[Red Simyna]

Jag tycker du visar stor självinsikt genom att du verbaliserar det tillsynes så enkelt i text. Tänker även att det vore ju jättebra om du träffar en person som just kan uttrycka om/när den isf skulle känna sig avvisad av dig? Att det blir viktigt att synliggöra i relationen från båda håll?

Alla har ju också sina områden där man kämpar hela livet egentligen med sina tillkortakommanden. Vad vore relationer om man inte fick ha dessa med sig in där?

[Red Simyna]

Nämen jag förstår. Självinsikt och tillit kring sin egen självkännedom är viktigt. Inte minst viktigt med ett hyfsat självförtroende där för att våga ingå i något?
Du tror inte det är mycket hjärnspöken då som gör att du tror du skulle skada någon? Du låter iofs övertygande om att du bär på saker som du tänker först behöver lösas upp innan det är dags att släppa in någon?

[Red Simyna]

Jag förstår. Det låter som att det är flera faktorer som spelar in för att du i dagsläget skulle vilja/orka våga igen.

Tänker att det kanske skulle hjälpa att bena ut vad du exakt söker?
Vad är vilsamt för dig i kontakt med andra?
Önskar du helst träffa någon som också är i sitt huvud och där ni mer ordlöst förstod varandra – alltså en likasinnade?
Hur är den personen som du tänker skulle passa dig väldigt bra?

[Red Simyna]

Verkligen, språkbruket är så avslöjande och ger en massor av information. Även det som inte sägs. Som utesluts och inte berättas mer om. Hjärnan går verkligen på högvarv. Kanske inte undra på att man kan bli så dränerad av såna här interaktioner, att man därför har sånt behov att vilja sluta sig i sitt eget huvud för vila och ro.

Tänker även på att det är så lätt att gå vilse när man inte känner någon så bra. Säga eller bemöta saker på sätt man definitivt inte hade sagt eller gjort om man kände personen betydligt bättre. Haft mer information att gå på. Det kan ju skapas mycket skam- och skuldkänslor när man umgås med folk. Då är man mer på torr mark med folk man lärt känna över en längre tid. Tror på att skräddarsy sitt beteende efter motparten allra oftast.

Jag tycker verkligen du verkar vara en asball person! Synd för världen om den går miste om dig!
Är det självvalt/frivilligt att du inte har någon vän – om du vill säga? <3

[Red Simyna]

Jag kan känna som du. Det enda jag vill är att vara snygg och fräsch. Måste ju vara samhällsidealen som gjort en helt fucked up? Lyssnar just nu på den här feministiska klassikern ”Under det rosa täcket” av Nina Björk. Tycker det är berikande att sätta den här befängda blicken på oss kvinnor i sitt sammanhang. I strukturer. Ifrågasätta det. Fan det är jävligt stärkande! Rekommenderar!

[Red Simyna]

Jättebra fråga! Det borde ju finnas en risk att man kan missa någon. Svårt bara att navigera och urskilja vilka som det är värt att lägga energi på. Hur vet man det i ett sådant tidigt stadium?

Detta att ständigt studera mänskligt beteende verkar göra att man ofta hamnar i en massa ensidiga samtal där man är den enda som lyssnar och ger råd. Verkar väldigt viktigt att möta andra som också är komplexa, som alltid analyserar och tycker om att tänka och bearbeta.

För mig fungerar också telefon otroligt bra. Det är som att man kan lägga all fokus och koncentration på det faktiskt ordet. Det är helt underbart!

Visst är kärnan i det vi pratar om ganska mycket energidepåer/kraftansträngning? Hur mycket energi man är villig att förbruka? Och när är det värt det i möten och relationer, och vice versa – inte värt det?

[Red Simyna]

Låter jobbigt! Känner igen den där skiftningen där man ena dagen har det jättebra med folk man känner för att sedan bli typ helt apatisk och må jättedåligt. Vet faktiskt inte heller vad det beror på exakt.
Har du tänkt på något speciellt igår när du dippade – om du vill säga? <3

[Red Simyna]

Haha, känner igen! Ja, det är väldigt intensivt med sådana möten. Om man tänker på människan som en lök med lager tror jag om man är lagda som vi är att det just är i början det tar som mest energi. Ju fler lager man får se desto mer intressant och vilsamt, tänker jag. Andra människor verkar få faslig energi av det där första mötet med folk – det yttre lagret, för att sedan tröttna successivt då det upplevs som för intensivt. Tänker också att människor som man känner väl beter sig ofta i mönster och repetitivt, vilket skapar förutsägbarhet och mindre överraskningar. Faktiskt aldrig förstått det här men jag drar mig ständigt också för nya människor just precis för att det tar sån extrem energi. Folk som jag känner väl har jag ingen stress eller känner en omänsklig utmattning inför att träffa. Det ger i stället energi. Är spännande. Varje möte ger en annan sorts information som har betydligt högre kvalité. Ett annat lager i löken man tidigare inte har fått upptäcka. Människan är så himla gåtfull.

Hur fungerar det för dig att prata i telefon?

[Red Simyna]

Relaterar. Känner du dig också som en vandrande motsägelse? Typ att man är så fascinerad av andra människor – och ändå så introvert att de flesta av dem sliter ut en snabbt? Man känner allt omkring sig, så man stänger av och försöker känna ingenting. Man kan vara otroligt karismatisk, charmig, till och med flirtig när man vill vara det men resten av tiden önskar man att världen skulle lämna en i fred? Hur kan man ens förvänta sig att någon ska förstå en när man hälften av tiden inte ens förstår sig själv? Man ser saker om människor, man känner att man känner dem bättre än de känner sig själva! Man lär sig att filtrera vad man säger. Man kan inte bara säga vad man tycker så man fördummar sig själv så man inte skrämmer bort andra.

Jag tycker det tar mindre energi irl om man exempelvis pratar under en promenad? Då slipper man läsa av så mycket och kan istället koppla in sinnena från omgivningen; se och betrakta miljön, supa in havet, vinden, himlen, fåglarna och träden. Tycker det dränerar mindre och skapar det där andrummet man så desperat behöver.

[Red Simyna]

Tack snälla! <3

Kom på att vi inte är nyfikna på varandra. Det är nog där skon klämmer i grund och botten. Om jag ska vara ärlig är jag inte ett dugg intresserad att lyssna på vad mina syskon har att säga inom i princip något ämne. Eftersom det är så konstiga saker de säger – platt och svinmycket detaljer om typ någon föreningsgubbe, vem bryr sig?

Tidigare har jag alltid trott det varit jag som uttråkar dem men sanningen är att jag gärna vill zooma ut när de pratar. Det är alltså ömsesidigt. Har noll tillit till att det kommer ut något som man liksom fascineras av. Tycker är spännande att prata vidare om. Med kompisar har vi ju gemensamma beröringspunkter. Jag gillar som fan att lyssna på dem! Det finns ett pågående intresse. Är nog därför jag inte blir trött och understimulerad heller. Mina syskon och jag har också så olika ideal, vi rör oss i så olika kulturer och har väl egentligen alltid gjort det. Bara en sådan sak som tv-program. Jag tittar ju annars aldrig på tv men så tvingas jag till det när jag är med syskonen. Programvalen, herregud. Då somnar jag igen. Det är som ett evigt sömnmedel.. Tråkigt!

Syskonen kan heller inte lyssna på ett normalt sätt. Utan det ska plockas glas, vattnas blommor, avbrytas, distraheras under tiden man försöker föra ett vanligt samtal. Det är något jag faktiskt också avskyr. Människor som inte har vett nog att spetsa öronen och vara närvarande. Mina syskon och även mina föräldrar är så flyktiga. Det är smått omöjligt att landa i något ämne, i något samtal, i närvaro. Exakt det splittrar mig. Jag känner mig som någon motsats till grundad och sammanhållen. Rotad. Det är som hela havet stormar när man umgås. Tycker det är lite respektlöst. Vuxna kan bättre än så. Sådär håller knappast mina kompisar på. Tvärtom. De är bra på närvaro och just förmågan att lyssna engagerat. Det är ju då också samtalen lyfter! Det är ju för tusan hela poängen med att umgås! (I min värld då).

Slutsatsen är alltså att jag ska bara umgås med folk som är bra på att lyssna. Då lyfter samtalen och det är i princip det roligaste jag vet. Goda, fina samtal! Det är också helt omöjligt att bli gnälligt eftersom det skapas hela tiden nya perspektiv som är stimulerande. Det går inte att prata med någon som under tiden vattnar blommorna och kollar på typ sin mobil. As simple is that.

[Red Simyna]

Medveten om att jag gör just det jag anklagar mina syskon för att göra; prata om dem i stället för med dem om detta.

Kom på att skillnaden mellan att prata med mina syskon och när jag umgås med mina kompisar är många.

Med kompisar sitter vi med värme i blicken och tittar varandra i ögonen när vi fikar. Vi frågar om saker vi vet att den andra har varit med om, känner av ifall det andra vill ha följdfrågor kring det eller inte (så gör aldrig mina syskon, känner av eller anpassar sig med motparten, är lyhörda på det sättet).

Hela kompisträffen kan resultera i att vi nästan bara pratar om den ena, men det är liksom ömsesidigt. Just då vill vi ha det så. Båda är med på det. Ingen skulle någonsin anklaga den andra för att vara gnällig. Vi kan också vara ärliga med varandra, ibland kanske man ställer en fråga som den andra kan uppfatta som utmanande. Det ser jag som tecken på tillit. Mina syskon ser det nog snarare som tecken på hot.

Nästan grej är att det finns mycket humor i det mesta med kompisar. De har en heeelt annan självdistans. Det uppskattar ju jag. Mina syskon pratar aldrig, aldrig om deras brister och fel. De kan inte bjuda på det till andra. Det tycker jag är stelt och tecken på att man är omogen. Lågt i tak. Ansträngt.

Tredje grejen är att mina syskon inte tycker om människor allra oftast visar det sig. Så är inte mina kompisar övh. De gillar absolut inte alla, de är mycket selectiva, men de går inte runt och umgås med folk som de innerst inne inte tycker om.

Fjärde grejen är att kompisarna är privata/personliga med en. Man blir insläppt. De berättar öppenhjärligt och sårbart om vad de exempelvis går igenom i livet. Medan mina syskon snarare konstant pratar på ytan. Och det här sårbara är ju det som syskonen kategoriserar som ”en gnällspik”. Inte så sympatiskt att råka ut för. De kan inte skilja mellan ärligt ledsenhet och när någon spyr galla omkring sig.

Min ena syster vill också hela tiden styra in alla samtal till att prata om samhället med mig, om typ politik, vilket jag tycker är så jävla långtråkigt. Inte politik i sig egentligen. Men det är tråkigt att göra med henne. Jag lär mig inget nytt utan tänker att hon bara gnäller. Varför skulle jag också vilja prata med henne om typ gängkriminalitet när vi är syskon som ses typ tre gånger om året och aldrig snackar i telefon. Ska vi inte umgås? Hur mår dina barn? Hur mår du? Hur mår din kille? Jag skiter väl i samhällsbrott just precis då.

Jag vill ha personliga relationer. Annars får det vara. Djupa, ärliga, autentiska. Det har alltid funkat betydligt bättre med kompisar. Det är konstigt men kanske är man bara i grunden väldigt olika.

[Red Simyna]

Jo precis. Det finns även flera studier som pekat på hur människor kan uppleva både god social gemenskap OCH utrymme för självförverkligande – även om vissa basala behov som mat eller trygghet inte är uppfyllda.

Antropologen Daniel Miller (2010), exempelvis, beskriver från sina studier att den tillfredsställelse med livet de flesta människor känner inte alls är en egoistiskt självcentrerad upplevelse utan ofta helt beroende av hur ens medmänniskors livskvalitet ser ut. Betydelsen av den sociala gemenskapen innebär också att den som under en period får det sämre ekonomiskt, till exempel genom att bli av med jobbet, inte plötsligt slutar att bry sig om sig själv och människor runt omkring – snarare blir det kanske ännu viktigare att hålla skenet uppe.