Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 2,061 totalt)
0
  • Trådstartaren

    <3 Du har verkligen en poäng att man måste skräddarsy sin tillvaro så den blir hållbar i längden. Just nu handlar det om att stå ut, tror jag. Om ungefär 1,5 år kommer jag ut på arbetsmarknaden igen ”på riktigt”. Har absolut tänkt tanken att då arbeta kanske 75 procent eller liknande, för att inte falla sönder. Det är just tidiga mornar och sömnbrist som ställer till det för mig. Det påverkar hela dagen. Nu har jag valt ett yrke där man kan börja lite senare, och har även det här kreativa (konstnärsutbildningen) som ju kan leda till att man egentligen bara arbetar när man känner för det.

    Luleå är mysigt! Bott där i två år. Trivdes jättebra. Vill dock inte flytta tillbaka för är lite orolig över om man inte har ett sammanhang att man blir lite låst då. Egentligen är jag inte så sugen på att flytta inom Sveriges gränser (bott i norr, söder och i mitten), men kanske utomlands efter studierna. Orosmolnet är som sagt bara ifall man riskerar isolera sig och må piss bara därför. Har levt utomlands tidigare också och minns att det kunde bli så, ibland. Det berodde helt på. Jag är nästan 40 år så antar att jag har en del livserfarenhet i bagaget – på gott och ont.

    Hur lever du?

    Trådstartaren

    <3 Låter underbart att leva så. Tack för fin beskrivning, såg det framför mig!

    Orkar inte skola om mig igen – varit så mycket studier genom åren. Läser just nu på ett masterprogram samtidigt som jag går heltid en konstnärlig utbildning. Är dålig på programmering också.

    Finns inte en risk att man känner sig ensam i typ Sollefteå?

    som svar på: Aggressivitet i grupp
    Trådstartaren

    <3 Men gud, tack!!! Så fint skrivet!

    Jag tycker du pekar på något viktigt och det är just hur man ska förhålla sig till auktoriteter. Det är lite skumt att jag så lättvindigt anser att ”man bör” lägga sig platt, faktiskt.. Vet inte vad jag fått det ifrån. Det kan vara så illa att jag gett upp på vissa sätt när det gäller ledare och ledarskap, att det var så länge sedan jag mötte en riktigt, riktigt bra lärare eller chef att jag nog bara anser att man kan lägga ner att försöka göra sin röst hörd. Men visst är det så också att den här tjejen i min klass tydligt markerade för läraren om hur hon ville bli bemött. Det kanske hedrar henne på ett sätt. Modigt. Starkt.

    Förr om åren var jag mer av en visselblåsare men jag är mer ”död” i mitt engagemang nuförtiden. Det är nog lite oroväckande egentligen. Det är som att jag tror man slipper undan om man gör så lite väsen av sig som möjligt. När den här kvinnan liksom litegrann gav bränsle till elden så blev jag livrädd för att det skulle explodera mellan dem. Men det gjorde det ju inte. Läraren backade, hon fick sin vilja igenom. Tror inte ens hon funderat efteråt på hur aggressiv hon faktiskt var.

    Det är något med grupper och främmande människor som gör att jag blir extremt osäker. Jag är som förbytt.

    <3 Men fy, tycker det låter obehagligt och väldigt malplacerat att bli utskälld när man har panik och är i behov av lite stöd från sin vän. Jag hade också tagit rejält illa vid mig. Tänker lite på att man inte ska lita på vad folk säger, utan man ska kolla efter vad folk faktiskt gör. Den här kompisen säger en sak, att hon finns där, men visar upp ett annat beteende. Sedan finns det andra kategorier människor som kanske inte säger att de finns där, men visar ständigt att de gör det, ändå. Dessa brukar man kunna lita på i vått och torrt.

    Vad jobbigt det låter med fysisk kontakt också, att det inte lindrar något. Behöver du vila tror du eller vad skulle du behöva mest – om du fick välja? Tänker på det du skrev om att du är så trött och inte orkar något.

    <3 Låter jättejobbigt, fina du. Tomhet är hemskt att känna, verkligen! Som att vara bortkopplad sin egen kropp och verklighet. Jag tror inte folk förstår alls vad det kan innebära för en människa att vara den som ställer upp för andra men som sällan blir bekräftad och sedd tillbaka. När det pågår i åratal, när det är ens sk. livsstil. Det är nog ganska farligt att leva i den verkligheten under en längre tid.

    Kan det vara litegrann också så att tomhet skapas när andra väljer bort att finnas där för en? Eller där man själv slutat nå ut för det är liksom ingen idé, det finns ingen som tar emot ändå? Det är tomt på interaktion med ens inre. Man agerar bara ut det som andra vill ha, av en. Vet inte om du känner igen dig i något av det här men relaterar verkligen till det som du skrev. Att inte känna någonting längre och att andras munnar bara går, man har slutat reagera autentiskt på det som sker. Vad är ens syftet osv.

    Det som behövs när man känner sig tom tror jag är kärlek. Kramar. Värme. Då brukar man sakta kunna komma tillbaka. Ibland kan det också visa sig att man egentligen är väldigt ledsen. Att tomheten varit avstängdhet.

     

    <3 Som jag uppfattat det, om man har dissociativ personlighetsstörning, handlar det om att inte själv kunna välja, utan det sker en växling av olika ”deljag” automatiskt – beroende på miljö och yttre faktorer. Oftast sker den växlingen när man är under stor stress eller annat som är väldigt påträngande. Personen själv brukar inte vara medveten alltid om att den precis ”bytt person”.

    Trådstartaren

    Tack för era svar!

    Har ni att sidan är långsam eller är det bara jag som har det så?

    <3 Så fruktansvärt. Låter också så himla orättvist att du har stått där i vått och torrt (och mer därtill..) och nu är det samtidigt du som blir lämnad – trots att du inte är i närheten av att ha gjort något fel. Jag hade också blivit förkrossad. Kanske även väldigt arg och upprörd. Tycker inte man kan bete sig hur som helst och sedan sticka när man behagar, så att säga. Är han mån om hur du åtminstone mår efter han lämnat – om du orkar säga? Verkar vara väldigt mycket fokus vid honom själv, liksom en ”me, myself and I-problematik” som han har och utgår ifrån?

    Stor kram!

    som svar på: Sabbade allt

    <3 Tror för att inte älta att man behöver medvetandegöra för sig själv när man tänker på exempelvis sitt förflutna. Stoppa sig själv där i tanken och aktivt välja att fokusera på något i nuet som tar ens uppmärksamhet. Det kan vara att när man får en tanke så ställer man sig istället och diskar. Man försöker lura hjärnan att fokusera på annat, alltså. T ex tänker på hur varmt diskvattnet är, vilka färger det är på kopparna osv. Kanske låter väldigt flummigt ser jag nu när jag skriver men det är mer tänkt som exempel.

    För att förlåta sig själv tror jag på att komma med motargument inför sig själv. Hur hade du t ex. stöttat en kompis som var i samma situation? Oftast har man lättare för att vara tolerant och förlåtande emot andra men supersvårt att vara det inför sig själv?

    Jag hejar på dig!

    <3 Sån fin text på något sätt, det lyser igenom att du är en vänlig själ.

    All min medkänsla också för det som händer i kriget – även om jag inte på långa vägar kan förstå hur det är att drabbas av det som du gjort personligen. Beklagar även din pappas självmord. Så obeskrivligt smärtsamt.

    Ensamheten, ja. Gud vad den är svår att bära, alltså – relaterar.

    Böcker och bibliotek, vad vore världen utan dem?

    Tänker lite på det du skriver om din pojkvän och att det blivit annorlunda mellan er. Vet du vad exakt det är som hänt och som gjort att det blivit så efter det att du flyttade hit?

     

    <3 Oj, det här är jätteallvarligt och alarmerande. Gör det inte, fina du!

    Vad exakt behöver bli annorlunda för att du ska orka välja livet?

    som svar på: Aggressivitet i grupp
    Trådstartaren

    En liten uppdatering är att jag håller en viss distans nu till den här kvinnan med temperamentet, samt den där killen som hånade mig pga. min sjukdom. Har känts betydligt bättre sedan dess. Pratade lite mer avslappnat med en annan kille i klassen idag och kände att jag kanske borde umgås med de som är lite mer lika mig. Han pratade om just det, att vara introvert. Och menade att jag också är det. Jag är även ganska otrygg i såna här otäcka miljöer med folk man inte känner, introvertare kanske, blyg, rädd och känslig. Känner inte så hög tillit till någon.

    De här två personerna och jag klickar kanske heller inte riktigt. De har mer en grov jargong, pratar mycket om att man inte ska liksom sjåpa sig. Säger man något om att det är kallt inne eller väldigt stressigt möts man inte direkt med någon empati utan snarare ett ”äsch”, och liksom någon spydig sarkastisk kommentar. De är ganska så ”arbetarklass-aktiga”, vad jag föreställer mig hur snickare pratar med varandra. Den här killen har även jobbat på lager och där jag inbillar mig att han tar med sig deras otäcka jargong med sig in i den här nya klassen. Sexistiska skämt och säger saker som anspelar på sex. Jag blir så äcklad. Får man göra så ens? Han verkar även ha ett enormt bekräftelsebehov att ”verka smart”. Ständigt kommer små inhopp för att visa att han minsann kan och är påläst. Min fördom säger mig att så brukar det kunna vara i arbetarklassen, det finns ett enormt skrikande bildningskomplex. Därför tror jag han vill sätta sig på andra. Mig då exempelvis.

    Och tjejens kille är väl någon monterare inom bygg eller vad det snackades om. Hon är säkert präglad av det.

    Jag är bara skör, rädd, traumatiserad och kanske snarare enormt präglad av universitetet. Detta är inte universitetet. Det är uppenbart.

    Förstår inte hur jag ska kunna förvandlas till en ”sexistisk snickarkille” för att passa in. Aldrig har jag känt mig så långt ifrån just det. Vill ha och söker det kvinnliga, det milda, varma och själsliga. Öppensinnade och kreativa. Jag är betydligt närmare en psykos än den bröliga machokillen, det måste jag säga.

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 2,061 totalt)
0