyret
    Trådstartaren

    En sak jag lärde mig som barn redan var att man aldrig ska kritisera någon annans drömmar, big no-no =) Det här är alltså postat under kategorin ”Vad längtar du efter i livet”.

    Påminner om när jag till min ena syster berättade glatt om en kreativ utbildning jag blivit antagen till och hon beskrev detaljerat om hur det skulle leda till arbetslöshet och blödande magsår, jag skulle räkna med ett rent helvete. Det intressanta var att hon efter några månader sökte själv exakt samma sak. Tolkar det som avundsjuka. Hon hade dock inte heller lärt sig detta med att man inte ska kritisera någons drömmar. Vilket förvånade mig när hon är närmare 40 år.

    som svar på: Kärleksäventyret
    Trådstartaren

    Ja, det är ett intressant ämne. Man har oftast ingen aning om hur folk har det i sina relationer. Tror även folk har olika preferenser vad de söker hos en partner – eller hur relationen ska vara. Kan inte se att mina syskon exempelvis heller haft det där kärleksäventyret och är inte så säker på att de lägger vikt alls vid det. Jag tror att jag är mycket mer drömmande generellt än vad de är, verkar född sån. Kan lätt hamna i fiction, att jag har en så tydlig bild av hur detta ska vara att det inte ens är särskilt verklighetsbaserat. Det är en utmaning.

    Exakt, omsätta det i praktiken. Men så svårt bara =)

    <3 Stor kram till dig. Det är fruktansvärda trauman du varit med om. Extra tungt med det fysiska också, förstås. Relaterar. Förstår också det här med att inte vilja existera längre för det är för tungt men inte kunna begå självmord pga. ens anhöriga.

    Tänker att när så mycket blir annorlunda i sitt liv och när just de personer som man kanske speglade sig i förr inte längre är kvar så är det så himla naturligt att den där identitetskrisen smyger sig på.

    Låter som att du behöver navigera på nytt, hitta och landa i en tydlig riktning i livet? Att det är där någonstans du letar nu? <3

    som svar på: Kärleksäventyret
    Trådstartaren

    Vi är väl inte döende än? Vi ligger inte på dödsbädden så att bli bitter nu låter extremt onödigt? Tror alla dagar i veckan på att synliggöra vad som i framtiden – kan göra – en bitter. Lägga sig platt tänker iaf inte jag göra. Låter inte konstruktivt?

    Misslyckad som person tycker jag kanske är en missriktad beskrivning? Det handlar inte om att prestera fram något här och att det hör ihop med sitt människovärde. Utan det handlar om att önska sig själv att leva ett vackert och innehållsrikt liv – försöka skapa de förutsättningarna för sig själv. Sedan hur andra lever och ifall de har fantastiska kärleksliv tycker jag låter hoppfullt. Unnar folk det. Även om jag kan bli jävligt avundsjuk också =)

    som svar på: Kärleksäventyret
    Trådstartaren

    <3 Kärnan tänker jag är att inför sig själv känna att man levt ett bra liv?

    Jag kan delvis förlika mig med vissa delar som exempelvis inte skaffat barn, gjort karriär (vad nu det betyder) mm. När man skulle lista sina livsvärden utgick jag alltså enbart från mig själv och inte vad allmänheten utifrån betraktat som lyckat? Kanske var otydlig med att man inte läste i någon punktform vad som gemeneman ansåg som livsvärden?

    Det här med att få uppleva någon gång i livet en riktig kärlek är helt avgörande för om jag ska tycka livet levts ordentligt, eller inte. Så ur det perspektivet vill jag kanske hävda att jag kommit en bit på vägen, men är inte riktigt klar, som sagt. Kärleksäventyret fattas mig. När jag ligger på dödsbädden vill jag ha detta gjort. Det har noll med normer att göra.

    Sedan vill jag kanske slå ett slag för att det är helt okej att leva enligt normen också, anser jag då. De som önskar det. Tycker inte per automatik att de som har de som livsdrömmar eller livsprojekt behöver ställas till svars eller att man behöver dra slutsatsen att de blivit lurade av samhället. Man får väl göra lite som man vill, tycker jag. Whatever makes you happy.

    som svar på: min mamma är narcissist

    Yellow Bemere,

    Starkt av dig att orka synliggöra något som du vill förändra. Fullt logiskt också att hålla andra på distans när man vuxit upp med en narcissist. Där man absolut inte fått lära sig knyta an till andra på ett djupare plan och dela känslor.

    Relaterar verkligen även om mitt huvudproblem handlar om kärleksrelationer där jag blir stum och inte alls kan anknyta på djupet. Känna tillit.

    Vet inte om ett steg kan handla om att aktivt arbeta med att känna in sina egna känslor? Vet inte hur du har det men jag kan ofta vara rejält avstängd och inte nå känslorna. Känner knappt hunger exempelvis. Tänker att i kontakt med kompisar kan man öva och även be om betänketid ifall man inte riktigt vet vad man känner kring en situation? Kan det vara något du börjar testa att försöka fånga känslorna i ett första led? Eller du kanske är jättebra på det redan men har svårare för att kommunicera ut dem? <3

    som svar på: Kärleksäventyret
    Trådstartaren

    Haha! Är mina livsvärden lika grunda som argumenten kring huruvida tomten finns eller varför jorden är platt? =)

    Jamen kanske ändå att du har rätt? Det snurrar mycket såna här tankar i mitt huvud av jämförelser, visst är det så. Paradoxalt nog är jag väl den som inte lever ett sk. mainstreamliv objektivt sett. Ändå har jag dessa önskemål. Kanske för att jag inte lyckas få till de bitarna övh?

    Det här inlägget handlar kanske dock mindre om att lyckas och normer tror jag, och desto mer om längtan efter en äkta djup kärleksrelation? Är det inte något vackert och sunt att vilja uppleva något som tar en till platser i sin själ man inte tidigare besökt? Vad ska man göra av sin tid ifall man inte siktar emot sina drömmar och inre behov? Är inte det att förvalta sitt liv på riktigt? Alltså att det går bortom det som är normer och ytliga begär. Kan kärlek vara fel?

    <3 Ja, det kanske också blir snarare skuldbeläggande när jag skriver som jag skriver, ser jag nu? Liksom ungefär hur du ska försöka andra sätt för att inte bli utfryst eller mobbad. Jag ber om ursäkt för det. Det är ju fel ände också att försöka hitta något hos en själv om varför man råkar illa ut. Man vill väl bara att det ska upphöra och inte hända fler gånger, därav desperationen kanske att börja göra annorlunda? Så har jag känt iallafall.

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,032 totalt)
0