Skapade svar

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,301 totalt)
0
  • som svar på: Bra medicin mot ångest?

    Sobril är det enda som funkat för mig. Synd att det är vanebildande. De brukar inte vara så pigga på att skriva ut det om man inte har ett alldeles särskilt skäl (typ en anhörig ligger inne och man är därför på gränsen att behöva läggas in själv), enligt min erfarenhet.

    som svar på: Balans
    Trådstartaren

    <3 Tack Blue!

    Tycker också det. Märker att om det ska fortsätta finnas det här ”trycket” från ens omgivning/livet där man aktivt behöver tänka på andra först, så behövs nog den här motpolen av ljus och humor när det är lite lugnare perioder/dagar/timmar?

    Övar på att ställa mig själv frågor som; hur mår jag? vad känner jag? Vad vill jag?

    Det är konstigt det där också att så fort någon mår dåligt ser man det som sitt ansvar att ta hand om den personens känslor. Senast på jobbet i måndags gjorde jag exakt det när en okänd person tydligt visade att den mådde dåligt. Min kollega verkade inte särskilt påverkad av hans tillstånd. För mig var det jätteviktigt att han skulle lämna stället med en god känsla i magen. Jag vet inte varför det är så, om man växt upp med något överansvar generellt sedan tidig ålder och därför lärt sig att bete sig på det här sättet. När jag tänker efter har jag blivit kraftigt attackerad av mina föräldrar om jag inte brytt mig om deras behov. Det är nog där skon klämmer från första början.

    Nu behöver iaf balansen återupprättas 🙂

    <3 Ångest i 14 år en jäkla lång tid, fina du. Tänker lite på det du skriver om hur ditt liv blev, att det här behöver knappast vara slutdestinationen. Dessutom tror jag man kan få det svårt att se nyanserna i hur sitt liv varit när man lever med en sådan stark ångest och är mitt inne i en djup, djup depression? Lätt att se allt det smärtsamma och vad man kämpar för sitt liv med, endast?

    Blev du utskriven för att det var jul och därför överfullt? Tveka inte att åka dit igen om det är helt ohanterbart detta, fina du.

    Gör inget dumt <3

    <3 Har för mig att du tidigare har skrivit att du hjälpt flera i din familj jättejättemycket och under en ganska lång tid också? Tror det är vanligt att då känna empatitrötthet? Kan det vara det som du drabbas av också när du mår pyttelite bättre och önskar kunna lägga mer fokus på ditt eget liv och mående?

    Empatitrötthet kan börja med att man inte kan eller hinner ge det bemötande som man ser att andra behöver. Till slut orkar man inte vara inkännande längre och skyddar sig med att bli distanserad och avstängd mot dem man ska hjälpa. Några blir i nästa steg emotionellt utmattade.”

    Tänker att ett mantra när skuldkänslorna börjar göra sig tillkänna är att säga till sig själv att ens eget liv är också värdefullt. Ditt mående är viktigt. Du är viktig och du får må bra. Du får det.

    <3 Smärtan du känner kommer fortsätta existera men i dina föräldrars kroppar istället. De kommer få ett rent skärt helvete och livet blir aldrig mer sig likt. Föreställ dig samtalet och besöket från polisen och din mammas reaktion. Hur tror du hon kommer reagera? Kommer hon ramla ihop och skrika ett skrik som passar bäst in i skräckfilmer? Jag anser inte att det är okej att utsätta sina familjemedlemmar för ett självmord. Det är knappast en handling som bara påverkar en själv. Det måste vara det värsta en människa kan få uppleva.

    Jag tycker såklart du ska prata med dina föräldrar. Ge dem en chans. Sluta tänk bara på dig själv och din egen smärta. Man har ansvar för sina anhöriga. Man har faktiskt det.

    som svar på: Överlevare

    Gud vad härligt, tack för att du ville dela med dig! Väldigt, väldigt uppskattat och inspirerande läsning <3

    som svar på: Prestationsångest

    <3 Kan känna igen att när man tagit sin examen (du kanske gjorde det för länge sedan) så står man där färsk och rädd för hur arbetsmarknaden ska ta emot en. Minns det som att rekryteringsprocesserna plötsligt började bli väldigt allvarliga (och personliga?) på ett sätt jag inte upplevt tidigare på intervjuer för okvalificerade tjänster.

    Tror även det är jättevanligt att man som examinerad och högutbildad ifrågasätter, eller är lite ambivalent, kring sitt ”värde” eftersom man kanske inte riktigt vet själv hur man står sig därute? Sund normal reaktion alltså! Tjusningen dock när man har en utbildning i bagaget är ju att man har redan presterat. Du kommer till intervjuerna med ett bevis för det. Man blir inte heller kallad på intervju så länge man inte är en kandidat som har de meriter som tjänsten kräver och där de tycker man är intressant nog.

    Jag tror mycket av det du beskriver handlar om hjärnspöken och tillitsbrist? Ett tips är då att våga ställa krav på arbetsgivaren, våga känna efter ifall du också vill arbeta där. Gå in med rak rygg och pondus i intervjusituationerna. Känslan av att det är deras vinst ifall du vill börja – inte tvärtom. Var nyfiken.

    Stor kram

    <3 Jag är ledsen att det blivit såhär för dig.

    Min personliga teori är att ångest är kontrollförlust, vanmakt, känslor som inte kommit upp till ytan utan som i stället legat patent där och väntat. När man lättar på trycket, pratar, beskriver, får feedback av andra på sina tankar och känslor, bemöts med empati – det är ångestdämpande. Det är därför jag tror depression så ofta kan leda till ännu starkare ångest för man isolerar sig gärna. Stänger ute omvärlden. Människorna. Samtalen. Ljuset. Det där livsviktiga ljuset och möjligheten till närhet och liv. Gemenskap.

    Hoppas innerligt att du väntar tills du får komma till ångestmottagningen, igen. Det är en bra mottagning. Också varit där som patient.

    Tror det finns människor som på riktigt inte tror att psykopater existerar. Eller antisocial personlighetsstörning. Det är väl vad som kallas att vara medberoende ofta och där man har någon bristfällig inlevelseförmåga som gör att man tar parti för förövaren i stället för brottsoffret? Tänker litegrann också på föräldrar som inte beskyddar sitt barn när barnet blir kränkt av den andra föräldern. Mamman som spelar piano i filmen ”Ondskan” samtidigt som pappan straffar sonen är väl ett tydligt exempel på det. Hon går inte i mellan. Jag tror det är vanligast att bete sig så om man har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det är iaf så det sett ut för kompisar till mig där man haft föräldrar som skitit i vilket när barnen råkat illa ut. Dessa föräldrar har inte sällan haft någon form av autism (givetvis inte utrett pga. äldre generationen). Avsaknad, eller mindre av, kognitiv empati alltså, kunna sätta sig in i den andras kläder. Andra föräldrar skulle ju gå sönder (hjärtat brister) när barnet (även vuxna barn) hamnat i fasansfulla relationer.

    Vet inte vad som stämmer i den situationen du beskriver men det var vad jag associerade till när jag läste tråden.

    Tycker det här var en otroligt stark läsning. Tack för att du delade med dig! Önskar och hoppas också att du når ditt mål. Det enda jag funderar över är att det väl är gymnasiebetygen man söker till polishögskolan med? Är det superviktigt alltså redan nu att komma in på något speciellt gymnasium?

    Trådstartaren

    Kom på också att det här nog är en fråga om vilken generation man vuxit upp i? Läste någonstans att om man är 80-talist (som jag är då) så har man ofta någon form av Peter Pan-beteende i sig. Vi vill inte växa upp. Vi är också så vana vid att världen är som ett smörgåsbord där man bara kan välja och vraka. Ta det man vill ha. Mer eller mindre alla utbildningar man sökte på universitetet kom man exempelvis in på. Jobben man sökte fick man. Hyfsat okej/lätt att få bostad. Man kunde utan dåligt klimatsamvete resa över hela världen. Det hette ju att man skulle hitta sig själv på de här backpackresorna. Ingen hade någon riktning i livet och det var det som var hela poängen. Att man var helt fri. Det coola var att läsa skumma böcker, vara bildad. Smart. Melodifestivalen var årets skämt.

    Som jag förstått det är det jättevanligt att yngre personer av idag just skapar sig ”trygga liv” tidigt eftersom de växer upp i en otrygg värld. Det positiva i det är kanske att man slipper nog ha mycket ålderskriser på det här lite större planet, då. Kan avundas det också. Men som det mesta kommer allting med ett pris.

    <3 Om chefen säger så kanske du kan invända och svara något i stil med: Hade det varit på den nivån hade jag definitivt inte tagit upp det här med dig. Det förutsätter jag att du förstår. 

    Tänker att en bra chef tar tjuren vid hornen, reder ut ordentligt med alla inblandade vad det är som händer. Den blir aktiv.

    En dålig chef skyller på bristande personkemi och skjuter tillbaka det på en själv. Är passiv.

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,301 totalt)
0