Skapade svar

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,062 totalt)
0
  • som svar på: Aggressivitet i grupp
    Trådstartaren

    En liten uppdatering är att jag håller en viss distans nu till den här kvinnan med temperamentet, samt den där killen som hånade mig pga. min sjukdom. Har känts betydligt bättre sedan dess. Pratade lite mer avslappnat med en annan kille i klassen idag och kände att jag kanske borde umgås med de som är lite mer lika mig. Han pratade om just det, att vara introvert. Och menade att jag också är det. Jag är även ganska otrygg i såna här otäcka miljöer med folk man inte känner, introvertare kanske, blyg, rädd och känslig. Känner inte så hög tillit till någon.

    De här två personerna och jag klickar kanske heller inte riktigt. De har mer en grov jargong, pratar mycket om att man inte ska liksom sjåpa sig. Säger man något om att det är kallt inne eller väldigt stressigt möts man inte direkt med någon empati utan snarare ett ”äsch”, och liksom någon spydig sarkastisk kommentar. De är ganska så ”arbetarklass-aktiga”, vad jag föreställer mig hur snickare pratar med varandra. Den här killen har även jobbat på lager och där jag inbillar mig att han tar med sig deras otäcka jargong med sig in i den här nya klassen. Sexistiska skämt och säger saker som anspelar på sex. Jag blir så äcklad. Får man göra så ens? Han verkar även ha ett enormt bekräftelsebehov att ”verka smart”. Ständigt kommer små inhopp för att visa att han minsann kan och är påläst. Min fördom säger mig att så brukar det kunna vara i arbetarklassen, det finns ett enormt skrikande bildningskomplex. Därför tror jag han vill sätta sig på andra. Mig då exempelvis.

    Och tjejens kille är väl någon monterare inom bygg eller vad det snackades om. Hon är säkert präglad av det.

    Jag är bara skör, rädd, traumatiserad och kanske snarare enormt präglad av universitetet. Detta är inte universitetet. Det är uppenbart.

    Förstår inte hur jag ska kunna förvandlas till en ”sexistisk snickarkille” för att passa in. Aldrig har jag känt mig så långt ifrån just det. Vill ha och söker det kvinnliga, det milda, varma och själsliga. Öppensinnade och kreativa. Jag är betydligt närmare en psykos än den bröliga machokillen, det måste jag säga.

    som svar på: Avskedsbrev.

    <3 Fina du, tänker att du är i en dålig situation och absolut inte en dålig person. Jätteviktigt att skilja dem åt. Din son kommer definitivt inte få det bättre utan dig – tvärtom! Man har bara en mamma och den rollen går inte att fylla med någon eller något annat. Blir lite orolig också över att sambon inte reagerar när du pratar om självmord. Också så klassiskt att när man inte får gehör eller på andra sätt inte den kärlek som man behöver, är det så lätt att gå in i självhat och självförakt. Men grejen är ju att det är din partners tillkortakommande att han inte kan hjälpa dig. Det är han som är bristfällig i att vara ett stöd. Man kan inte anklaga en person att vara för ful och fel för att få hjälp – det är omgivningen och miljön som är problemet då. Alla förtjänar hjälp och stöd, bli lyssnade på, behandlade med respekt och empati.

    Skickar tusen kramar

    <3 Menar du litegrann att du tolkar den här ätstörningen som ett sätt för dottern att få uppmärksamhet? Kan förstå att det inte är helt lätt att urskilja om det finns en historik av liknande beteenden. Samtidigt vore det djupt beklagligt om dottern faktiskt nu talar sanning den här gången. Alltså har en ätstörning och söker hjälp och stöd i det för att komma ur det.

    Tänker lite på fabeln om ”pojken och vargen”. Pojken i berättelsen är en ung, uttråkad fåraherde, som för underhållnings skull ropar att ”vargen kommer!” Ortsborna kommer gång på gång för att rädda honom och fåren, men inser snart att de ödslar sin tid. När så vargen dyker upp på riktigt är det ingen som hjälper pojken, och vargen tar fåren. Sensmoralen är att den som ljuger till slut inte blir trodd ens när han talar sanning. Fabeln har givit upphov till uttrycket ”att ropa varg”, som återfinns i flera språk med betydelsen att ge falskt larm eller kalla på uppmärksamhet för petitesser och därmed riskera att inte bli trodd när något allvarligt verkligen sker.

    Går det att ha ett förtroligt samtal där ni pratar igenom vad som är på riktigt här och inte?

    Kram

    som svar på: Sabbade allt

    <3 Starkt av dig att skriva! Det låter som att du hamnat i en ond spiral där du är besviken över dig själv och samtidigt av den anledningen trycker ner dig själv som bestraffning pga. det?  Tänker även på att fruns blick och syn på detta också gör att du kravlar ännu djupare ”där nere” på botten? Gud, det är verkligen livsfarligt tror jag att vara där, speciellt när man har starka självmordstankar, fina du. Jag tror du har mycket, nästan allt, att vinna på att försöka ändra ditt synsätt på dig själv. Ge dig själv empati och vända spiralen. Arbeta på att förlåta dig själv för att det blivit som det blivit. Herregud det finns så mycket som kan hända här i livet ifall man har pyttelite otur och så får det enorma konsekvenser. Jag tror människan har skrämmande lite att säga till om överlag, livet ”händer en” snarare, är min erfarenhet.

    Skulle du kunna försöka stoppa dig själv när självtvivlet och ältandet kommer?

    Stor kram

     

    Green Pikigi, men shit vilken knäpp lärare, så okänsligt. Man får ju lust och fråga henne hur ”artigt” det sättet var att bemöta dig på då? Menar om poängen var att hon försökte ”agera trevligt”?

    Generellt tycker jag folk är skitkonstiga som inte vill lyssna på ett ärligt svar när de frågar andra om hur dessa mår. Det är som att vissa är så beroende av det här ytliga socialiserandet att de med näbbar och klor håller sig strängt fast vid ”hur det ska gå till”, och annars får det vara så. Är det inte ett väldigt, väldigt kyligt sätt att bemöta/relatera till människor på, egentligen? Jag har faktiskt sagt till några i familjen att om de inte är intresserade av ett ärligt svar kan de definitivt skita i att fråga. Samma sak ifall någon frågar hur helgen eller semestern varit, men inte vill höra. Jag blir bara förbannad.

    <3 Låter jobbigt och tungt! Det är fruktansvärt att komma hem ifrån en arbetsdag och känna just den där ångesten som är brutal i kroppen – som en skamvåg typ. Känner verkligen med dig!

    Jag har läst att något som i princip är a och o för att man ska trivas på en arbetsplats och i en arbetsgrupp handlar om att det ska vara okej att göra fel. Att det är högt i tak och tillåtande. Attityder av att genom misstag lär vi oss mer. Typ att det är ett tillfälle att samla in ny information. Hur är det på den här arbetsplatsen? Skulle det spela någon roll om du gjorde samma fel på ett annat ställe eller handlar det mer om ett mönster som du har av prestation som ställer till det – om du vill säga?

    Stor kram

    Mm, så oerhört tungt! 1,2 miljoner röstberättigande svenskar valde även att inte rösta alls. Dessa har givetvis ingen rätt att klaga under de kommande åren.

    Åh vad fint bemötande och förstår att det måste varit surrealistiskt och värmt oerhört i hjärtat <3 Tänker att det är så det borde ha varit på den förra arbetsplatsen.

    Verkligen, hur pratar vi om det?

    Idag på bussen hörde jag en man prata om hur dålig han tyckte en kollega var på jobbet. Han beskrev personen i termen av just ”värdelös”. Fick såna obehagskänslor av det. Tänkte direkt att det kanske är just språkbruket hur vi talar om varandra, liksom snackar skit, som just kan vara en del av grunden många gånger i att mobbing skapas. Att motparten som lyssnar på hur kass den här personen är anammar det synsättet och säkert känner fog för att bete sig aggressivt emot den personen. När jag nu hörde honom mala på och säga massa rasistiskt också när han ändå var igång, kände jag att jag ska aldrig mer prata i negativa ordalag om någon kollega. Eller liksom klasskompis. Vill inte bidra övh till någon häxjakt.

    Har du någon idé hur vi kan stoppa mobbing eller liksom få ett bättre klimat generellt? Motsats till det hårda?

    <3 Låter som att du råkat på en AA-frälsare?

    Vad jag läst visar studier att det endast är ett fåtal personer som blir hjälpta ur sitt missbruk genom AA. Majoriteten behöver andra typer av behandlingar för att komma ur det. Så ur det perspektivet talar det för att man inte ska vända sig dit eller se det som en universallösning.

    Tröttsamt detta att när en behandling inte fungerar så är vissa direkt där och pekar på motstånd och brister hos individen (så tycker jag terapeuter också kan bete sig), i stället för att se att metoden inte lämpar sig för just den personen. Lite ödmjukhet skulle inte skada emellanåt.

    Skickar en stor kram

     

    som svar på: Skuldkänslor för ALLT

    <3 Tror det ibland kan vara så att man bär andra människors avsaknad av känslor? Typ en förälder som saknar skam i kroppen överlag resulterar ofta i att man själv går runt och skäms å dennes vägnar? En annan förälder som inte känner skuldkänslor inför sitt beteende gör att man suger åt sig när det är befogat? Tänker att föräldrar som verkligen agerar ut på sätt som torde resultera i brutalt dåligt samvete eller att de borde skämmas över sig själva, när det uteblir, då tror jag det är supernaturligt att man känner det extra starkt. I synnerhet när man är deras barn. Jag har alltid skämts ihjälp när mina föräldrar beter sig olämpligt. Känt mig skyldig också som inte hunnit ingripa i tid för den som blir utsatt. Ett konkret exempel kan vara typ när pappa eller mamma säger olämpliga saker till typ kassörskan, det har jag känt varit helt, helt olidligt. På ett sätt är det kanske biologiskt att man upplever sig litegrann ”tillhöra varandra” i någon flock, kanske. Jag vet inte..

    Kanske också av gammal vana har man normaliserat det dåliga måendet att det känns avvikande att plötsligt må bra? Därav ambivalensen kring det?

    Kanske är det likadant för dig?

    som svar på: Destruktiv

    Ah, låter fint att prata igen om ett halvår. Då finns det hopp! Tänker att du kanske kan försöka vila i att ”if i meant to be, it will be”?

    Bra med tiden på fredag!

    som svar på: Destruktiv

    <3 Fina du, tänker att vi alla gör misstag. Det är också så vi lär oss mer om andra och även oss själva. Du är väldigt ung också vill jag nog mena. Inte konstigt att du ”trillade dit” pga. uppmärksamhetstörsten och även kaoset från uppväxten. Jag tror det är så himla vanligt att vi som växte upp i ett kaos blir just extra sökande efter bekräftelse utifrån. Om man ser till helheten är det alltså inte särskilt konstigt att det råkade bli såhär, lite fel helt enkelt. Men jag förstår att konsekvenserna är så smärtsamma och det tycker jag på ett sätt är lite orättvist. Det går inte att prata med ditt ex om att du precis fått insikt i det här och att du blivit medveten om att din uppväxt på ett sätt påverkar dig än idag – eller hur man kan uttrycka det?

    Jag blir också lite orolig när du har självmordstankar och att det är så många dagar kvar till terapin. Var inte rädd för att söka hjälp på psykakuten om du inte står ut längre. Du är viktig och din hälsa ska tas på största allvar, tänker jag.

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,062 totalt)
0