[Red Simyna]

Tufft! Allvarligt också med självmordstankarna som du beskriver.

Detta med ljud har jag också stora, stora problem med sedan några år tillbaka. Upplever det också som extremt jobbigt. Så märkligt att det liksom inte ger med sig.
Öronproppar dygnet runt hemma. Har du det också?
Vill du berätta vad som händer när du hör dessa ljud? Alltså får du stresspåslag framförallt?

[Red Simyna]

<3 Hittade det här som du kanske kan ha behållning av för att komma framåt?

Enligt forskningen har autenticitet fyra grundläggande aspekter: 

• Självinsikt
• Objektiv självbild
• Autentiskt beteende
• Öppenhet i relationer

Självinsikt
Självinsikt handlar om att man är medveten om hur man själv fungerar. Det gäller framför allt de egna motiven, känslorna, önskningarna, värderingarna etc. Att känna sig själv; vilka styrkor, svagheter och personlighetsdrag man har. Det innebär att det också finns en medvetenhet om de gråzoner eller motsättningar som kan finnas. Man kanske är stark i vissa sammanhang och svag i andra, driven ibland och mer tillbakadragen i andra sammanhang.

Objektiv självbild
Att ha en objektiv självbild är att se sig själv som man är. Att man inte tolkar information om en själv på ett förvrängt sätt, utan ser verkligheten. Det kan handla om att inte överdriva eller se sig själv i alltför självförhärligande ljus, men även om att inte se det överdrivet negativt heller. 

Autentiskt beteende
Autentiskt beteende innebär att man främst agerar utifrån sina egna värderingar, behov och önskemål. Det man gör beror på ens egen bedömning och inte för att man enbart vill tillfredsställa andras förväntningar eller anpassa sig till normer. Det är nära kopplat till självbestämmande och inre motivation, saker man gör för dess egen skull.

Ibland kan dock människor skylla ett otrevligt beteende på att man är autentisk. Då säger man kanske något sårande och försvarar det sedan med att man “bara säger sanningen” eller att “man är sådan”. Autenticitet handlar inte om att alltid, villkorslöst, göra som man själv tycker och tänker. Det handlar om att känna efter, att man kan välja om och hur man vill uttrycka sig i ett specifikt sammanhang. Även svåra saker kan sägas på respektfulla sätt – om de behöver uttryckas alls.

Öppenhet i relationer
Att vara öppen i relationer handlar om i vilken utsträckning man strävar efter att öppen, sann och sig själv i nära relationer. Med det menas hur mycket man visar alla delar av sig själv, både de bra och de mindre bra. Att inte föreställa sig och låtsas vara eller tycka något som inte är sant, för att passa in eller kanske av rädsla för att inte duga.

Hur kan man öka sin autenticitet?
Om det känns svårt att vara sig själv, fundera kring de fyra aspekterna ovan. Vad hade hjälpt dig framåt? Vilken av aspekterna hade hjälpt dig mest?

Det kanske t ex går att öka sin självinsikt genom att skriva dagbok eller mindfulness. Att träna på att tänka på situationer ur olika perspektiv kan vara ett sätt att skapa en objektivare självbild. Autentiskt beteende och öppenhet i relationer kanske kan ökas genom att i mindre steg pröva sig fram i olika relationer för att känna att relationen fungerar och att där finns acceptans för det som är ditt autentiska jag. Genom att arbeta med dessa olika aspekter går det att komma närmre och närmre sin autenticitet.

En väg att öka autenticiteten är genom mindfulness. Mindfulness har visat sig kunna påverka alla de fyra aspekterna av autenticitet genom en större närvaro i nuet och en ökad medvetenhet om sig själv och sitt handlande.

Något som också spelar en viktig roll är hur mycket stöd och acceptans att vara autentisk vi upplever i varje sammanhang. Det kan vara en viktig aspekt att tänka på där man själv kan påverka sammanhanget, t ex i nära relationer, inom bekantskapskretsen eller på jobbet. 

Källa: https://www.ikigai.se/meningsfullhet/autenticitet-att-vara-sig-sjalv/

[Red Simyna]

Kallas inte detta för att du är utsatt för någon form av fysisk försummelse i den här relationen? 10 år utan sex övh och knappt ens en kram låter faktiskt bedrövligt. Jag hoppas verkligen att du åtminstone får dina känslomässiga behov tillfredsställda. Jag tycker du ska bryta upp ärligt talat. Förstår absolut att den här kvinnan har trauman i bagaget men det kan ju knappast gå ut så pass mycket över dig som går runt och lider. Det finns också hjälp man kan söka (iaf privat) för att läka sina trauman. Det är ju också ett ansvar man har i en parrelation att ingen far illa! Om någon uttrycker att den känner sig som luft behöver man ju bli hörd i det och hitta en gemensam lösning.

[Red Simyna]

Tycker det låter chockartat att samma dag som du blev utslängd från föräldrarna så flyttade du också in på det här familjehemmet. Skulle bli helt chockad om det hände mig. Vilken omställning, fina du!

Gillar inte att de är hårda emot dig heller som du beskriver. Det låter inte som att det är just det du behöver just nu? Jag menar kärlek måste ju vara det primära i det här läget! Tröst och omsorg, värme. Du har ju förlorat dina föräldrar – roten till det förflutna. Går det att byta fosterhem, alltså har du något att säga till om gällande det?

[Red Simyna]

Det är logiskt: när man är deppig så tenderar hjärnan att associera och minnas negativa händelser och känslor. När man mår bra och känner sig välmående händer det motsatta; man påminns om det goda i livet. Det är så människans känsloliv fungerar har jag läst. Alltså att det finns studier som visar just på det sambandet. Det kluriga är ju då som du påtalar att man behöver påminna sig om att man tenderar ”associera negativt” när man mår sämre eller rent av jättedåligt.

[Red Simyna]

<3 Det låter sårande att få höra att man övertänker. Snarare är det väl att man har mycket tankar kring något som berör en och som man gärna vill dela med andra? Tycker också att tänka mycket generellt är ett sundhetstecken. Tyder väl snarare på högre intelligens. Det är väl isf bra mycket knäppare att människor som tänker extremt lite inte blir liksom tillrättavisade i det. Om man ska vara den som är den: Börja tänk för bövelen. 

Hänt mig en gång att en lärare sa att jag såg ut att tänka för mycket. Då var jag ju också jävligt deprimerad när han sa så. Då tyckte jag iofs att det var bifogat. Det behövdes att jag skar av mina tankar. Bröt mönstret. Men det är definitivt något helt annat än att av kompisar få höra att man övertänker. Jag tror jag fått höra att jag överanalyserar för mycket. Att allt inte ”måste analyseras”. Det tycker folk heller inte alltid om. Vissa gör det. Älskar det. Andra vill inte se det från fler perspektiv utan blir just trötta eller tycker det är för ansträngande. De hakar inte på. Sina egna problem däremot vill de gärna få dissekerade 😉

Själv tycker jag det är extremt svårt att se världen utan att försöka förstå den. Inom universitetsstudier går det ju oftast ut på att utveckla sitt tänkande. Det är själva kärnan i vad man övh pysslar med där. Blir ju konstigt då om man i sociala sammanhang ska göra sig dummare än vad man är. Be folk tänka mindre? Det är ju jättekonstigt. Smarta människor höjer ju kvalitén!

[Red Simyna]

Hej,

Åh, känner igen jättemycket i det som du skriver!

I mina öron låter det som att du beskriver en väldigt klassisk situation av social ångest. Att det snarare väcker obehag än nyfikenhet att vara runt främmande/bekanta personer?
Du har svårt att vara dig själv i den kontexten men absolut inte med exempelvis folk du känner väl som pojkvännen och ursprungsfamiljen?

Tänker att just detta är orsaken till att andra blir avvaktande i sin kontakt. Detta är det sk. felet.

Med det sagt förstår jag att det blir som en negativ spiral där du ständigt får bekräftat det du är mest rädd ska inträffa. Att man nu har samlat mycket i bagaget av situationer med människor som inte varit så bra. Det handlar absolut inte om dig som person tänker jag utan snarare känner de andra förmodligen av din osäkerhet och blir därför osäkra själva hur de ska närma sig dig så det blir avslappnat. Du kommer inte till din rätt alls låter det som.

Jag har tidigare gått runt och trott att jag behövt skaffa mig en helt ny personlighet och inre värld, men har mer börjat landa i att det verkar snarare handla om social fobi. Rädsla för människor som jag inte känner. En liten lättnad faktiskt. Bra mycket lättare att åtgärda också. Arbeta med att skapa trygghet och knappast att det handlar om att behöva bli någon annan person.

Låter som att det kan vara något liknande för dig? <3

[Red Simyna]

Ja verkligen! Såna personer är också oerhört lika varandra allra oftast. De ringer eller hör av sig med ett typ av ”dilemma”, alternativt när de vill ”slå ihjäl tid”. Om samtal inleds så mest hela tiden, då vet jag att det är en ensidig relation. Den brukar inte intressera sig särskilt mycket alls för mig. Så det är väl en nyare strategi eller upptäckt jag gjort på senare år.

Man ska nog umgås med de som inleder med frågor, tror jag. Som först hör sig för hur man har det – lyssnar gärna länge och intresserat på det. Sedan kan det där dilemmat gärna komma på tal som en ytterligare dimension. Det är bara spännande. En fördjupning i hur man har det.

Jag ska dock inte skylla på kollegorna, de är väldigt oskyldiga i detta. Ingen av dem har på minsta vis utnyttjat mig. Det handlar snarare om att jag är rädd och litar inte på folk längre när det kommer till detta, att jag fegar ur i att släppa in dem. Jag skapar gärna en distans och lättsamhet för att relationen inte ska bli belastande. Kollegor kan man ju inte byta ut heller ifall något jättetokigt inträffar utan man måste förhålla sig professionellt till dem, oavsett om man trivs ihop eller inte.

Levnadsglada personer brukar ärligt talat inte heller ha så mycket till brådskande dilemman. Isnt that weird..? =)

Som sagt, jag är allt annat än en solstråle själv. Har extremt mycket dilemman i kroppen. Men jag utnyttjar knappast folk.

[Red Simyna]

<3 Oj, det här är jätteallvarligt, fina du. Du är ju också ett barn fortfarande.

Förstår att det är rörigt med olika diagnoser, domstol, utredningar och att det skapar förvirring och oro att stå i allt.

Har du några tankar själv kring varför du är deprimerad? – om du vill säga? <3
Finns det någon person på den här planeten som du litar på och som du har kunnat vända dig till när det är som värst?

Kram!

[Red Simyna]

Låter bra! Någon sa att betablockerare är ungefär som att dricka ett glas vin. Det var en sjuksköterska som sa så. Jag håller inte riktigt med, det är en överdrift tycker jag. Men det är nog sk friska personer som reagerar så kan jag tänka mig. För mig är det mer ett lugn som infinner sig. Men absolut inte så starkt som ett glas vin, man blir knappast så pass ”väck”. Det är precis perfekt emot hjärtklappning är det jag försöker förmedla. Plötsligt kan man sova. Hitta ett lugn i sig själv. Lycka till! <3

[Red Simyna]

Det du skriver tänker jag är en personlighetstyp. Har du läst om Jungs personlighetstyper? Myers Briggs. Där finns en personlighetstyp som är INFP – den beskriver exakt det du förmedlar om att exempelvis vara väldigt idealistiskt lagd. Ha dessa föreställningar och önskningar/drömmar om personer som kanske inte precis finns i verkligheten, men som man ändå håller som ideal. Tipsar om att läsa på om det!

[Red Simyna]

Jag tänker att någon säger så i välmening och försöker förmedla att du är värd mer än så. Så hade jag tolkat det. Alltså inte som en kritik eller en brist utan göra en observant på att du förtjänar bättre. Det är viktig att ta hand om sig själv. Nu kommer inte jag ihåg vad kompisen sa. Håller ju såklart inte med om ifall denne sa att du fick skylla dig själv. Det är ju något helt annat!

Känns dock lite löjeväckande att jag sitter och skriver så eftersom jag knappast själv lever som jag lär gällande att värna om sig själv. Något som dock börjat hjälpa mig har varit att försöka föreställa mig att någon jag tycker om är med om samma sak. Om jag tänker på att ett syskon eller kompis berättar om samma sak man själv varit med om, hur reagerar man då? Ibland har jag tänkt ”om jag hade haft ett värde så hade jag reagerat såhär”. Där någonstans tror jag man ofta kan hitta någon ”adekvat känsla” som visar på självrespekt. Kanske du kan testa det?

Jag har märkt ibland att när man säger saker högt till någon, eller skriver om det, ser man plötsligt själv också det absurda i hur man blivit behandlad. Känner du också så? Ordet och skrivandet kan hjälpa?