Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 1,939 totalt)
0
  • som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Men kanske såhär då: Jag vet precis hur det är att leva med ett vackert utseende för det gjorde jag under hela min barndom. Mina föräldrar tog mig tom till en modellagentur. Jag var den populäraste tjejen i klassen pga. väldigt söt och karismatisk (heller inte kaxig över det vilket gjorde att det sved ännu mer i ögonen hos andra). Sedan dess föll mitt utseende, förändrades. Så detta är faktiskt ganska traumatiskt för mig och har varit sedan dess, att jag haft svårt att hitta mig själv när jag inte betraktas som en oerhört söt tjej. I vissa sammanhang kan jag fortfarande behandlas som det och då mår jag toppen. Blir mer mig själv, bekväm. Jag vet precis hur man lever ett liv som vacker och hur världen bemöter en då. Tyvärr vet jag även hur det är att bemötas på det andra sättet också och det är verkligen som natt och dag måste jag säga.

    Jag får alltså grov ångest av att inte se bra ut eftersom hela min självbild i princip byggdes upp på att vara så söt. Identiteten skapades där. När det försvann i tonåren gick jag rakt in i en depression pga. det. För mig är alltså detta komplext och handlar om så mycket mer än föräldrarna, samhällsideal och sin egna upplevelse av skönhet. Det handlar jättemycket om identitet, ser jag ju nu. Och ett liv som jag kan hantera och förstår mig bättre på.

    som svar på: Jag är helt ensam.

    Stor kram till dig, fina du <3 Så oerhört tungt att de här sk. vännerna inte funnits där när du behöver de som allra mest. Kan känna igen mig i den situationen hundra procent att det inte finns något skyddsnät. Du är värdefull och viktig och du har som tidigare person säger en tydlig röst. Jag tycker du verkar vara en fantastisk person! <3 <3 Gör inget dumt, fina du.

    Ja, det där med dejting och ha något att komma med känns igen. Det är väl som att det där första intrycket och att det kan upplevas som alldeles för privat att berätta om sin livssituation som många gånger ställer till det?

    Jag har egentligen också undvikit att dejta pga. psykisk ohälsa men såhär i backspegeln kan jag ångra det. Tror jag hade behövt komma ut lite. Dejtar ingenting nu heller och vet inte exakt hur det ser ut med min psykiska hälsa nuförtiden ärligt talat, haha.

    Förstår också vad du menar med att man väljer bort vissa partners pga. problem som de har. Alltså att kombinationen av sitt eget tillsammans med den andra kan bli övermäktigt.

    Gått i psykodynamisk terapi, KBT och EMDR framförallt. Tyckte de två sistnämna fungerade bäst. Vad har du gått i för terapi?

    Det är orättvist att vissa inte får hjälp och stöd när man så väl behöver det. Att det istället blir en klassfråga om ekonomi.

    Oj, vilken rolig fråga vad jag främst fått med mig i terapin. Kanske har det varit att förstå mitt förflutna. Att arbeta bort skulden man känt och även det här med självbilden. Jag har varit övertygad om att det mesta i uppväxten varit mitt fel, att det är jag som är den galna. I terapierna började jag förstå vad som egentligen hade hänt och hur det kunde bli så. Nuförtiden behöver jag mer akut hjälp för att livet kan bli så svårt ibland. Förr gick jag mer konstant runt med ångest och mådde jättedåligt men jag förstod aldrig riktigt varför. Nu mer jag dåligt av konkreta anledningar och det är hur konstigt det än kan låta, ett enormt framsteg. Du då?

    Tack, ja det är corona jag fått. Är nog frisk snart igen.

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Nu låter det kanske som att jag ser ut som ett troll som inte besöker frisörer och liknande. Jag har alltså istället klippt mig själv, alternativt bett min systerdotter klippa mig (även om hon första gången var typ 5 år gammal).

    Tycker på vissa sätt ditt liv påminner om mitt. Just detta att inte stadga sig och samtidigt vara ute och träffa folk. Jag upplever det som att jag gått under jorden samtidigt från 20 års åldern och här har jag hållt mig sedan dess, i princip. Kan vara lite chockad över alla som träffat partners, gift sig mm. Tänker ofta att jag inte förstår när de gjorde detta och vad exakt jag då sysslade med. Jag vet ju att jag då lidit av psykisk ohälsa men det är ändå svårt att ta in den verkligheten.

    Anledningen till att jag försummat skönhet är komiskt nog mycket för att jag varit upprörd över min ursprungsfamiljs ständiga huvudkrav på det. Det här har varit min rebelliska handling att nästan fullständigt strunta i hur man ser ut och istället bräcka de inom andra områden. Nu känner jag dock att jag nog dragit det här lite väl långt och vill gärna vara tillfreds med mitt yttre, också. Inte bara inre.

    Det är verkligen inte lätt att hitta kärlek och våga lita på att det håller. Jag funderar på att sänka mina krav betydligt när det kommer till attraktion för motparten. Det är viktigt också att känna sig accepterad av sin partner, känna sig fin. Min lillasyster har ibland sagt till mig generellt när det gäller sociala kontakter exempelvis att jag försöker för mycket. Tänker att det säkert går att applicera på dejting och kärleksrelationer också, att försöka lite mindre. Vet inte vad du känner kring det? <3

    Trådstartaren

    <3 När det är sådär infekterat mellan syskon tror jag många gånger det handlar just om svek och anknytning i botten? Min lillasyster är t ex anklagande emot mig och min storasyster för att vi inte räddade henne från mamma. Jag i min tur anknöt till min storasyster eftersom föräldrarna var psykiskt störda och det resulterade i att hon, min syster då, som är introvert på köpet, ständigt försökte bli av med mig, för att själv få luft, typ.

    Mammas lillasyster är fortfarande jättearg på min mamma som likt mig är mellanbarn och där lillasystern kände att mamma varit elak emot henne under hela uppväxten. Mamma i sin tur har bilden av att hjälpt sin lillasyster på ett sätt som var orimligt för ett litet barn, att bära. Lillasyskonet är dock inte särskilt arg på deras gemensamma föräldrar utan det är som att syskonen framförallt hatar varandra.

    Det verkar alltså som att man absolut ofta kan ha olika uppfattningar om vem som har ansvar för vem, hur mycket man kan kräva av sina syskon, vad som ens har hänt och på vilka sätt det skapade svåra svek inom en?

    Kan det varit det som hänt er också att du försökte nå dina syskon och syskonen själva ansåg absolut inte att de hade något ansvar för att ta hand om dig? Att det är som ett ända stort anknytningskaos där alla försöker överleva?

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Tänker att det låter som att vi hanterar och ser det här från två olika vinklar? Tror jag känner att priset har varit för högt för mig att ställa sig liksom utanför samhället och utanför normerna. Nu är jag inne mer på att acceptera att det ser ut som det gör, även om jag känner mig livrädd faktiskt för att ge mig in i den här karusellen. Förstår ju absolut vad du menar också om att många flyter med, förmodligen också har stora fördelar av att det ser ut på det här sättet.

    På ett sätt kan jag finna ett visst lugn i vilken riktning jag behöver ta nu en tid framöver. Alltså på det fysiska planet. Tycker det är uppenbart att jag nog inte behöver bli så mycket mer ”intressant och spännande” som person, folk verkar inte jättekräsna inom det området. Eller jag verkar iaf leva upp till förväntningarna. Får feedback på det.

    Skönhet däremot, jag har försummat mig själv så länge på den fronten. Sist jag var hos en frisör kan ha varit 7 år sedan. Innan dess var det förmodligen 10 år. Om jag nu kan lägga krut på den fysiska hälsan och kanske lämna det inre för ett tag, skulle det göra mitt liv lättare tror jag.

    Dejtandet som du beskriver känner jag igen, jag är född på 80-talet, och det var precis likadant då att man inte träffades på nätet utan sågs i andra sammanhang. Det var trevliga tider! Har inte självförtroende nog att signa upp på det här sajterna som finns nu och klarar definitivt inte av några avvisanden, haha.

    Kan du känna att du borde ha gjort annorlunda då? Har du dragit några lärdomar och fått insikter i vad som blev fel när du var yngre och dejtade – om du vill säga? <3

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    <3 Tänker litegrann att idealen är knäppa men vi människor, unga som äldre, som råkar ut för de här idealen är ju i mångt och mycket oskyldiga i den här skeva samhällsstrukturen?

    Alltså jag har i mitt liv fått uppmärksamhet både för mitt yttre och min person, men jag har i regel blivit dumpad snarare för att inte varit tillräckligt attraktiv, mer än att ha liksom tokiga beteenden för mig (även om det också hänt, speciellt som yngre då). Kan känna mig självsäker i vad jag har att erbjuda rent emotionellt. Killar eller män då, har velat lära känna mig på djupet, speglat min personlighet. Jag har nog snarare fått mycket komplimanger kopplat till min person mer än ytligt. Därför tror jag också längtan efter det här ytligare är desto större.

    Man hör ju om hur snygga människor inte känner sig sedda i sina personligheter, att de är som en trofé för sina pojkvänner. Det har knappast jag upplevt. Så kanske är det så enkelt att vi som överlevt på charm och att vara en kul person suktar efter att bli sexuella objekt? Och de som ständigt är sexuella objekt skriker efter själslig näring? Jag vet inte…

    Trådstartaren

    <3 Låter fruktansvärt! Tror de håller varandras rygg eftersom de har mycket att förlora på att sanningen kommer upp till ytan? Tänker på normaliseringsprocessen, att gränserna för vad som är rimligt och tillåtet är så förskjutet att de även ljuger inför sig själva? Haft en kompis vars pappa utsatte dottern för incest. Min kompis pratade på om det här och hur pappan förhöll sig till det hela som om det handlade om kulturella värderingar. Pappan, förövaren, menade nämligen på att i andra kulturer var incest helt normalt. Detta tankesätt hörde jag då min killkompis också på vissa sätt anamma.

    Tror alltså det är vanligt att människor som inte tar ansvar för sina handlingar normaliserar det sjuka de utsatt andra för. Hittar på ursäkter och skyller på offret. Låter som att det är vad din mamma och syskon gör för att själva slippa kännas vid sin skuld?

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    <3 Det är ett intressant ämne vad man ogillar hos andra, tycker jag. Funderat på det vilka som man kan ha svårt för och varför. För mig handlar det oftast om beteenden, att jag irriterar mig på folk. Å andra sidan tänker jag på detta med personer som lägger ut snygga bilder på sig själva, är det legitimt att döma ut dem för det? Tycker det också känns lite intolerant och säger förmodligen mer om mig. Avundsjuka spelar in till viss del. Önskar jag också innerst inne att jag var lika snygg och lättsam som kunde må bra genom en sådan livsstil? Förmodligen är det så. Ska försöka se på de här personerna med liksom ett öppet sinne. Inspiration kanske. Har så lätt för att vilja skapa liksom mystik, djup, intimitet i alla möjliga relationer men nu lever vi ett sånt här lite mer ytligt samhälle och jag ska verkligen försöka ta ut guldkornen ur det också.

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Håller med om det, har man något lite neurotiskt drag blir man lätt anklagad för att ha borderline och vara typ en kaninkokerska. Det är den absolut värsta kategorin män, enligt min mening. De har gjort mig så sömnig genom åren. Nästan allt behöver man förklara för dessa om ett mänskligt (oftast normalt) inre, känns det som.

    Kanske det här bara bottnar i att jag är så trött på att kämpa? Önskade att något kom gratis för en gångs skull? Har slitit som ett djur för att inte vara splittrad, för att allmänt hålla relationer vid liv, ta hand om närstående som behövt extremt mycket stöd osv. Samt detta med att själv lyckas utvecklas, ha en charmig personlighet, fixa sig utbildning och jag vet inte allt. Att som grädde på moset behöva vara snygg också känns nästan övermäktigt i sammanhanget. Som att energin är slut för att nå mer. Som jag förstått det ägnar folk ganska mycket av sin tid på skönhet? Alltså när jag tänkt på personlig utveckling, analyserat mig själv och andra, den inre resan, då har istället folk ansträngt sig för att kanske gå till en frisör? Testat nya sminkstilar? Lägger upp bilder på sociala medier? Lite sådan är min känsla. Jag har inte brytt mig särskilt mycket och nu kanske jag också blivit för gammal. Usch, så deppigt detta blev, haha.

    Vill du säga varför du inte gillar så många människor? Minns att vi skrivit lite om det tidigare men friskar gärna upp minnet!

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Läste någonstans att män kan välja yngre kvinnor eftersom dessa fortfarande inte blivit liksom påverkade och sargade av livet. Kände mig så himla träffad av det. Det där oförstörda energin yngre människor har måste vara attraktiv. En annan har ju levt ett jävligt hårt liv och är absolut inte ”oskuld” i den bemärkelsen, haha. Nu har jag väl inte haft några rosa glasögon på mig sedan urminnestider och det spårade ur hemma men det var något i den beskrivningen som fick mig att känna mig liksom förbrukad. Jag har sett för mycket. Jag vet för mycket om livet. Relationer. Människorna. Önskar mig vara mer ”ren”. Det är inte så att jag har svårt att gilla människor, tvärtom, jag tycker om folk i regel. Men jag känner mig ofta så problematisk, att jag har så mycket problem i mitt liv, och det förstår jag ju inte är så attraktivt. Med ett snyggt utseende hade jag kanske kunnat kompensa för detta. Har en kompis som är assnygg men faktiskt helt fucked up i sin personlighet. Det verkar ändå fungera för henne att träffa killar. De verkar inte direkt bry sig. En annan är min lillasyster som också ser väldigt bra ut, vacker, hon är ärligt talat ganska pantad, men det spelar heller ingen roll. Ja the list goes on. Bara känner mig lite bitter att utseende slår ut så mycket. Och dessutom är det ju en gratisprodukt också, så att säga. Man föds bara på ett visst sätt. Det krävs inte ens någon ansträngning.

    Finns en hel del naturområden där jag bor som är trevliga att fota i. Har inte kommit mig för ännu men det är först idag som jag har semester också. Tyvärr verkar jag dragit på mig någon förkylning så har ont i halsen och feber. Tror kroppen säger ifrån nu efter ett par veckors ansträngning. Läst lite om personlighetstyper, det gamla Myers Brigg om du känner till det? Har tidigare trott att jag är INFJ men märkt att jag nu blev ENFJ, och där står det att en av de viktigaste sakerna för den personlighetstypen är att bli påmind om sina egna behov. Det är just det som jag är så dålig på – lyssna in dessa. Är du bra på det?

    Tänker du litegrann att andra skulle räkna ut dig bara för att du är arbetslös och har psykisk ohälsa när det kommer till dejtande? Det är verkligen en grym värld vi lever i egentligen. Fokuset bör ju vara på personlighet och ifall man är kompatibla partners.

    Förstår vad du menar med att ha så separata liv än sina syskon. Tycker inte det låter elakt utan snarare sunt att du lyssnar in vad du behöver och mår bra av i ditt liv.

    Har två systrar och den med den äldsta som är 9 år bor i en annan stad faktiskt, men det tar bara någon timme med tåg från Stockholm så det fungerar att åka dit då och då. Grejen är bara att det då blir att man åker en hel helg, eller kanske flera dagar i sträck, eftersom man rest en bit. Hade nästan varit lättare ifall alla varit här, istället. Kunna ses en timme bara eller så istället för att det blir så intensivt. Min lillasyster har en son också, han är bara 1 år, de bor i Stockholm.

    Verkligen, det beror på vad man behöver hjälp med i livet allmänt. Har gått jättemycket i privat terapi eftersom man ju inte direkt blir beviljad så mycket i den offentliga sjukvården. Lite av snålhet också vill jag inte lägga mer pengar på privat terapi, en hutlös summa det där genom åren. Det är inte så att jag mår toppen alls utan kan ha starka självmordstankar vissa dagar, men jag försöker verkligen med hela min kraft förändra mitt liv till det bättre. Kan sakna att ha en trygg person att gå till någon gång i veckan och bara få landa i det mötet. Hade en fantastisk privat terapeut en tid som var den stora höjdpunkten att träffa varje vecka. Sov ljuvligt efter varje gång. Blev så trygg och lugn av det. Är det traumaterapi du önskar eller någon annan form av behandling?

     

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 1,939 totalt)
0