Skapade svar

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,180 totalt)
0
  • <3 Fina du, tycker det låter helt hemskt och kanske en super tydlig orsak också till varför du mår som du mår – när din man inte vill finnas där för dig emotionellt? Okänsligt också att föreslå vårdcentralen. Oftare tror jag människor generellt skulle behöva få en kram – till att börja med. Herregud vad det kan räcka eller hjälpa långt. Liksom krama mig bara. Ord kan vara så överflödiga.

    Tänker litegrann också att när man har en partner eller anhöriga som inte finns där som stöd så är det så lätt att man börjar hitta fel på sig själv – att man skulle vara otillräcklig. Det är som att bekräftelsen som utelämnas ses som tecken på att man skulle göra något fel – vara fel. Men grejen är ju att om du hade haft en man som brydde sig så hade det här gjort er som par – starkare. För det är så det funkar – vid kriser eller psykisk smärta som man delar med andra, då växer man och förstår varandra bättre. Detta missar han.

    Orkar du säga hur länge du känt såhär? <3

    <3 Relaterar också till rädslan/nästan skräcken att tvingas möta mer framtida omänsklig svår smärta. Riskera att ramla ner i det avgrundsdjupa hålet och att man ju ärligt talat inte har hur mycket krafter som helst att stå emot med framöver – det finns en gräns. Som att man bränt sig på livet självt och bränt barn skyr ju som bekant elden.

    Bland det svåraste med motgångar är nog tilliten –  att våga tro på livet när man så ofta sett livets baksidor? När det är såhär som du beskriver tror jag på att läsa starka skildringar om personer som överlevt de mest fasanfulla situationer och haft svåra liv. I andras styrka kan man återfå sin egen.

    Rekommenderar exempelvis boken: Livet måste ha en mening.

    ”Viktor Frankl publicerade “Livet måste ha mening” 1945, och den har inspirerat miljontals människor. Frankl genomlevde förintelsen som fånge i Auschwitz och Dachau, och lade efter detta grunden till logoterapin.”

    När det är som mörkast tänker jag ibland: om de kunde, så kan jag. Jag vill kunna.

    som svar på: Svar på andras inlägg?
    Trådstartaren

    <3 Fattar, men är det inte ofta så att personer som tror de inte har något att bidra med snarare ofta är de som har mest att komma med? Precis som att smarta kan tycka de är dumma, medan korkade överskattar sig själva och tror de är smarta. Dunning–Kruger-effekten. Snygga brukar tycka de är fula och fula tycker istället de är mycket snygga. Med andra ord, ung som gammal, har ju läst en del av dina inlägg här sedan nåt år tillbaka eller så och tycker definitivt det är otroligt spännande inlägg som du gör! Båda dina egna trådar och svar till andra.

    <3 Det du beskriver låter i mina öron som otillräcklighet? Alltså en djup känsla av att inte räcka till – varken utseendemässigt eller som kvinna/mamma/människa, typ? En annan känsla jag också får är detta med utmattning och att vara på bristningsgränsen, tröttheten i att försöka vara allt det här – alltså leva upp till förväntningar, direkta och indirekta. Förmodligen är du också din absolut strängaste röst i detta, fina du.

    På riktigt också, vem kan ens vara snygg när man har fyra barn? Varje gång jag umgås med mina syskonbarn ser jag ut som ett nedgånget spöke eftersom man ju inte ens hinner med att klä sig ordentligt, sminka sig eller duscha. Plus sömnbristen som inte är nådig. Det är hemskt.

    Min syster har tre barn (med diagnoser också, vad det verkar) åker iväg ibland från familjen för att bara sova och återhämta sig. Det märkliga är ju också att män generellt verkar ofta ha väldigt mycket hobbies vid sidan av familjelivet. Vet inte om din partner är likadan. Sedan är det väl också som semester att vara på arbetet i jämförelse med att vara hemma, många gånger?

    Jag önskar dig djup vila.

    <3 Anknytning.. Rekommenderar podcasten ”Happy dating” på Spotify. Det är en psykolog som talar om exakt det du beskriver i vissa avsnitt. Det är såklart inget fel på dig alltså utan det handlar om ett anknytningsmönster du har med dig från uppväxten som gör att du tänker och beter dig såhär distanserat emot andra. Det är en teori iaf.

    <3 Fina du, kan knappt föreställa mig något mer obehagligt än att bli orättvist anklagad för att ha slagit sitt eget barn. Socialtjänstens samtalston om att så skulle vara fallet är ju djupt förnedrande. Jag hade blivit så arg.

    Tänker även på att det låter som att barnet mår extremt dåligt och är svårt förvirrat, kanske även traumatiserat av allt det här? Är själv skilsmässobarn med två föräldrar där det var som ett världskrig hemma efter de skilde sig. De hatade varandra djupt och innerligt och det värsta av allt var nog att vi barn känslomässigt blev totalt avskurna från att bli sedda, bemötta med kärlek och närvaro. Föräldrarna förmådde bara tänka på sig själva, sina smärtor och sin avsky över den andra föräldern.

    Så mitt råd till dig är att sitta lugnt i båten (förstår om det låter provokativt att säga så), skapa en harmonisk plats hemma hos dig där barnen känner att det är tryggt och kärleksfullt.  Försök återvinna förtroendet till det här barnet som förmodligen är i en djup krisreaktion och inte vet vad den ska göra av sina känslor.

    Jag tror det kommer lösa sig <3

    som svar på: Mående vs. uppväxt
    Trådstartaren

    <3 Så bra sagt! Instämmer helt!

    som svar på: Mående vs. uppväxt
    Trådstartaren

    <3 Min teori är att den där fasaden behöver rämna hos en terapeut eller att man allmänt ventilerar ut det någonstans – för att finna inre sinnesro och få chans till att läka. Däremot tror jag inte alls på det folk säger om att man måste generellt blotta liksom sina barndomstrauman, sår eller nutida psykisk ohälsa för allmän beskådan. Det är inte att vara falsk att inte öppna upp sig på det sättet.

    Minns en kvinna jag träffade som en vacker dag orkade berätta för sin terapeut om att hon blivit utsatt för incest. Efter det sa folk till henne att hon blivit lättare i sin energi, att alla kunde med ögat se att något som tyngt henne i hela livet plötsligt hade plockats bort från hennes axlar. Det tycker jag var så inspirerande och säger något om kraften i att dela med andra.

    Man brukar väl också säga att de lite enklare problemen går att dela, medan djupa hemligheter förblir stumma. Det kan jag definitivt också skriva under på.

    som svar på: Mående vs. uppväxt
    Trådstartaren

    Önskar fler resonerade som du, att dessa människor fokuserade på att barnen skulle få må bra snarare än vara bra. Kanske där det gått så fel i våra egna tankar om oss själva också. Vi fick inte utrymmet att reflektera över vårt mående för vi var tvungna att skydda oss själva genom handling. Vi utvecklade aldrig hälsosamma känslor i kaoset.

    Exakt. Det har inte funnits någon prioritering övh att man skulle må bra som individ. Det var väl det som var det stora mörka hålet i det dysfunktionella. Man kunde må hur dåligt som helst och ingen reagerade (förutom att bli arga). Om man däremot gjorde något väldigt allvarligt fel i handling, eller inte levde upp till förväntningarna, blev det uppmärksammat på nolltid.

    Nu känns det plötsligt som om man spänt musklerna i överflöd när det kommer till handling i livet, så att säga. Men däremot, som vanligt, är det ett mysterium hur man gör för att må bra i sitt sinne.

    Kanske ska man ha det som mantra: det viktigaste är hur jag mår och inte vad gör jag? Just nu känns det som att man snarare lever efter devisen: det viktigaste är vad jag gör och skitsamma hur jag egentligen mår. Måendet är sekundärt.

    Tänker att sunda föräldrar agerar så, de kollar hela tiden efter hur barnet mår och om det är mätt osv. Att ge uppmärksamhet och spegla barnen, känslomässig näring, tror jag är del av de avgörande faktorerna för att man inte ska lida av, utveckla, psykisk ohälsa som vuxen.

    <3 Snyggt att du är klar med uppgiften till imorgon, starkt gjort!

    Du gör säkert redan så också så kanske inget höjdartips men tror på att göra lite, lite i taget när det tar emot? Öppna dokumentet, skriva litegrann på det. Ta det pö om pö. Mer så än att ”nu ska jag sitta i 4 timmar i sträck” och så värjer man sig och orkar inte. Tror på att uppmuntra sig själv till att minsta lilla ansträngning är starkt gjort. Tänker alltså när man känner enormt motstånd och tycker det känns övermäktigt, har tankar på att hoppa av. Då tror jag det är extra viktigt med de här små ageranden. Minns att en lärare inför en hemtentamen vi skulle ha sa till oss ”skriv lite varje dag”. Tycker det var ett bra tips för sakta men säkert tog man sig igenom det. Inte minst för att man drogs in i det – på ett positivt sätt.

    Kram och pepp!

    som svar på: Kärlekskrank
    Trådstartaren

    Tack för ditt svar! <3

    Det här kommer bli en utmaning också att ofrivilligt ”jämföra” dessa män med varandra. Jag får lite ångest nu ikväll när jag pratar med den här personen som jag inte är så intresserad av och känner ju ännu mer att jag saknar den andra, haha. Fy fan vad patetiskt. Får väl bita i det sura äpplet.

    <3 I hear you. Helvete vad jobbigt det är att studera på universitetet. Tydligen höjer man sitt IQ genom högre studier. Kanske kan vara en liten morot i det hela? Lät väldigt klokt och fint också att unna sig något efter en inlämning. ”Good enough” tror jag på som mantra? Det kan sänka prestationsångesten och göra att man får distans till att man inte är sina liksom ansträngningar eller slutbetyg. Är säker på att du ändå är helt briljant!

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 2,180 totalt)
0