[Red Simyna]

Tycker det låter chockartat att samma dag som du blev utslängd från föräldrarna så flyttade du också in på det här familjehemmet. Skulle bli helt chockad om det hände mig. Vilken omställning, fina du!

Gillar inte att de är hårda emot dig heller som du beskriver. Det låter inte som att det är just det du behöver just nu? Jag menar kärlek måste ju vara det primära i det här läget! Tröst och omsorg, värme. Du har ju förlorat dina föräldrar – roten till det förflutna. Går det att byta fosterhem, alltså har du något att säga till om gällande det?

[Red Simyna]

Det är logiskt: när man är deppig så tenderar hjärnan att associera och minnas negativa händelser och känslor. När man mår bra och känner sig välmående händer det motsatta; man påminns om det goda i livet. Det är så människans känsloliv fungerar har jag läst. Alltså att det finns studier som visar just på det sambandet. Det kluriga är ju då som du påtalar att man behöver påminna sig om att man tenderar ”associera negativt” när man mår sämre eller rent av jättedåligt.

[Red Simyna]

<3 Det låter sårande att få höra att man övertänker. Snarare är det väl att man har mycket tankar kring något som berör en och som man gärna vill dela med andra? Tycker också att tänka mycket generellt är ett sundhetstecken. Tyder väl snarare på högre intelligens. Det är väl isf bra mycket knäppare att människor som tänker extremt lite inte blir liksom tillrättavisade i det. Om man ska vara den som är den: Börja tänk för bövelen. 

Hänt mig en gång att en lärare sa att jag såg ut att tänka för mycket. Då var jag ju också jävligt deprimerad när han sa så. Då tyckte jag iofs att det var bifogat. Det behövdes att jag skar av mina tankar. Bröt mönstret. Men det är definitivt något helt annat än att av kompisar få höra att man övertänker. Jag tror jag fått höra att jag överanalyserar för mycket. Att allt inte ”måste analyseras”. Det tycker folk heller inte alltid om. Vissa gör det. Älskar det. Andra vill inte se det från fler perspektiv utan blir just trötta eller tycker det är för ansträngande. De hakar inte på. Sina egna problem däremot vill de gärna få dissekerade 😉

Själv tycker jag det är extremt svårt att se världen utan att försöka förstå den. Inom universitetsstudier går det ju oftast ut på att utveckla sitt tänkande. Det är själva kärnan i vad man övh pysslar med där. Blir ju konstigt då om man i sociala sammanhang ska göra sig dummare än vad man är. Be folk tänka mindre? Det är ju jättekonstigt. Smarta människor höjer ju kvalitén!

[Red Simyna]

Hej,

Åh, känner igen jättemycket i det som du skriver!

I mina öron låter det som att du beskriver en väldigt klassisk situation av social ångest. Att det snarare väcker obehag än nyfikenhet att vara runt främmande/bekanta personer?
Du har svårt att vara dig själv i den kontexten men absolut inte med exempelvis folk du känner väl som pojkvännen och ursprungsfamiljen?

Tänker att just detta är orsaken till att andra blir avvaktande i sin kontakt. Detta är det sk. felet.

Med det sagt förstår jag att det blir som en negativ spiral där du ständigt får bekräftat det du är mest rädd ska inträffa. Att man nu har samlat mycket i bagaget av situationer med människor som inte varit så bra. Det handlar absolut inte om dig som person tänker jag utan snarare känner de andra förmodligen av din osäkerhet och blir därför osäkra själva hur de ska närma sig dig så det blir avslappnat. Du kommer inte till din rätt alls låter det som.

Jag har tidigare gått runt och trott att jag behövt skaffa mig en helt ny personlighet och inre värld, men har mer börjat landa i att det verkar snarare handla om social fobi. Rädsla för människor som jag inte känner. En liten lättnad faktiskt. Bra mycket lättare att åtgärda också. Arbeta med att skapa trygghet och knappast att det handlar om att behöva bli någon annan person.

Låter som att det kan vara något liknande för dig? <3

[Red Simyna]

Ja verkligen! Såna personer är också oerhört lika varandra allra oftast. De ringer eller hör av sig med ett typ av ”dilemma”, alternativt när de vill ”slå ihjäl tid”. Om samtal inleds så mest hela tiden, då vet jag att det är en ensidig relation. Den brukar inte intressera sig särskilt mycket alls för mig. Så det är väl en nyare strategi eller upptäckt jag gjort på senare år.

Man ska nog umgås med de som inleder med frågor, tror jag. Som först hör sig för hur man har det – lyssnar gärna länge och intresserat på det. Sedan kan det där dilemmat gärna komma på tal som en ytterligare dimension. Det är bara spännande. En fördjupning i hur man har det.

Jag ska dock inte skylla på kollegorna, de är väldigt oskyldiga i detta. Ingen av dem har på minsta vis utnyttjat mig. Det handlar snarare om att jag är rädd och litar inte på folk längre när det kommer till detta, att jag fegar ur i att släppa in dem. Jag skapar gärna en distans och lättsamhet för att relationen inte ska bli belastande. Kollegor kan man ju inte byta ut heller ifall något jättetokigt inträffar utan man måste förhålla sig professionellt till dem, oavsett om man trivs ihop eller inte.

Levnadsglada personer brukar ärligt talat inte heller ha så mycket till brådskande dilemman. Isnt that weird..? =)

Som sagt, jag är allt annat än en solstråle själv. Har extremt mycket dilemman i kroppen. Men jag utnyttjar knappast folk.

[Red Simyna]

<3 Oj, det här är jätteallvarligt, fina du. Du är ju också ett barn fortfarande.

Förstår att det är rörigt med olika diagnoser, domstol, utredningar och att det skapar förvirring och oro att stå i allt.

Har du några tankar själv kring varför du är deprimerad? – om du vill säga? <3
Finns det någon person på den här planeten som du litar på och som du har kunnat vända dig till när det är som värst?

Kram!

[Red Simyna]

Låter bra! Någon sa att betablockerare är ungefär som att dricka ett glas vin. Det var en sjuksköterska som sa så. Jag håller inte riktigt med, det är en överdrift tycker jag. Men det är nog sk friska personer som reagerar så kan jag tänka mig. För mig är det mer ett lugn som infinner sig. Men absolut inte så starkt som ett glas vin, man blir knappast så pass ”väck”. Det är precis perfekt emot hjärtklappning är det jag försöker förmedla. Plötsligt kan man sova. Hitta ett lugn i sig själv. Lycka till! <3

[Red Simyna]

Det du skriver tänker jag är en personlighetstyp. Har du läst om Jungs personlighetstyper? Myers Briggs. Där finns en personlighetstyp som är INFP – den beskriver exakt det du förmedlar om att exempelvis vara väldigt idealistiskt lagd. Ha dessa föreställningar och önskningar/drömmar om personer som kanske inte precis finns i verkligheten, men som man ändå håller som ideal. Tipsar om att läsa på om det!

[Red Simyna]

Jag tänker att någon säger så i välmening och försöker förmedla att du är värd mer än så. Så hade jag tolkat det. Alltså inte som en kritik eller en brist utan göra en observant på att du förtjänar bättre. Det är viktig att ta hand om sig själv. Nu kommer inte jag ihåg vad kompisen sa. Håller ju såklart inte med om ifall denne sa att du fick skylla dig själv. Det är ju något helt annat!

Känns dock lite löjeväckande att jag sitter och skriver så eftersom jag knappast själv lever som jag lär gällande att värna om sig själv. Något som dock börjat hjälpa mig har varit att försöka föreställa mig att någon jag tycker om är med om samma sak. Om jag tänker på att ett syskon eller kompis berättar om samma sak man själv varit med om, hur reagerar man då? Ibland har jag tänkt ”om jag hade haft ett värde så hade jag reagerat såhär”. Där någonstans tror jag man ofta kan hitta någon ”adekvat känsla” som visar på självrespekt. Kanske du kan testa det?

Jag har märkt ibland att när man säger saker högt till någon, eller skriver om det, ser man plötsligt själv också det absurda i hur man blivit behandlad. Känner du också så? Ordet och skrivandet kan hjälpa?

[Red Simyna]

Ja, jag blir mycket hjälpt av betablockerare. Nu är väl tanken inte direkt att det ska påverka ångesten utan handlar om fysiska andra problem (få ner pulsen). Men visst är det så att det smittar av sig på den psykiska hälsan i positiv bemärkelse! Jag älskar fan mina betablockerare måste jag säga. Rekommenderar att testa ifall din läkare har föreslagit det för dig.

[Red Simyna]

Det är en spännande tråd och ämne detta, tycker jag!

Känner inte riktigt egentligen igen mig i att jaga vänskap eller vara den som håller vänskapen vid liv. Tror jag tillhör den kategorin som i stället övh inte inleder relationer med folk. De fåtal vänner jag har är sådana som jag skaffade mig på typ dagis upp till gymnasiet, eller vuxenutbildningar. Tycker dock det finns något oförståeligt i att inte ha nya vänner på ålderns höst. Eller nya personer som kommer in i ens liv på riktigt.

Folk verkar väldigt sociala och träffar på alla möjliga människor som de inleder bekantskap eller vänskapsrelationer med. Det här tycker jag även sträcker sig till kärleksrelationer. Tycker inte att jag blir lämnad eller jagar någon direkt, det orkar inte jag med, men däremot känns det helt omöjligt att hitta krafterna och anstränga sig till att släppa in nya personer i sitt liv och som det visar sig fungera med.

Jag tror jag är rädd  för ”nya människor”. Många är lite otäcka på något sätt. Är det värt det? Tänker jag ofta. Blivit bränd för många gånger, antar jag. Alltså inte i att bli lämnad utan snarare att det spårat ur förr eller senare. Typ att den andra blivit elak eller gjort helt oförlåtliga grejer. Vissa personer verkar för sjuka för att man ska kunna ha normala relationer med dem. Det tycker jag är det problematiska. Hur vet man vilka som inte kommer skada en? Då menar inte jag någon liten sårande kommentar utan jag menar när någon plötsligt börjar psykisk misshandla en eller beter sig extremt svinigt.

[Red Simyna]

Ja, exakt!

Det kluriga uppstår när man intar rollen som den aktivt lyssnande i olika sammanhang. Jag upplever ofta och starkt att det är svårt sedan att bryta sig loss ifrån det och vara något annat. Min önskan bottnar ofta i att få vara så mycket mer än bara ”en roll” utifrån – i andras blickar om mig. Får panik av det. Upplever det som oerhört förminskande.

Jag kan definitivt med flit agera så att jag inte riktigt lyssnar på exempelvis kollegor, bekräftar de på det vis jag absolut är förmögen till, för är livrädd att de ska börja vända sig till mig med sina personliga problem då. Jag blir då den där coachen folk ringer eller vänder sig till bara för att få råd. Det är ett mönster som jag ofta hamnar i.  Att ha det så på jobb har visat sig bli övermäktigt. Så jag döljer gärna det där genuina i mellan åt för jag orkar inte riktigt ha såna ensidiga relationer. Visar jag den sidan kan det vara kört. Förr kunde jag kanske bli smickrad, idag blir jag mest tyngd och ledsen. Känner mig utnyttjad och knappast priviligierad. Så självgod är jag inte.

Vad finns då kvar? Ja jag vill nog snarare upplevas nuförtiden som äventyrlig. Glad. Som inte tar livet på så stort allvar. Förmodligen för att balansera upp åren som gått där man varit så djupt nere i det mörka. Det blir väl också en paradox detta att egentligen vara ganska melankolisk i själ och hjärta men också vilja visa sin sida av att vara levnadsglad. Dra till sig såna typer med den energin också. Kanske är det en sida av mig från förr som jag saknar och som jag tycker är betydligt häftigare. Det blir en helt fel kategori personer man kan vända sig till då ifall man har massor av personer som ser en som deras typ mentor i livet.

Där någonstans befinner jag mig.