Skapade svar

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,187 totalt)
0
  • som svar på: Min hemlighet

    <3 Så jobbigt. Det låter som att du analyserar ditt inre om huruvida du är en ond eller god person, och också huruvida du är värd att leva eller borde dö? Är det någonting speciellt som hänt som gjort att du blivit så extremt självkritisk – om du pallar säga?

    <3 Jobbigt! Du skriver att du har en vän som också lider av psykisk ohälsa så tolkar det som att du gör samma sak. Tänker att du borde kunna få ”funka-intyg” (vet inte om det heter så på alla universitetet eller bara min), men det innebär ju att man får dispenser som förlängd tentatid osv. Förmodligen vet du såklart det här redan men poängen är att försöka peka på att du har sämre förutsättningar än andra pga. psykisk ohälsa och att det ska du kunna få hjälp med. Även CSN kan man skicka läkarintyg till för att få dispens. Jag har fått det några gånger genom åren.

    <3 Paranojja? Tänker litegrann på spöktåget på Gröna Lund där man åker runt och blir skrämd. Att man tror det lurar faror bakom varje hörn. Så har iaf jag upplevt det när jag känt mig iakttagen, som att man går runt och är spänd, rädd och folkskygg på samma gång. Vissa dagar mer än andra. Jag tror kanske det kan handla om dåliga erfarenheter som spelar en ett spratt? Vet verkligen inte.

    <3 Oj, 16 år är verkligen en lång tid! Tror du kroppen stängdes av som i en form av självförsvar? Tänker ibland att panikångestattacker brukar handla om att man stänger inne känslor och som då mynnar ut i stark ångest. Medan när kroppen stänger ner sig och man gråter är det mer att man har mindre försvar uppe? Så har jag tolkat det när det hänt mig. Alltså snarare som ett friskhetstecken än motsatsen.

    Hur har den här dagen varit för dig? <3

    som svar på: Red Simyna

    <3 <3

    som svar på: Lite tankar
    Trådstartaren

    <3 Tack!

    Det var hemskt att bli grundlurad på det sättet. Han körde ett dubbelspel. Det positiva i kråksången är att han beskrev mycket utförligt hur han behandlat den kvinnan han gillar nu (alltså inte mig), och det var som att få ett gratis facit på hans relationsmönster. It wasnt pretty, så att säga. Han medgav själv att han varit ett svin emot henne. Så nu vet jag det. Dörren är stängd. Han dödade min kärlek till honom på vägen.

    som svar på: Jag vill inte finnas mer

    <3 Fina du, jag tänker att du mår extra dåligt just nu pga. att du fått det här beskedet om din mans uppsägning idag. Att det skapat en enorm krisreaktion i dig och även påmint dig om allt annat övermäktigt smärtsamt som du/ni varit med om hittills? Är det så? Utifrån det perspektivet tror jag inte en enda människa skulle kunna se ljuset i tunneln eller meningen med livet. Det går nog inte när man är i chock och upplever svår vanmakt. Jag menar att detta inte bör definiera hela livet och dess mening, fina du. Förstår också att du är jävligt besviken på att han saboterade det här sist och därmed också försatt er i den här situationen. Jag tänker att han får ta huvudansvaret för detta.

    Stor kram!

    <3 Fina du, tycker det låter helt hemskt och kanske en super tydlig orsak också till varför du mår som du mår – när din man inte vill finnas där för dig emotionellt? Okänsligt också att föreslå vårdcentralen. Oftare tror jag människor generellt skulle behöva få en kram – till att börja med. Herregud vad det kan räcka eller hjälpa långt. Liksom krama mig bara. Ord kan vara så överflödiga.

    Tänker litegrann också att när man har en partner eller anhöriga som inte finns där som stöd så är det så lätt att man börjar hitta fel på sig själv – att man skulle vara otillräcklig. Det är som att bekräftelsen som utelämnas ses som tecken på att man skulle göra något fel – vara fel. Men grejen är ju att om du hade haft en man som brydde sig så hade det här gjort er som par – starkare. För det är så det funkar – vid kriser eller psykisk smärta som man delar med andra, då växer man och förstår varandra bättre. Detta missar han.

    Orkar du säga hur länge du känt såhär? <3

    <3 Relaterar också till rädslan/nästan skräcken att tvingas möta mer framtida omänsklig svår smärta. Riskera att ramla ner i det avgrundsdjupa hålet och att man ju ärligt talat inte har hur mycket krafter som helst att stå emot med framöver – det finns en gräns. Som att man bränt sig på livet självt och bränt barn skyr ju som bekant elden.

    Bland det svåraste med motgångar är nog tilliten –  att våga tro på livet när man så ofta sett livets baksidor? När det är såhär som du beskriver tror jag på att läsa starka skildringar om personer som överlevt de mest fasanfulla situationer och haft svåra liv. I andras styrka kan man återfå sin egen.

    Rekommenderar exempelvis boken: Livet måste ha en mening.

    ”Viktor Frankl publicerade “Livet måste ha mening” 1945, och den har inspirerat miljontals människor. Frankl genomlevde förintelsen som fånge i Auschwitz och Dachau, och lade efter detta grunden till logoterapin.”

    När det är som mörkast tänker jag ibland: om de kunde, så kan jag. Jag vill kunna.

    som svar på: Svar på andras inlägg?
    Trådstartaren

    <3 Fattar, men är det inte ofta så att personer som tror de inte har något att bidra med snarare ofta är de som har mest att komma med? Precis som att smarta kan tycka de är dumma, medan korkade överskattar sig själva och tror de är smarta. Dunning–Kruger-effekten. Snygga brukar tycka de är fula och fula tycker istället de är mycket snygga. Med andra ord, ung som gammal, har ju läst en del av dina inlägg här sedan nåt år tillbaka eller så och tycker definitivt det är otroligt spännande inlägg som du gör! Båda dina egna trådar och svar till andra.

    <3 Det du beskriver låter i mina öron som otillräcklighet? Alltså en djup känsla av att inte räcka till – varken utseendemässigt eller som kvinna/mamma/människa, typ? En annan känsla jag också får är detta med utmattning och att vara på bristningsgränsen, tröttheten i att försöka vara allt det här – alltså leva upp till förväntningar, direkta och indirekta. Förmodligen är du också din absolut strängaste röst i detta, fina du.

    På riktigt också, vem kan ens vara snygg när man har fyra barn? Varje gång jag umgås med mina syskonbarn ser jag ut som ett nedgånget spöke eftersom man ju inte ens hinner med att klä sig ordentligt, sminka sig eller duscha. Plus sömnbristen som inte är nådig. Det är hemskt.

    Min syster har tre barn (med diagnoser också, vad det verkar) åker iväg ibland från familjen för att bara sova och återhämta sig. Det märkliga är ju också att män generellt verkar ofta ha väldigt mycket hobbies vid sidan av familjelivet. Vet inte om din partner är likadan. Sedan är det väl också som semester att vara på arbetet i jämförelse med att vara hemma, många gånger?

    Jag önskar dig djup vila.

    <3 Anknytning.. Rekommenderar podcasten ”Happy dating” på Spotify. Det är en psykolog som talar om exakt det du beskriver i vissa avsnitt. Det är såklart inget fel på dig alltså utan det handlar om ett anknytningsmönster du har med dig från uppväxten som gör att du tänker och beter dig såhär distanserat emot andra. Det är en teori iaf.

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,187 totalt)
0