Skapade svar

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,149 totalt)
0
  • som svar på: Bisarr grej..

    <3 Ja absolut, känner igen jättemycket nu när du säger det. Kan ångra att man inte tog tillfället i akt och beskrev så rått man bara kunde sin verklighet.

    Antar litegrann att det kanske handlar om tillitsbrist om man har haft dåliga erfarenheter att bli avvisad, anklagad eller fått konstig feedback/reaktion när man öppnat sig, vilket gör att man värnar harmonin och kontakten med terapeuten, framför att säga som det är?

    Kanske kan du pröva och säga något litet för att bli varm i kläderna?

    <3 Min syster fick hjälp av facket som tyckte det var värre än vad hon själv påstod. Antar att en stor del också handlar om otur/tur vem man får som facklig representant? Vad är det för stolle du har fått som går på chefens linje? Låter så olikt facket och snarare något som HR är kända för. Bedrövligt hur som helst!

    <3 Det kommer gå bra. Lyft fram att du är orolig och rädd och att situationen eskalerat på sistone. Du kanske också kan klippa ut delar av det du skrivit tidigare här på Mind?

     

    Trådstartaren

    <3 Ja, det är så sant. Det här är så bekant alltså när jag tänker efter. Just att bli så överöst med kärlek att det är exakt samma upplevelse som att bli läkt rakt igenom själen. Den grejen, men i kombination med avstånd. Det är mitt relationsmönster att hamna i det med män. Det här måste vara tredje gången det händer. Tolkar det som att jag fortfarande letar efter den där andra själen som ska ”heala mig”. Älska mig. Djupet av mig. För den jag är. Precis som jag alltid ville bli älskad som barn men aldrig ens var i närheten av – ljuset. Det tror jag är min drog och även mitt stora sår. När någon närmar sig det och paradiset öppnar sig. Men det är ju oftast passionen, ljusglimtar av en annan magisk värld. Det är sällan bestående.

    Har haft någon dag nu där jag börjat återhämta mig. Inte pratat mer med honom. Börjat le och skratta lite igen på jobbet.

    Tack för ditt stöd!

    <3 Kanske du kan testa att ringa som om du ringde för en anhörig? Om det behövs lite känslomässig distans menar jag? Om man föreställer sig att du exempelvis ringde åt ett syskon eller förälder. Tänker att det ofta kan avdramatisera det hela och få en att bli väldigt informativ och saklig.

    Alternativt: Skriv ner på ett papper vad du exakt ska säga och läs bara upp det. Det spelar noll roll hur du låter. Det är att du säger orden som är det väsentliga här.

    <3 Blir väldigt orolig, fina du. Ring snälla!

    Det brister för mig också i sådana lägen. Men grejen är väl att om det är några som är extremt vana vid att personen i luren gråter så måste det ju vara just kvinnofridslinjen om några? Alla som ringer dit är givetvis heeelt under isen – och deras uppgift är att leda samtalet och göra så man klarar av att prata, igen. Så fungerar de även på 112. Jag ringde dit en gång och kunde inte förmedla många ord. Det var fantastiskt vilket bemötande jag fick ändå. Kanske pga. just det – att man är så pass sårbar och i nöd.

    som svar på: Orkar inte mer

    <3 Jag tänker såhär: försök att vara snäll emot dig själv. Varje dag. Ta hand om dig själv och se på dig själv med en förlåtande och kärleksfull blick. Att piska på förändringar i form av att få ett större socialt nätverk eller hitta en partner att skaffa barn med, tror jag skadar framförallt sig själv. Det är åtminstone vad jag kommit fram till gällande mig själv. Den där inre stressen har varit så nedbrytande, eller hur känner du där?

    Jag är 38 år. Barnlös. Inte haft en partner på säkert 15 år. Märkligt nog så har ångestnivån och det absolut mörkaste pyttelite klingat av när jag börjat försöka vara mer i nuet. Tänker även på fördelarna man kan ha när man inte har barn (även om man såklart vill ha det, den stora drömmen ju). Det kan vara att påminna sig om alla sovmornar man får. Hur tystheten hemma kan vara absolut ljuvlig. Slippa oroa sig för familjemedlemmar, typ kids som är ute och röjjer.

    Många som är föräldrar verkar även tappa någon form av allmän identitet. För någon vecka sedan när jag samtalade med min ena syster som har tre barn upptäckte jag plötsligt hur barnslig hon är, så omogen och outvecklad. Tänkte att en faktor måste vara det här med barnen och leva familjeliv, det verkar på fullt allvar stannat henne i den känslomässiga utvecklingen.

    Min syster som tidigare varit så spännande att lyssna på. Blev så ställd av det då man väl ofta talar om föräldrarollen som motsatsen. Så ur den aspekten är åtminstone jag jävligt nöjd med att inte levt i typ en kartong senaste tio åren. Jag har tänkt extremt mycket på mitt inre, dåtid, framtid, relationer, världsproblemen och vad en god människa är, enligt mig. Jag tror inte min syster är lyckligare än jag. Vi lever däremot i heeelt olika verkligheter.

    Normen säger oss också: förälder= lycklig och lyckad. Barnfri = olycklig och misslyckad. Jag tror på gråskalor, där. Jag tror jävligt mycket på gråskalor i synnerhet vad gäller just precis den frågan. Den är uråldrig och behöver uppdateras.

    Poängen är alltså att försöka vara tjysst emot sig själv och även se fördelarna med att inte ha barn och partner. Våga ha tillit till det som komma skall.

    <3 Jag tycker du är pytteliten men kan relatera till känslan av ”too late”. Alltså arbete och arbetslivserfarenhet tror jag är s-å överskattat. De som jobbat, säg på café under ett par år, är knappast på minsta sätt mer berikade och lyckade än vad du är. Du har säkert lärt dig så mycket om mänskligheten, om den inre världen, om empati, som dessa på caféer i samma ålder kanske inte någonsin kommer kunna förstå. En tanke är dock att bara skriva in sig på universitetet? Kanske något som är typ 3 dagar i veckan med föreläsningar bara för att komma ut lite och för att det oftast är så himla avslappnat i sådana miljöer? Psykologi och sociologi är exempelvis två lätta ämnen – ifall man vill mjukstarta. Själv har jag under många, många år ”kombinerat” psykisk ohälsa med den akademiska världen. Det har varit fint och en av dem bättre valen i livet.

    som svar på: min mamma är narcissist

    <3 Klippa helt.

    som svar på: Ingen tror mig

    <3 Det är jobbigt att inte bli trodd.

    Får lite associationer generellt till hur vi är många på det här forumet som har problem med familjer och vänner kring det faktum att man är psykiskt sjuk och behöver bli hörd i det.. Vissa kommer att skylla på en för att man får psykisk ohälsa – de tror att det är något man själv måste ha gjort. Vissa tar en inte på allvar. Andra kommer att undvika en som om ens psykiska sjukdom är en fångbar sjukdom. Psykisk ohälsa är fortfarande tabu i många familjer/kulturer.

    <3 Så hemskt. Varför finns ens facket då, undrar man ju? Är inte det någon form av förtal när det pågår påhittade historier?

    <3 Åh. Förstår att du är förbannad över att andra har försatt dig i den här situationen och att priset varit svinhögt. Först att klasskamraterna gjorde att du blev rejält sjuk och sedan sjukvården som inte klarade av sitt uppdrag genom att hitta rätt tillstånd och behandling och istället satte en förnedrande och missvisande diagnos.

    Det är något väldigt problematiskt över att inte lyssna på en patient som exempelvis är inne i en psykos. Jag förstår också att självinsikten kan vara kraftigt försämrad, men långt ifrån alla kan man tillskriva att de saknar självinsikt alls. Sådan skrämmande upplevelse det måste varit för dig att inte bli lyssnad på alls. Mardrömslikt!

    Stor kram!

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,149 totalt)
0