Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 2,187 totalt)
0
  • som svar på: Tråkig

    <3 Det står såhär också:

    Sluta förvänta dig att sensorerna ska förstå dig. Det kommer att göra ditt liv enklare.
    Båda mina föräldrar är sensorer. Även om mina föräldrar tillgodosedde mina fysiska behov när jag växte upp, hade de inte en bra känsla för vad jag behövde som barn känslomässigt. Många år har gått, det är fortfarande detsamma. Men hur kan jag skylla på dem? Om de inte kan se bortom det konkreta kan de inte.

    Jag tänker inte gå till dem för att få känslomässigt stöd eller hoppas att de ska förstå mig en dag. Jag ska bara ta hand om mig själv. Du kan inte tvinga någon att använda sin outnyttjade, intuitiva funktion om de inte vill. Är det inte samma sak som att de tvingar oss att vara sensorer? Vi måste bara acceptera det som en del av deras personlighet som hur vi accepterar vår intuition som en del av vår personlighet.

    Dessutom förstår de flesta av oss inte oss själva i första hand. Vi kan ha så komplexa och motsägelsefulla personlighetsdrag. Hur kan vi förvänta oss att andra ska förstå oss? Det är vårt jobb att upptäcka och förstå oss själva fullt ut. Då, kanske en dag, kommer vi att ha orden för att förmedla vår komplexitet till dem som har tålamod att lyssna på oss.

    Ja jag skulle säga att de personer jag haft kontakt med, där det funkat bättre, i livet haft gemensamt just att de är intuitiva. Min mamma är en klassisk sensor och hon har drivit mig till vansinne när jag försökt förklara de mest basala tankarna. Ju mer intuitiv en person varit desto lättare tycker jag förståelsen har sett ut. Det är först nu här i tråden som jag kan se det.

    som svar på: Tråkig

    Vi tycker att sensorernas livsstil är för ytlig, medan de tycker att vår livsstil är för idealistisk. Sensorer är jordnära, medan intuitiva är head-in-the-clouds. 

    Att förklara för sensorer din vision eller ditt perspektiv fungerar inte för det mesta. Ord hjälper dem inte att förstå dig bättre. Ju mer du förklarar, desto mer känner du dig missförstådd och frustrerad. 

    Intuitiva är förmodligen mer missnöjda med sensorer än de är missnöjda med oss. Sensorer följer bara mainstream och vad de flesta andra gör. De är majoriteten. För dem är vi mer som de konstiga som inte följer sociala konventioner eller det normala sättet att tänka.

    Å andra sidan känns intuitiva något förtryckta eftersom vi som minoritet tvingas passa in i en norm som inte är i synk med vad vi föredrar. Vi kommer med mer känslomässigt bagage eftersom vi känner att vi inte kan vara oss själva och använda våra gåvor till sin fulla potential. Vi är som fiskar som tvingas klättra upp i ett träd.

    Du kan beklaga att det är orättvist: Varför måste vi vara de som gör jobbet? Men om vi inte gör jobbet, vem ska då göra det? Dem, sensorerna?

    För det första är det svårare för dem att utveckla sina intuitiva färdigheter än för oss att utveckla våra avkänningsförmåga. Det finns redan många sensorer runt omkring oss som vi kan lära oss av och världen är redan strukturerad på ett sådant sätt, så du kan inte missa det.

    För det andra är det fördelaktigt för oss när vi utvecklar våra avkänningsfunktioner. Vår vision blir genomförd istället för att stanna som en dröm. Så varför inte? Slutligen hjälper det verkligen sensorerna att förstå dig bättre när du lär dig att tala tydligt och vara mer specifik.

    Som handledare är de flesta av mina elever sensorer. När de börjar ge mig den tomma blicken eller ställa många frågor till mig vet jag att jag är för vag i min kommunikation. Kanske har jag använt för många analogier eller gått för fort. Detta är min ledtråd för att sakta ner, vara närvarande, hitta konkreta exempel i vårt dagliga liv för att förklara konceptet och upprepa vad jag har sagt steg för steg som ett instruktionshäfte så att de kan följa vad jag säger.

    Det här kommer inte naturligt för mig. Men med tiden har jag blivit bättre på det. Och du behöver inte träna dina avkänningsförmågor för att bli bättre eller lika bra som sensorerna. Se bara till att de är tillräckligt utvecklade för att kommunicera effektivt med sensorerna.

    som svar på: Tråkig

    <3 Eller hur, det säger massor om ens kompabilitet!

    Som jag förstått det består även det här samhället framförallt av sensoriskt dominerande. Om man har det som sin svagaste funktion (vilket jag har) är det himla svårt att navigera ute i världen, man bemöts ständig och jämt av oförståelse.

    Hittade det här som kanske kan vara av intresse för att se hur olika människor verkligen är:

    Sensorerna uppskattar sådant som fina kläder och inredning. Så till exempel, när en sensor tittar på en målning, ser han eller hon de olika färgerna och kontrasterna i målningen. För en som har intuition som sin primära funktion tittar den efter mening och de känslor som konstnären försöker förmedla genom målningen. Båda parter uppskattar målningen men vi gör det olika. 

    Sensorer är mer bokstavliga. Om du berättar ett skämt för dem kanske de inte förstår att det är ett skämt. Istället kan de ta det du säger till nominellt värde. 

    Kommunikationshastigheten är också annorlunda. En intuitiv pratar väldigt snabbt. Det finns ett snabbt utbyte av idéer, koncept, skämt och möjligheter. Vi förstår intuitivt vad varandra försöker förmedla utan att behöva förklara på djupet för varandra.

    Men när man pratar med en sensor måste man sakta ner mycket. Ibland när man flyttat till en annan del av diskussionen kan sensorn be en att upprepa den första punkten och ställa många frågor. Denne behöver detaljerna för att få klarhet i vad man säger. Sensorer behöver detaljerna.

    Vanligtvis, när den intuitiva pratar, så gör denne det i termer av helheten och vi vill komma direkt till kärnan i frågan. Sensorer ägnar dock mer uppmärksamhet åt de små detaljerna. När du berättar något för dem är vissa sensorer mer bekymrade över om din grammatik och dina fakta är korrekta istället för att lyssna på vad du verkligen försöker förmedla.

    Och detta kan frustrera den intuitiva eftersom sensorerna saknar poängen. Den intuitive vill inte vara bundna av detaljerna eftersom detaljerna inte hjälper till att förklara helheten.

    Dessutom är den intuitiva inte så bra med detaljer. Vi minns inte detaljer så bra. När vi delar en berättelse kanske vi inte kan komma ihåg exakt datum, tid, ord som utbyts, händelseförlopp och etc. Ibland hoppar vi också från punkt till punkt eftersom det är så vår introverta intuitionsfunktion fungerar. 

    Så om någon fortsätter att ifrågasätta detaljerna medan vi pratar, skär det flödet i vår tankeprocess. Vi börjar tvivla på oss själva och känner oss generade när vi ger fel detaljer eller när vi inte kan ge de specifika detaljerna de frågar. I slutändan kanske vi bestämmer oss för att inte dela våra tankar och känslor med den personen längre.

    <3 Ja, håller med, samtidigt som jag kan känna en viss avund över personer som är så passionerade och kan gå ”all in” med hela sitt väsen i ett andligt projekt. Får minnesbilder i huvudet nu på möten där personer verkligen är inne i sig själva. Det har sett coolt ut. Är en skam verkligen när vissa där blir hjärntvättade, dock, och ska predika detta till övriga befolkningen. Ibland händer det på det här forumet också att någon beter sig på det sättet och skriver typ sööök själavård hos en präst i 54 olika inlägg. Det är trist, absolut.

    som svar på: Tråkig

    <3 Undrar samma sak.. Brinner/lyser ofta och gärna i ögonen på folk när de pratar om praktiska göromål och att generellt vara här och nu. Däremot när man pratar om teorier, någon framtida vision eller i största allmänhet droppar en tanke som kan upplevas en smula oväntad och kanske bisarr, då kan det plötsligt bli dödsallvarlig stämning. Tror det är så att majoriteten har någonting som heter sensing (praktiskt lagda) i sitt fungerade – de utgår från det. Medan vi andra, en klar minoritet, har typ intuition (har jag för mig att det var). Tror man därför skiljer sig markant i vad man upplever som tråkigt och vad man upplever som underhållande av den anledningen, att man i sin grundpersonlighet har helt olika preferenser vad som är kul och inte.

    Så en tanke på din fråga vad man ska göra åt detta tror jag absolut inte lär vara att förändra sig själv för att passa in generellt (tror inte heller du menade så alls), utan kanske snarare att vara extra tydlig med vem man är, inför andra, så de kan snappa upp det/blir tydligt och därmed förhoppningsvis svara an?

    Så du menar att en anledning till att jag fått höra elaka saker av folk kan bero på att det är för jobbigt att behöva ta in min smärta?

    Exakt. Det finns något som heter kognitiv empati och affektiv empati.

    Kognitiv empati är mer avancerad, och innebär att man kan se världen utifrån någon annans blick och ta dennes perspektiv. Samt reglerar och anpassar sig efter det specifika sammanhanget. Den här förmågan är nödvändig för att kunna besvara och förstå en person på ett adekvat sätt. Det resulterar ofta i en djupare förståelse, mindre fördomar och är motsatsen ofta till att bli upprörd över någons agerande, eller mående.

    Affektiv empati handlar om att känna av andras känslor. Den affekt, ungefär känsla, som den du möter känner, t.ex. frustration eller ilska, speglas i din egen hjärna, du känner frustration och ilska, för att förstå den andres känslor. Men det kan också ofta resultera i att man värjer sig emot något smärtsamt som någon annan upplever då det blir för stark reaktion inom en. Man tar då oftare istället avstånd och blir passiv.

    När man exempelvis, som på det här forumet, hänvisar eller ger tips om att söka sig till en professionell innebär det ofta tänker jag att personen använder sig av affektiv empati. Man vill inte förstå, inte söka sig närmare den personen, utan man vill att någon annan ska göra det jobbet.

    <3 Ja-a, jag tror det. Misstänker även att det är orsaken till att så ytterst fåtal personer svarar på inlägg på detta forumet. Folk klarar i regel inte av att ta in någons smärtsamma verklighet. Ju sämre och närmare ett självmord desto fler drar sig ifrån att svara övh. Är inläggen av den mer lättsamma karaktären där man har problem på jobbet eller i skolan, desto fler svar brukar genereras.

    Nu kommer det snart bli jul och inläggen här kommer öka lavinartat. Det är en helt, helt fruktansvärd tid och statistiken talar väl för att självmorden och självmordsförsöken är som absolut högst då. Inläggen kommer dock att stå mer eller mindre obesvarade.

    Blir folk provocerade av andra som mår dåligt? Empatin verkar inte fungera som den ska, i alla fall.

    som svar på: Svar på andras inlägg?
    Trådstartaren

    Hej, Blue Sycita <3

    Vad snällt sagt. Känner även igen känslan när man inte får svar på sina egna inlägg och att det är svårt att inte ta det personligt i längden. Jag tänker att jättemånga personer förmodligen läser på det här forumet dagligen eller väldigt ofta. Sannolikheten att personer ”följer oss” här anonymt och läser vad man skriver, utan att någonsin yttra ett ord själva, betraktar jag som hög. Någon form av ”smygarliga”. Det är ganska udda men samtidigt har jag ett vagt minne att jag själv förr om åren tillhörde den kategorin. Googlade och läste om personer som befann sig i liknande bottenlösa förtvivlan som jag själv.

    Minns inga namn på någon här för tänkte inte på det, men jag minns att det var läkande att läsa andras inlägg. Även svaren, som då på den tiden var betydligt fler än vad det varit här de senaste åren. Jag menar att ingen ska behöva känna sig tvingad att svara, men att vi samtidigt ju sitter i samma båt och lite, lite svagt och egoistiskt tycker jag ärligt talat det är att inte någonsin hjälpa någon annan – än sig själv – som bokstavligen lever i ett rent helvete. När man som du säger – varit eller är, där själv. Det är också lite orättvist att plocka russinen ur kakan, ta del av andras insikter och inre visdomar, men inte själva komma med nåt.

    Varför inte?

    som svar på: Dissociation?

    <3 Förstår, jobbigt att vara orolig också. Tror det är så att det ska ha hänt något väldigt, väldigt traumatiskt innan man fyller ungefär fem år. Mina kompisar har exempelvis dagligen blivit slagna av sina föräldrar, flera av dem även våldtagna. Det är vad jag vet extraordinära omständigheter som gör att man utvecklar DID.

    EMDR kan hjälpa emot dissociation, om du inte prövat det hos terapeut tidigare?

    som svar på: Dissociation?

    <3 Tänker att DID inte är något som ”man får” eller drabbas av mitt i livet utan det är en splittring som sker när man är i utvecklingsfaser som barn. Kommer inte ihåg hur gammal man säger att man är när det sker. Hos friska personer smälter personligheterna ihop till en, medan det för personer med DID blir en ”klyvning”. Har ett par stycken kompisar med DID och jag tycker ärligt talat de är helt jävla fenomenala. Värre tycks det vara med de som utvecklat borderline eller själva blivit typ narcissister – som deras förövare. Så tycker inte alls du ska skrämmas av en eventuell DID-diagnos. Även om jag förstår att det skulle vara omskakande, förstås.

    Har andra kommenterat att ”du skiftar”?

    Trådstartaren

    <3 Också funderat extremt mycket på det. Det kanske är något med belöningssystemet som är så olika från person till person?

    Träffade en kompis häromveckan som sa att han trodde att han skulle trivas på vilket jobb som helst. Typ så länge man är frisk gillar man alla arbetsplatser och yrken, sa han. Han är en väldigt social person och jag kan absolut tänka mig att det spelar all roll för honom att få träffa folk. Det är hans belöning till att bli tillräckligt motiverad att ta sig dit, tror jag.

    Som yngre kunde pengar motivera mig. Även att ha ett sug och få ett rus av att göra någon form av karriär. Bekräftelse var också en stor faktor – mata sig själv med att man var en bra person eftersom man presterade på en sådan hög nivå. Blev dock tidigt i livet utbränd och efter det är det enda som motiverar mig generellt att göra något gott – för andra. Där har jag landat.

    Blir någon form av altruism, eller arbeta med något som gör skillnad i andras liv – kunna och få möjlighet till att bidra. Det kan göra mig lycklig och tillfredsställd. Jag arbetar på en sådan arbetsplats nu. Det känns hoppfullt.

    Hur tänker du där? Vad motiverar dig på djupet?

    som svar på: Övergrepp/våldtäkt

    <3 Oj! Det här är ju jättejätteallvarligt, fina du. Så fasansfullt och som taget ur en skräckfilm. Du lider förmodligen nu av svår traumatisering, PTSD (det är därför du är så rädd för omgivningen, kroppen brukar reagera så då).

    Vet att jag läst om andra här på forumet som varit med om överfallsvåldtäkt, hoppas någon av dem ser detta och svarar dig.

     

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 2,187 totalt)
0