Bra poäng!
Sverige i ett nötskal.
Tanken är fantastisk; skapa en samhällsstruktur där man hjälper de svaga.
Sedan har någonting fasansfullt hänt att det snarare blivit jakt och hets om bidragsfusk.
Diskriminering, rasism och nyliberalistiska tankar om att varje person snarare ska sköta sig självt.
Myndigheterna utför ju snarare nuförtiden någon maktutövning där de har koll på vad vi gör genom deras ständiga informationsinsamlingar om oss. Skatteverket har ju till och med koll på vart vi bor, och hur mycket vi tjänar. Det är ganska anmärkningsvärt ur en integritetssynpunkt.
Visst har man fått uppleva det genom åren att man inte alls fått hjälp eller bidrag som man hade trott. Fruktansvärt och leder ju direkt till sämre mående och ofta självmordstankar hos folk. Dåliga erfarenheter till och med av polisen. Blev så förvånad av det. Litar inte heller riktigt på samhällsskyddet när det väl gäller. Men man kan bli positivt överraskad! Det ska man inte glömma bort heller.
Tyckte dock även som yngre att jag blev nekad allt möjligt. Hela, hela tiden. Otäckt var varje möte med myndigheter gjorde med en – man kände sig så värdelös. Tänkte ofta då att det handlade om klass. Som att jag var en lägre stående varelse. De förhörde en ju på vad man arbetade med osv för att se ens position i samhället, som det kändes. ”Var man viktig och betydelsefull, en resurs i samhället, eller hade en identitet som bidragsfuskare som levde på socialbidrag?”
Idag, däremot, upplever jag att jag har betydligt lättare att få igenom beslut. Jag räds inte, men som att det krävs av mig en enorm förmåga att verbalisera min rätt för att bli tagen på allvar. Kan inte tolka det på något annat sätt. Som att det hänger på retorisk förmåga. Det känns extremt rättsosäkert.
Det är många därute som blir nekade fast de har rätt till massor av hjälp!
Undrar hur man löser det?
