Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 2,152 totalt)
0
  • <3 Åh, så sorgligt. Tänker samtidigt att det inte låter så rättvist att leva under en form av hederskultur där ens förälder bestämmer vem man ska vara ihop med, eller skapa sig en familj tillsammans med. Du tillhör ju dig själv!

    Trådstartaren

    Haha!!! Hoppas =))

    Trådstartaren

    Haha, förstår precis! Kände exakt likadant kring mitt liv har varit dramatiskt =)) Även det där med att ens liv hade kunnat bli en film, men då en dålig film faktiskt snarare i mitt fall.

    Jag är hyfsat nöjd med mitt liv och den eventuella psykologiska rikedomen det bidragit till, men den stora kärleken och att leva i daglig kärlek (som i en film?), saknas mig fortfarande för att livet ska kännas komplett vid dödsbädden.

    Quick-fix funkar verkligen sällan!

    Vet du, jag fattar faktiskt precis. Passar inte heller in i den svenska kulturen och har haft fantastiska upplevelser utomlands. England och engelsmän som du nämner är faktiskt också ett land som passar även mig alldeles utmärkt. Tror det beror på öppenheten som finns där, även ärligheten, den mörka komiken, underbar! Grejen med svenskar tror jag är just det avskilda. Att sätta sig ensam på tunnelbanan fast man kan sitta bredvid andra. Inte prata med sina grannar för det tycker folk ”är obehagligt”. När jag bott utomlands förr om åren och kommit tillbaka har jag känt mig totalt gränslös i mitt sätt att prata med andra främmande människor. Kände då mycket skam och började slipa bort det beteendet. Men grejen är väl att det är ett sundhetstecken att ha tillit till människor som man inte känner, som man vill socialisera med och känna att vi är här på planeten tillsammans. Empati verkar vara en bristvara, likaså nyfikenheten på andra.

    som svar på: Bisarr tillvaro
    Trådstartaren

    <3 Det är en svår fråga för har lite svårt att avgöra hur mycket av den här gränslösheten som sipprar ut… Kanske blir det också en tolkningsfråga när andra tycker jag är gränslös och vad jag själv definierar som gränslöshet. Dock är jag medveten om att jag verkar ha starka tendenser till att ”sticka ut”, även om jag själv inte vill det och inte gör det alls med flit. Tror jag börjar landa i också att jag är hemskt missförstådd, jag är verkligen det. Gjort personlighetstest genom åren och får nästan alltid samma också: INFJ. Det är den personlighetstypen som bara 1 procent av befolkningen har. Kanske är det en delförklaring till att jag känner mig så ensam på den här planeten och fungerar också så annorlunda.

    Vill att mitt liv ska bestå av typ tre nära kompisar. Gärna ha en kärleksrelation också. Tak över huvudet och ett arbete där man blir normalt behandlad. Det är fan inte mycket jag kräver, tycker jag.

    <3 Men shit, vilket sjukt system!

    Kan du skriva ner på ett papper vad du vill säga och be en anhörig läsa upp detta för dem? Om de nu ska envisas vid att det ska förmedlas genom verbal kommunikation.

    Förstår att du blir less.

    Kram!

    <3 Hm, låter som att mamman agerar efter devisen ”damned if you do, damned if you don’t”. Att du klandras eller anses ha fel oavsett vad du gör å hennes vägnar.

    Det verkar som att din mamma förgör dig och att det inte är värt att hon ska må pyttelite bättre av att du är i Sverige, medan du helt går under och avskyr allt som har med det här landet att göra?

    Sverige är ett skitland när det gäller de extrema svårigheterna som satts upp för att ”komma in” i samhället. Det är djupt tragiskt och jag är så ledsen och skäms som svensk över att det är på det här inhumana viset.

    Skickar kramar

    som svar på: Självmordstankar finns

    <3 Förstår verkligen att det är jättehemskt att gå runt och bära på det här som en hemlighet när det är så viktigt att fler få veta så hon kan få hjälp – och även att du slipper känna det här ansvaret ensam. Kanske går det att prata om det med sambon som att hon själv ska försöka lyfta att hennes mående har eskalerat på sistone? Att hon inte behöver berätta för exempelvis sin mamma vad som hände (om hon inte är redo för det) utan mer uppmuntra henne till att prata om att hon mår verkligen extremt dåligt just nu?

    som svar på: Något ska stå här

    <3 Grejen med oss ”självmordsugna” är väl just att vi kan normalisera döden som om det vore det mest naturliga i världen. Sanningen är dock att det är oåterkalleligt. Livet får man inte tillbaka och det kommer inte en ny fest man kan få gå tidigare hem ifrån i nästa vecka. Död och begraven. Dessutom gör vi livet till ett helvete för våra anhöriga. Smärtan vi känner flyttar istället in i deras kroppar.

    <3 Så sorgligt. Hjärtlöst av den här personen att du introducerade henne men nu är det inte hon som ser till att du slipper sitta ensam. Vissa, som hon, förtjänar sannerligen inte vänner, tänker jag. Vad jobbigt det låter också med att skapa hierarkier och trycka ner andra. Usch, tror verkligen att vissa människor inte fungerar alls i grupper och där man ser till att alla mår bra. Låter som att det just är hon som gör den här tidigare gruppen infekterad?

    Det finns ingen annan kvar i den gruppen som du kan umgås med på tu man hand?

    som svar på: Självmordstankar finns

    Hej,

    Tänker att det här måste varit en totalt traumatisk upplevelse för dig att varit med om att rädda livet på sin egen flickvän. Så otäckt att behöva använda all sin fysiska kraft för att hon inte skulle dö framför ögonen på dig. Det låter ärligt talat horribelt och helt, helt fasansfullt och som tagit ur en skär mardröm.

    Vet samtidigt av erfarenhet att när man är anhörig, i närheten av någon som mår så pass dåligt och som försökt ta livet av sig, har man sällan möjlighet att ta hand om sin egna känslor och reaktioner – det får skjutas på framtiden när det stabiliserat sig. Vet inte om du känner så också?

    Blir även påmind om hur en person som mår så pass dåligt ofta tappar förmågan att förstå vad den utsätter sina närmaste för. Hon gör garanterat inte det här med flit, tror jag.

    Utan det låter som att hon är djupt, djupt desperat för att slippa känna sin egen bottenlösa smärta i livet – och det outhärdliga i att hennes pappa är döende.

    En tanke är att du försöker ta upp det här med henne i framtiden, hennes del i hur hon får dig att må. Tror inte hon är mottaglig alls just nu. Däremot fokus på att ge henne stöd är a och o i det här läget. Jag hade tagit upp det igen. Vågat prata om det.

    Självmordsförsök kan inte normaliseras och ses som en fyllegrej. Folk gör knappast sånt på fyllan. Du fattar vad jag menar.

    Stor kram

    som svar på: Ett sista meddelande

    <3 Det är depressionen som talar i det här läget och denne är desperat. Det är inte den friska delen i dig, fina du.

     

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 2,152 totalt)
0