[Red Simyna]

Oerhört starkt av dig att du ger dig ut i morgon och trotsar ångesten. Heja dig!

[Red Simyna]

<3 Jag förstår. Har en kompis som växte upp i Knytbysekten och hon har också haft liknande dilemman som de du beskriver här. Mycket skam och skuld och önskar sig ofta en ”manual” hur livet ska levas, hur man ska bete sig. Som att hon indoktrinerats in i en värld och sedan behövde lära om hur hela världen fungerade  – för ingenting stämde överens med det hon tidigare hade fått lära sig. Tänker att det är jättelogiskt när man växer upp i en strikt religiös miljö.

Menar du att du tog illa vid dig av det psykologen sa om att du inte respekterade dig själv? Eller var det en kompis också som antydde det? Har för mig att jag läste om det i en annan tråd?

[Red Simyna]

<3 Det är en fruktansvärd upplevelse att ha haft en relation med en sådan person som den du beskriver. Traumatiskt. Känner igen känslan av oduglighet, att den fått en att känna sig så värdelös och oattraktiv efteråt. Det är så brutalt och orättvist. En själslig och känslomässig stöld typ?

Du är förstås en fantastisk och älskvärd person! Jag tror oftast att ju bättre en person är desto värre brukar man råka ut av just sådana här personlighetsstörda personer. Man blir som ett levande rött skynke. Speciellt om man är talangfull, framgångsrik, har vackra eller positiva sidor som kan göra den här personen väldigt avundsjuk.

Kanske inte är någon tröst det jag skriver. Vill mest säga att jag vet hur det känns.

[Red Simyna]

<3 Wow! Detta är enormt stort! Starkt!

Jag hör din smärta i det också, åh.
Så logiskt det som varit, just att du hoppats på att hitta tillbaka till den bästa tiden i ditt liv och att det varit med just honom. Du har verkligen kämpat så länge och hårt för att det ska inträffa igen. Du har väl i princip offrat hela dig själv för att det ska ske igen? Så orättvist att han inte kan möta dig i den här drömmen. Att han är för långt gången i sitt missbruk låter det som?

Stor kram till dig

[Red Simyna]

<3 Kanske tänker litegrann att man kan kolla lite djupare på varför man har svårt för att sätta gränser? Om man växer upp i exempelvis dysfunktionella familjer brukar ju gränsdragningar ofta vara bannlysta. Att uppvisa självrespekt brukar heller inte vara särskilt populärt och uppskattat i en sådan miljö. Vad har man för erfarenheter av att sätta gränser emot folk – vad har hänt då?

Jag har också svårt för att sätta gränser. Det är ingenting som jag fått med mig hemifrån. Tvärtom. Är snarare skolad i att osynliggöra mina gränser. Få rejält med stryk och motstånd om jag uttryckt någon liten orättvisa.

Hur har det varit för dig – om du vill säga? <3

[Red Simyna]

<3 Huu, jobbigt! Låter fruktansvärt att påminnas om det. Kroppen försöker säkert göra sig av med det. Läka. Ofta brukar minnen komma när man har en lite lugnare period i livet. Som att hjärnan tänker att man är stadig nog för att orka ta itu med det. Vet inte om det stämmer i din situation men jag har läst det iaf.

Kram!

[Red Simyna]

<3 Jag förstår, nostalgi är så himla lätt att hamna i. Sakna gamla tider från förr. Spela upp de i huvudet och önska man kanske befann sig där nu i stället. Jämförelserna som kan uppstå.

Vad var det som var så bra med det förflutna? Vad är det som du saknar?

[Red Simyna]

<3 Låter jättejobbigt!
Har du haft det såhär länge – om du vill säga?
Vet du vad som är den utlösande faktorn?
Så smärtsamt också att sambon inte är ett stöd för dig i detta.

Stor kram!

[Red Simyna]

<3 Du är snarare fantastisk – glöm inte det. Är det någon maktperson som sagt elaka saker som du påminns om?

[Red Simyna]

<3 Kanske behövs det något medvetandegörande inför sig själv vad man tycker ”är rätt” och vad som ”är fel”? Exempelvis, när någon gör såhär emot mig då tycker jag det är fel. Gör någon det har den passerat min gräns för vad jag tycker är okej. Ju mer man känner till om vad man tycker är rätt och fel desto enklare brukar det bli att få syn på när de här gränserna behöver sättas?

[Red Simyna]

Integritetsaspekten är:

Som en mystisk nykomling i staden, någon som är välgörande och generös med sina pengar, verkar bry sig om alla, men på något sätt känner sig avlägsen och konstig för stadsborna. De kan vara offentliga om sig själva, släppa in vem som helst i sitt hus, men vara väldigt noga med vilka rum deras gäster får komma in i och vilka som förblir förbjudna. 

Citat av författaren: Michael Pierce

[Red Simyna]

<3 Hjärtskärande. Tänker att han sätter dig i en position av total vanmakt. Att ingenting spelar någon roll. Det är fullt förståeligt att du mår förskräckligt av att bemötas med det. Han gör det förstås inte av illvilja utan för att han inte vet något annat sätt att uttrycka sin djupa och totala uppgivenhet på. När man mår så dåligt får man också ofta rejält jättesvårt med problemlösning, det är en av funktionerna som ofta släcks ner vid en depression. Man blir oförmögen att ”se klart och nyanserat” på sin situation.

Har du frågat honom hur han vill att du finns där för honom? Han kanske har massor av tankar om hur han vill få stöd i detta men som han hittills inte gett tydligt uttryck för? Ibland kan det vara enkla saker som att skjutsa någon till jobbet, laga mat. Ge fysisk beröring som lugnar och tröstar osv. Göra praktiska göromål som motparten inte orkar göra själv pga. sin depression.

Stor kram till dig!