Skapade svar

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 1,944 totalt)
0
  • Trådstartaren

    <3 Låter fruktansvärt! Tror de håller varandras rygg eftersom de har mycket att förlora på att sanningen kommer upp till ytan? Tänker på normaliseringsprocessen, att gränserna för vad som är rimligt och tillåtet är så förskjutet att de även ljuger inför sig själva? Haft en kompis vars pappa utsatte dottern för incest. Min kompis pratade på om det här och hur pappan förhöll sig till det hela som om det handlade om kulturella värderingar. Pappan, förövaren, menade nämligen på att i andra kulturer var incest helt normalt. Detta tankesätt hörde jag då min killkompis också på vissa sätt anamma.

    Tror alltså det är vanligt att människor som inte tar ansvar för sina handlingar normaliserar det sjuka de utsatt andra för. Hittar på ursäkter och skyller på offret. Låter som att det är vad din mamma och syskon gör för att själva slippa kännas vid sin skuld?

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    <3 Det är ett intressant ämne vad man ogillar hos andra, tycker jag. Funderat på det vilka som man kan ha svårt för och varför. För mig handlar det oftast om beteenden, att jag irriterar mig på folk. Å andra sidan tänker jag på detta med personer som lägger ut snygga bilder på sig själva, är det legitimt att döma ut dem för det? Tycker det också känns lite intolerant och säger förmodligen mer om mig. Avundsjuka spelar in till viss del. Önskar jag också innerst inne att jag var lika snygg och lättsam som kunde må bra genom en sådan livsstil? Förmodligen är det så. Ska försöka se på de här personerna med liksom ett öppet sinne. Inspiration kanske. Har så lätt för att vilja skapa liksom mystik, djup, intimitet i alla möjliga relationer men nu lever vi ett sånt här lite mer ytligt samhälle och jag ska verkligen försöka ta ut guldkornen ur det också.

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Håller med om det, har man något lite neurotiskt drag blir man lätt anklagad för att ha borderline och vara typ en kaninkokerska. Det är den absolut värsta kategorin män, enligt min mening. De har gjort mig så sömnig genom åren. Nästan allt behöver man förklara för dessa om ett mänskligt (oftast normalt) inre, känns det som.

    Kanske det här bara bottnar i att jag är så trött på att kämpa? Önskade att något kom gratis för en gångs skull? Har slitit som ett djur för att inte vara splittrad, för att allmänt hålla relationer vid liv, ta hand om närstående som behövt extremt mycket stöd osv. Samt detta med att själv lyckas utvecklas, ha en charmig personlighet, fixa sig utbildning och jag vet inte allt. Att som grädde på moset behöva vara snygg också känns nästan övermäktigt i sammanhanget. Som att energin är slut för att nå mer. Som jag förstått det ägnar folk ganska mycket av sin tid på skönhet? Alltså när jag tänkt på personlig utveckling, analyserat mig själv och andra, den inre resan, då har istället folk ansträngt sig för att kanske gå till en frisör? Testat nya sminkstilar? Lägger upp bilder på sociala medier? Lite sådan är min känsla. Jag har inte brytt mig särskilt mycket och nu kanske jag också blivit för gammal. Usch, så deppigt detta blev, haha.

    Vill du säga varför du inte gillar så många människor? Minns att vi skrivit lite om det tidigare men friskar gärna upp minnet!

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Läste någonstans att män kan välja yngre kvinnor eftersom dessa fortfarande inte blivit liksom påverkade och sargade av livet. Kände mig så himla träffad av det. Det där oförstörda energin yngre människor har måste vara attraktiv. En annan har ju levt ett jävligt hårt liv och är absolut inte ”oskuld” i den bemärkelsen, haha. Nu har jag väl inte haft några rosa glasögon på mig sedan urminnestider och det spårade ur hemma men det var något i den beskrivningen som fick mig att känna mig liksom förbrukad. Jag har sett för mycket. Jag vet för mycket om livet. Relationer. Människorna. Önskar mig vara mer ”ren”. Det är inte så att jag har svårt att gilla människor, tvärtom, jag tycker om folk i regel. Men jag känner mig ofta så problematisk, att jag har så mycket problem i mitt liv, och det förstår jag ju inte är så attraktivt. Med ett snyggt utseende hade jag kanske kunnat kompensa för detta. Har en kompis som är assnygg men faktiskt helt fucked up i sin personlighet. Det verkar ändå fungera för henne att träffa killar. De verkar inte direkt bry sig. En annan är min lillasyster som också ser väldigt bra ut, vacker, hon är ärligt talat ganska pantad, men det spelar heller ingen roll. Ja the list goes on. Bara känner mig lite bitter att utseende slår ut så mycket. Och dessutom är det ju en gratisprodukt också, så att säga. Man föds bara på ett visst sätt. Det krävs inte ens någon ansträngning.

    Finns en hel del naturområden där jag bor som är trevliga att fota i. Har inte kommit mig för ännu men det är först idag som jag har semester också. Tyvärr verkar jag dragit på mig någon förkylning så har ont i halsen och feber. Tror kroppen säger ifrån nu efter ett par veckors ansträngning. Läst lite om personlighetstyper, det gamla Myers Brigg om du känner till det? Har tidigare trott att jag är INFJ men märkt att jag nu blev ENFJ, och där står det att en av de viktigaste sakerna för den personlighetstypen är att bli påmind om sina egna behov. Det är just det som jag är så dålig på – lyssna in dessa. Är du bra på det?

    Tänker du litegrann att andra skulle räkna ut dig bara för att du är arbetslös och har psykisk ohälsa när det kommer till dejtande? Det är verkligen en grym värld vi lever i egentligen. Fokuset bör ju vara på personlighet och ifall man är kompatibla partners.

    Förstår vad du menar med att ha så separata liv än sina syskon. Tycker inte det låter elakt utan snarare sunt att du lyssnar in vad du behöver och mår bra av i ditt liv.

    Har två systrar och den med den äldsta som är 9 år bor i en annan stad faktiskt, men det tar bara någon timme med tåg från Stockholm så det fungerar att åka dit då och då. Grejen är bara att det då blir att man åker en hel helg, eller kanske flera dagar i sträck, eftersom man rest en bit. Hade nästan varit lättare ifall alla varit här, istället. Kunna ses en timme bara eller så istället för att det blir så intensivt. Min lillasyster har en son också, han är bara 1 år, de bor i Stockholm.

    Verkligen, det beror på vad man behöver hjälp med i livet allmänt. Har gått jättemycket i privat terapi eftersom man ju inte direkt blir beviljad så mycket i den offentliga sjukvården. Lite av snålhet också vill jag inte lägga mer pengar på privat terapi, en hutlös summa det där genom åren. Det är inte så att jag mår toppen alls utan kan ha starka självmordstankar vissa dagar, men jag försöker verkligen med hela min kraft förändra mitt liv till det bättre. Kan sakna att ha en trygg person att gå till någon gång i veckan och bara få landa i det mötet. Hade en fantastisk privat terapeut en tid som var den stora höjdpunkten att träffa varje vecka. Sov ljuvligt efter varje gång. Blev så trygg och lugn av det. Är det traumaterapi du önskar eller någon annan form av behandling?

     

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    <3 Kanske litegrann att ett utseende man trivs med ger självförtroende som gör att man vågar vara sig själv betydligt mer avslappnat? Alltså visa sin personlighet och sin inre värld lättare? Om jag går runt och är osäker på mitt yttre tar det många gånger så mycket kraft att jag inte kan vara avslappnad sedan i min personlighet.

    Håller med om att det är något sjukt att se sitt värde i förhållande till uppmärksamheten från andra människor. Det kan också bli deprimerande när det blir så; man får uppmärksamhet av folk men inombords mår man sämre än någonsin så det spelar ändå ingen roll i slutändan. Då vill man i stället att folk ska bekräfta ens inre värld och behov. Bli sedd för den man är på djupet.

    Skräcken är väl att man har varken en spännande personlighet som utvecklats, eller ett snyggt yttre att ha roligt med. Man är just ingenting.

    Kommit fram iaf till att jag vill ha en partner som inte är särskilt utseendefixerad för det blir för traumatiskt för mig att känna det här kravet – som ju sällan går att göra så mycket åt, ärligt talat.

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Stort tack för dina ord! <3

    Det är hemskt verkligen hur samhällsutvecklingen blivit.. Är sånt här som får en att bara vilja dra iväg och glömma bort civilsationen, och de sjuka idealen som förmodligen några kåta gubbar skapat från början.

    Mamma gillade helt enkelt inte våra utseenden. Ansikten. Tror hon upplevde det som förnedrande att vi som tonåringar inte längre var lika söta och bedårande så hon kunde visa upp oss för andra. Skryta med. Som att vi alltid varit en förlängning av henne själv.

    Det där med ålder är också så knäppt. Tänker ofta på att ju äldre man blir desto tryggare i sig själv är man oftast. Med den typen av bekvämlighet blir man även modigare och därmed sensuell, tänker jag. Alltså att en kvinna i medelåldern borde vara sexigare än någonsin!

    Usch, vad ska vi göra? <3

    Trådstartaren

    Tror att syskon som i synnerhet växer upp i dysfunktionella familjer har jättejättejättesvårt att se klart på sina syskon? Att man vuxit upp gränslöst och med psykisk misshandel av varandra och förmodligen många gånger också med tydliga hierarkier i familjestrukturen? Har man inte kunnat prata igenom uppväxten heller där alla går in och tar ansvar för din beskärda del tror jag definitivt detta fortsätter när man är vuxen. Minsta lilla osämja så är kriget igång.

    Mina syskon och jag har haft massor att prata om, be om ursäkt för mellan varandra, som vuxna. Nu har vi trots det ganska stora problem mellan oss ändå, ryker ihop i mellan åt av olika anledningar. Men jag ser det som en lök med syskonrelationer att man måste ständigt jobba på kommunikationen, påminna om grundrespekten för varandra, sätta mängder med gränser. Alla tre har också gått i terapi. Vi ber om ursäkt och lovar bättring. Det gör aldrig våra föräldrar. De har även krigat med sina syskon och mamma gör det fortfarande. Ingenting är löst. Hatet gror. Det här kan man ju ärva generation efter generation. Oförmågan att lösa konflikter. Vara mogen nog att ta ansvar för sina handlingar och konsekvenserna av det. Kärnan kanske av allt?

    Narcissism är ju en försvarsmekanism. Syskon och föräldrar kan ju ha olika typer av försvar. Mina kompisar exempelvis har ju ett dissociativt försvar. Mina föräldrar blir grandiosa och högfärdiga när de exempelvis får kritik. Utågagerande och aggressiva. Hämndlystna. Mina syskon upplever jag bli ledsna, tar avstånd. Det händer sällan så mycket mer.

    Kommer inte ihåg vad det kallas men det finns väl något begrepp som beskriver hur en person i klinisk mening inte är narcissist men beter sig som en? Och många gånger då handlar det om ett narcissistisk försvar där man inte är autentisk över huvud taget? Tror personer som gör karriär, som förnekar sitt förflutna många gånger är den typen av ”narcissist”. Liksom populära på arbetsplatser, i ytliga relationer, men bakom den fasaden finns inte sällan en grymhet. Det är väl mobbarna på jobbet också som ingår i den kategorin, tänker jag. Supertrevliga emot de personer som anses värderfulla och sedan förskräckliga emot de som de kan trycka till och komma undan med. Sadism är väl det!

    Tänker att de personer som ofta säger att de inte har något att be om ursäkt för, oftast har blinda fläckar. Det är min erfarenhet. Alla tror jag gör saker i relationer som blir fel och som behövs tas hand om. Ifall man är narcissistiskt lagd verker det som att självbilden ständigt är att man är ”felfri” även om man nyss slagit någon eller betett sig olämpligt. Där tycker jag mig se den största skadan. I terapier blir man dock ofta ifrågasatt förr eller senare. Och det tror jag är väldigt bra.

    som svar på: Världen går under

    <3 Fina du, delar på många sätt dina tankar om hopplöshet och vanmakten att se så många vara passiva – privatpersoner som politiker. Kan rekommendera en facebookgrupp som heter ”Klimatklubben” om du inte redan är medlem där. Det är så skönt att se vuxna människor agera och där man delar uppfattningen om rådande situation. Tänker också att vi ännu inte vet om det är sas ”kört” för planeten, loppet är inte klart på lång vägar, utan det handlar nu om att stoppa, lindra, hur illa det blir för nutida människor världen över samt framtida generationer. Vi har alltså fortfarande allt att vinna på att engagera oss och inte ge upp <3 Själv tycker jag att flyga är vansinne och jag kämpar dagligen med att ha så låga utsläpp som möjligt. Kommer även för första gången strategiskt rösta på MP eftersom det vore katastrofalt ifall vi inte har ett miljöparti kvar i riksdagen. Mycket står på spel, minst sagt, i kommande val i september. Jag hoppas på det bästa.

    som svar på: Vill inte ha sympati

    Min bild av terapeuter är att de ofta kan vara lite avstängda och även kan spela lite teater när de visar medkänsla för sina patienter. Tror de är så pass luttrade att när de empatiska känslorna ibland förväntas så uttrycker de sympati med tårar i ögonen, men inte alltid genuint. Haft någon terapeut som jag upplevde var ärlig och reagerade sk. normalt och det minns jag som att jag tyckte var lite jobbigt eftersom det blev så verkligt då, att man faktiskt har något att vara ledsen över. Tänker att det är litegrann som när man håller på att börja gråta men inte vill det, när då någon frågar uppriktigt hur man mår så brister man ju många gånger. Det kanske alltså kan vara ett försvar att man inte riktigt vill känna efter? Man vill inte ha sympati för man mår redan så dåligt och har mycket känslor inom en som man vill hålla ifrån sig?

    Testar man att säga något fruktansvärt man är med om till sina kompisar tycker jag man får en mer naturlig respons än med en terapeut, det tycker jag är väldigt tydligt många gånger.

    Ja vad roligt att du också fotograferar ibland. Vad lustigt, har tidigare varit mycket just vid Mariaberget och även Mosebacke för att fota smultronställena. Man förstår varför de väljer att spela in många svenska filmer i den miljön. Mycket kulturvärde också. Tänkte ge mig ut snart igen när semestern börjar efter imorgon men ska nog ta det lite lugnt och hålla mig i närheten till där jag bor nu (norrort).

    Kan känna en liten stress över att inte ha utnyttjat sommaren för vila och återhämtning hittills. Alltså att vädret som ju är behagligast att vara utomhus i nu när det är ljust ute kan skapa en känsla av att det är sunt att ta tillvara på så länge det varar, precis som du skriver om också. Svårt väder också att planera i, håller med. Vissa dagar är det för varmt för promenad ens i stan, andra dagar är det jättekallt, regnigt och man drar sig för att gå ut nästan alls.

    Förstår vad du menar med att inte söka efter en partner i en liknande situation som en själv har. Man behöver nog en viss draghjälp kan jag känna. Alltså att möta en partner som kan stödja en och att man snarare kommer vidare i livet. Är det ungefär så du också ser på det?

    Jag har umgåtts nästan sönder och samman med mina syskonbarn i många år (den äldsta är 9 år) och kände senast idag när jag träffade en kompis med hennes barn att jag är verkligen slut när det kommer till underhållning och engagera sig i liksom nya små liv. Får också anstränga mig till max för att hålla uppmärksamhet och fokus när kompisar pratar om sina barn, märkt att jag har starka tendenser att zooma ut. Hittills har jag inte tappat någon kontakt så men kanske att man inte ses mer än någongång per år, istället.

    Har lagt sökande på hjälp på is sedan en tid tillbaka. Känner väldigt ofta att det finns en korrelation mellan mitt mående och hur livet är. Om livet rullar på så mår jag bra. Om det går dåligt så mår jag hemskt dåligt. Tänker därför att jag inte behöver en terapeut utan jag behöver få ordning på livet i första hand. Och just nu upplever jag att den enda som kan lösa det borde vara jag själv. Hur går det för dig gällande det? <3

     

    Låter jättemysigt att du har varit och badat i havet. Förstår även behovet av att åka på båtturer där det är ett litet mer avskilt upplägg istället för en flock turister.

    Har kompisar som är singlar och som är i 40-års åldern, och vi ses då och då. De som har familjer och annat att prioritera håller jag med om lätt blir svåra att hålla kontakten med. Jag kan uppleva såna relationer ofta bli lite skadliga för en eftersom det inte fungerar som det gjorde innan att man ger varandra på lika vilkor längre. Den med en ny familj har minimal med energi över också så det är ju på ett sätt naturligt men jag har också upptäckt att det kan vara svårt att ens ha det trevligt när man ens ses pga. bristande samtalsämnen. Man lever i två olika världar där båda kanske heller inte är sådär genuint intresserade av den andras tillvaro.. Barnfamiljer pratar ju också om i princip exakt samma saker så har man redan några sådana (typ ens syskon) känns det många gånger som en upprepning att höra från en annan person om snarlika tankar. Är det din känsla  också – om du vill säga?

    I sommar har jag inte gjort en lista utan tänkt att jag ska ut och fotografera. Blivit en ganska praktisk och faktiskt intensiv sommar där det handlar om att genomföra olika plikter. Har även varit ovanligt socialt hittills och känner inte alls att jag har vanan inne med det här tempot att kasta sig mellan olika sammanhang. Haft underbara somrar där jag mest suttit på typ forum, cyklat till affären och handlat jordgubbar och annat somrigt, lyssnat på fågelkvitter. Åkt till havet och filosoferat. Det var dock länge sedan nu jag hade sinnesro nog att må bra i det lugna tempot.

    Det du beskriver om att göra enkla saker som att fika och gå på bio med andra låter som en jättebra nivå, tycker jag. Kanske att ses bara någon timme eller två? Tror misstaget jag gör många gånger är att jag avrundar inte när jag träffar någon, även om jag är helt slut och skulle behöva egentid.

    Vill du förresten säga vad i ditt liv som du önskar vore väldigt mycket mer annorlunda än vad det är? Förstår ju förstås att du absolut önskade att du slapp vara sjukskriven och må dåligt. Är det framförallt de bitarna som du önskar var på ett annat sätt? <3 Måendet och även ha fler att hitta på saker med? Kanske kunna resa?

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 1,944 totalt)
0