Skapade svar

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 1,938 totalt)
0
  • som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Stort tack för dina ord! <3

    Det är hemskt verkligen hur samhällsutvecklingen blivit.. Är sånt här som får en att bara vilja dra iväg och glömma bort civilsationen, och de sjuka idealen som förmodligen några kåta gubbar skapat från början.

    Mamma gillade helt enkelt inte våra utseenden. Ansikten. Tror hon upplevde det som förnedrande att vi som tonåringar inte längre var lika söta och bedårande så hon kunde visa upp oss för andra. Skryta med. Som att vi alltid varit en förlängning av henne själv.

    Det där med ålder är också så knäppt. Tänker ofta på att ju äldre man blir desto tryggare i sig själv är man oftast. Med den typen av bekvämlighet blir man även modigare och därmed sensuell, tänker jag. Alltså att en kvinna i medelåldern borde vara sexigare än någonsin!

    Usch, vad ska vi göra? <3

    Trådstartaren

    Tror att syskon som i synnerhet växer upp i dysfunktionella familjer har jättejättejättesvårt att se klart på sina syskon? Att man vuxit upp gränslöst och med psykisk misshandel av varandra och förmodligen många gånger också med tydliga hierarkier i familjestrukturen? Har man inte kunnat prata igenom uppväxten heller där alla går in och tar ansvar för din beskärda del tror jag definitivt detta fortsätter när man är vuxen. Minsta lilla osämja så är kriget igång.

    Mina syskon och jag har haft massor att prata om, be om ursäkt för mellan varandra, som vuxna. Nu har vi trots det ganska stora problem mellan oss ändå, ryker ihop i mellan åt av olika anledningar. Men jag ser det som en lök med syskonrelationer att man måste ständigt jobba på kommunikationen, påminna om grundrespekten för varandra, sätta mängder med gränser. Alla tre har också gått i terapi. Vi ber om ursäkt och lovar bättring. Det gör aldrig våra föräldrar. De har även krigat med sina syskon och mamma gör det fortfarande. Ingenting är löst. Hatet gror. Det här kan man ju ärva generation efter generation. Oförmågan att lösa konflikter. Vara mogen nog att ta ansvar för sina handlingar och konsekvenserna av det. Kärnan kanske av allt?

    Narcissism är ju en försvarsmekanism. Syskon och föräldrar kan ju ha olika typer av försvar. Mina kompisar exempelvis har ju ett dissociativt försvar. Mina föräldrar blir grandiosa och högfärdiga när de exempelvis får kritik. Utågagerande och aggressiva. Hämndlystna. Mina syskon upplever jag bli ledsna, tar avstånd. Det händer sällan så mycket mer.

    Kommer inte ihåg vad det kallas men det finns väl något begrepp som beskriver hur en person i klinisk mening inte är narcissist men beter sig som en? Och många gånger då handlar det om ett narcissistisk försvar där man inte är autentisk över huvud taget? Tror personer som gör karriär, som förnekar sitt förflutna många gånger är den typen av ”narcissist”. Liksom populära på arbetsplatser, i ytliga relationer, men bakom den fasaden finns inte sällan en grymhet. Det är väl mobbarna på jobbet också som ingår i den kategorin, tänker jag. Supertrevliga emot de personer som anses värderfulla och sedan förskräckliga emot de som de kan trycka till och komma undan med. Sadism är väl det!

    Tänker att de personer som ofta säger att de inte har något att be om ursäkt för, oftast har blinda fläckar. Det är min erfarenhet. Alla tror jag gör saker i relationer som blir fel och som behövs tas hand om. Ifall man är narcissistiskt lagd verker det som att självbilden ständigt är att man är ”felfri” även om man nyss slagit någon eller betett sig olämpligt. Där tycker jag mig se den största skadan. I terapier blir man dock ofta ifrågasatt förr eller senare. Och det tror jag är väldigt bra.

    som svar på: Världen går under

    <3 Fina du, delar på många sätt dina tankar om hopplöshet och vanmakten att se så många vara passiva – privatpersoner som politiker. Kan rekommendera en facebookgrupp som heter ”Klimatklubben” om du inte redan är medlem där. Det är så skönt att se vuxna människor agera och där man delar uppfattningen om rådande situation. Tänker också att vi ännu inte vet om det är sas ”kört” för planeten, loppet är inte klart på lång vägar, utan det handlar nu om att stoppa, lindra, hur illa det blir för nutida människor världen över samt framtida generationer. Vi har alltså fortfarande allt att vinna på att engagera oss och inte ge upp <3 Själv tycker jag att flyga är vansinne och jag kämpar dagligen med att ha så låga utsläpp som möjligt. Kommer även för första gången strategiskt rösta på MP eftersom det vore katastrofalt ifall vi inte har ett miljöparti kvar i riksdagen. Mycket står på spel, minst sagt, i kommande val i september. Jag hoppas på det bästa.

    som svar på: Vill inte ha sympati

    Min bild av terapeuter är att de ofta kan vara lite avstängda och även kan spela lite teater när de visar medkänsla för sina patienter. Tror de är så pass luttrade att när de empatiska känslorna ibland förväntas så uttrycker de sympati med tårar i ögonen, men inte alltid genuint. Haft någon terapeut som jag upplevde var ärlig och reagerade sk. normalt och det minns jag som att jag tyckte var lite jobbigt eftersom det blev så verkligt då, att man faktiskt har något att vara ledsen över. Tänker att det är litegrann som när man håller på att börja gråta men inte vill det, när då någon frågar uppriktigt hur man mår så brister man ju många gånger. Det kanske alltså kan vara ett försvar att man inte riktigt vill känna efter? Man vill inte ha sympati för man mår redan så dåligt och har mycket känslor inom en som man vill hålla ifrån sig?

    Testar man att säga något fruktansvärt man är med om till sina kompisar tycker jag man får en mer naturlig respons än med en terapeut, det tycker jag är väldigt tydligt många gånger.

    Ja vad roligt att du också fotograferar ibland. Vad lustigt, har tidigare varit mycket just vid Mariaberget och även Mosebacke för att fota smultronställena. Man förstår varför de väljer att spela in många svenska filmer i den miljön. Mycket kulturvärde också. Tänkte ge mig ut snart igen när semestern börjar efter imorgon men ska nog ta det lite lugnt och hålla mig i närheten till där jag bor nu (norrort).

    Kan känna en liten stress över att inte ha utnyttjat sommaren för vila och återhämtning hittills. Alltså att vädret som ju är behagligast att vara utomhus i nu när det är ljust ute kan skapa en känsla av att det är sunt att ta tillvara på så länge det varar, precis som du skriver om också. Svårt väder också att planera i, håller med. Vissa dagar är det för varmt för promenad ens i stan, andra dagar är det jättekallt, regnigt och man drar sig för att gå ut nästan alls.

    Förstår vad du menar med att inte söka efter en partner i en liknande situation som en själv har. Man behöver nog en viss draghjälp kan jag känna. Alltså att möta en partner som kan stödja en och att man snarare kommer vidare i livet. Är det ungefär så du också ser på det?

    Jag har umgåtts nästan sönder och samman med mina syskonbarn i många år (den äldsta är 9 år) och kände senast idag när jag träffade en kompis med hennes barn att jag är verkligen slut när det kommer till underhållning och engagera sig i liksom nya små liv. Får också anstränga mig till max för att hålla uppmärksamhet och fokus när kompisar pratar om sina barn, märkt att jag har starka tendenser att zooma ut. Hittills har jag inte tappat någon kontakt så men kanske att man inte ses mer än någongång per år, istället.

    Har lagt sökande på hjälp på is sedan en tid tillbaka. Känner väldigt ofta att det finns en korrelation mellan mitt mående och hur livet är. Om livet rullar på så mår jag bra. Om det går dåligt så mår jag hemskt dåligt. Tänker därför att jag inte behöver en terapeut utan jag behöver få ordning på livet i första hand. Och just nu upplever jag att den enda som kan lösa det borde vara jag själv. Hur går det för dig gällande det? <3

     

    Låter jättemysigt att du har varit och badat i havet. Förstår även behovet av att åka på båtturer där det är ett litet mer avskilt upplägg istället för en flock turister.

    Har kompisar som är singlar och som är i 40-års åldern, och vi ses då och då. De som har familjer och annat att prioritera håller jag med om lätt blir svåra att hålla kontakten med. Jag kan uppleva såna relationer ofta bli lite skadliga för en eftersom det inte fungerar som det gjorde innan att man ger varandra på lika vilkor längre. Den med en ny familj har minimal med energi över också så det är ju på ett sätt naturligt men jag har också upptäckt att det kan vara svårt att ens ha det trevligt när man ens ses pga. bristande samtalsämnen. Man lever i två olika världar där båda kanske heller inte är sådär genuint intresserade av den andras tillvaro.. Barnfamiljer pratar ju också om i princip exakt samma saker så har man redan några sådana (typ ens syskon) känns det många gånger som en upprepning att höra från en annan person om snarlika tankar. Är det din känsla  också – om du vill säga?

    I sommar har jag inte gjort en lista utan tänkt att jag ska ut och fotografera. Blivit en ganska praktisk och faktiskt intensiv sommar där det handlar om att genomföra olika plikter. Har även varit ovanligt socialt hittills och känner inte alls att jag har vanan inne med det här tempot att kasta sig mellan olika sammanhang. Haft underbara somrar där jag mest suttit på typ forum, cyklat till affären och handlat jordgubbar och annat somrigt, lyssnat på fågelkvitter. Åkt till havet och filosoferat. Det var dock länge sedan nu jag hade sinnesro nog att må bra i det lugna tempot.

    Det du beskriver om att göra enkla saker som att fika och gå på bio med andra låter som en jättebra nivå, tycker jag. Kanske att ses bara någon timme eller två? Tror misstaget jag gör många gånger är att jag avrundar inte när jag träffar någon, även om jag är helt slut och skulle behöva egentid.

    Vill du förresten säga vad i ditt liv som du önskar vore väldigt mycket mer annorlunda än vad det är? Förstår ju förstås att du absolut önskade att du slapp vara sjukskriven och må dåligt. Är det framförallt de bitarna som du önskar var på ett annat sätt? <3 Måendet och även ha fler att hitta på saker med? Kanske kunna resa?

    som svar på: Vill inte ha sympati

    Tycker det är jobbigt när andra visar medömkan kring sådant de egentligen inte har någon aning om. Var på en resa en gång ensam och minns hur en kille i baren som jag pratade med berättade långt och länge om hur synd det var om mig som reste själv mm. Nu ska man kanske komma ihåg att brist på ressugna kompisar var inte problemet övh utan jag ville just inte resa med folk jag kände för behövde vara i fred. Men det var hur som helst något med hans tonfall och sätt han gjorde det på som inte alls kändes hjärtligt och empatiskt utan snarare att han lite passivt aggressivt placerade mig i ett fack. Fick förklara för honom tillslut att jag hade lärt känna massor med människor på den här resan och faktiskt bokstavligen aldrig varit lyckligare som just då. Minns att han dagen efter bad om ursäkt för sitt beteende. Så jag tänker litegrann att det också kan användas som ett nedtryckande eller härskarteknik när någon så ”djupt beklagar sig” över något i ens liv? Att motparten har behov av att vara överlägsen? Det kan finnas stråk av något föraktfullt i det hela? Att uttala sig så känslomässigt kring någons annas liv eller delar av livet som man givetvis inte har en susning om mer än på ytan, kanske, kan verkligen bli gränslöst och landa helt fel.

    Min pappa kan vara så att han mer än gärna vill gegga runt i andras olycka och sedan avsluta resonemang med att det ju är himlans tur att han själv inte har just det problemet. Haha. Så empatistört.

    Trådstartaren

    Jag tror det finns lite så två kategorier: de som väntar med att söka hjälp efter de skaffat barn, eller som inte förstår att de har haft ett svårt förflutet förrän de ser sina egna barn och jämför det med sin egen uppväxt. Sedan finns den andra kategorin (som jag själv tillhör då) som tidigt söker hjälp (när man är ungdom eller i tidig vuxen ålder), men som kanske väljer bort barn pga. känner att det är olämpligt och finns risk att traumatisera barnen. Alternativt att man inte hinner med att skaffa barn pga. den biologiska klockan och att man inte hann bli tillräckligt läkt innan det är försent.

    Den kvinnan du beskriver som kör relationer rakt in i kaklet är absolut ingenting ovanligt. Tror definitivt risken är gigantisk att man själv beter sig som en förövare ifall man inte tagit tag i sin barndom. Jag har läst att när en person utsätts för mycket stress, då kan man ha starka tendenser att bete sig som sina gamla föräldrar. T ex att man slår barnen för man är så uppjagad och vet inget annat sätt att hantera svåra känslostormar på. Många har svårt att övh reglera sina känslor. Det är ju sånt man får lära sig i terapi.

    För oss som inte hunnit med barn ska jag kanske lägga till är det många gånger en stor sorg. Vi skulle inte bli glada heller ifall andra tyckte vi var knäppa även in i ålderdomen, för om det är något som vi tagit ansvar för. Försökt få ordning på, är det just ens förflutna.

    Inför varje sommar sedan några år tillbaka, och också under sommaren, skriver jag i regel en lista på sommaraktiviteter som jag önskar genomföra så man känner sig nöjd när sommaren sedan är slut. Det brukar stå typ ”en båttur, ett dopp i havet, vara ute i naturen, sitta på en uteservering”.  Hittills har jag ytterst sällan lyckats göra nästan någonting av det.

    Tror det beror på det du nämner om att när dagen väl kommer känner man inte för att göra det ensam, längre. Det är helt klart ett problem och dilemma detta att ta sig ut efter omständigheterna som råder. Vet inte om det beror på åren som gått och att jag utvecklat någon fobi nästan för att vara så mycket ensam. Vill du säga vad i det du beskriver som du tycker är jobbigast? Är det att vara ensam generellt (om du upplever det så vill säga), eller är det brist på att hitta människor som befinner sig i en liknande livssituation etc?

    Just nu är mitt liv lite rörigt så jag pratar inte med någon i telefon, i princip. Jag vill typ inte det längre, med de personerna som ”erbjuds”. Känner mig inte superensam men jag vet att det infinner sig redan i kommande vecka då. Kan få stark ångest när jag hör andra i samma ålder prata om sina barn och partners och semestrar och jag vet inte allt som ingår.

    Är det några speciella gemensamma intressen som gör att du blir intresserad av att umgås med en person?  Eller är det mer att man är lika i sin personlighet? Det låter fint att skriva på FB och på mail, även om jag förstår att det inte räcker till såhär under sommaren och med allt som det lovar på något sätt.

    Jag bor också i Stockholm men tänker knappt på utbudet utan är så insnöad i mitt liv att jag tänker oerhört kortsiktigt tror jag. Tanken har inte slagit mig ens att jag skulle kunna gå ensam på museeum. Känner att jag stryker mest runt, eller cyklar, lyssnar på någon podd och är allmänt ”bortkopplad”.

    Har du gjort något hittills i sommar som du uppskattade och som blivit ett fint sommarminne?

    Hej Yellow Viveqy <3

    Absolut, känner igen enormt mycket. Somrarna är oftast så tuffa och ensamma sedan många år tillbaka. I år ser det lite annorlunda ut för mig då jag jobbar/jobbat extra en del och haft det allmänt ovanligt socialt (men kanske inte på ett positivt sätt). På tisdag i nästa vecka går jag på semester i tre veckor och känner att jag kommer kliva rakt in i den känslan som du beskriver. Vill inte resa bort och flyga pga. klimatskäl och har heller ingen som jag direkt har lust att åka med, av de fåtal som jag har i mitt liv. Är så less på de jag känner att jag vet att jag kommer ”välja ensamheten” i ledigheten. Det är väl egentligen det tydligaste tecknet man kan få av att man tröttnat när man hellre går in i typ misär än att umgås med folket som man känner och har att välja mellan?

    Kan även relatera till att saker och ting inte alls blivit som man velat i livet. Det blev fel helt enkelt och konsekvenserna av det är så smärtsamma. Speciellt det om att vara ensam i sin situation – just det är det svåraste tycker jag också.

    Jag cyklar på somrarna. Extremt mycket ibland. Använder fysisk aktivitet för att bli trött och sova gott om nätterna. Tycker även det kan lätta känslan av isolering att vara i rörelse. Sedan har jag märkt att det oftast kan räcka med en person att prata med som man gillar. Exempelvis en man kan ringa varje dag, om så behövs, och höra någons annans närvaro, känna sig kopplad till någon. Ibland tänker jag att ensamheten kan tolkas som att man behöver hur mycket social input som helst men jag fungerar iaf så att jag kan klara mig på ganska fåtal människor och må bra i det.

    Fungerar du likadant? Skulle ditt liv bli så mycket bättre om du kunde ringa åtminstone en som du tyckte om och litade på?

    Trådstartaren

    <3 Nämen precis, så långt är jag med också. Det handlar om arv och miljö, enligt studier som har genomförts om vilka som utvecklar exempelvis narcissistisk personlighetsstörning. Så vissa kan födas med en narcissistisk problematik men inte varit med om trauman. Andra kan ha en sårbarhet som pga. miljö och ibland kombinerat med trauman gör att man utvecklar detta. Det innebär också att personer som haft traumatiska uppväxter absolut inte nödvändigtvis själva blir narcissister. Däremot har iaf jag en drös med kompisar som genom många år inom psykiatrin fått diagnosen dissociativ personlighetsstörning och PTSD. Någon jag mött utvecklades till att själv bli narcissist.. Djupt sorgligt att se (och uppleva ska tilläggas..). Han var också the golden child i sin familj. Eventuellt att det handlade om gener i hans fall också.

    Trådstartaren

    Vad tråkigt att höra. Är dåligt insatt på hur statistiken ser ut när det gäller hur vanligt förekommande det är att utveckla samma beteenden som sina dysfunktionella föräldrar. Har du lust att hänvisa till källa så man kan läsa på lite om det? Vore väldigt intressant att ta del av!

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 1,938 totalt)
0