Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 2,182 totalt)
0
  • Så du menar att en anledning till att jag fått höra elaka saker av folk kan bero på att det är för jobbigt att behöva ta in min smärta?

    Exakt. Det finns något som heter kognitiv empati och affektiv empati.

    Kognitiv empati är mer avancerad, och innebär att man kan se världen utifrån någon annans blick och ta dennes perspektiv. Samt reglerar och anpassar sig efter det specifika sammanhanget. Den här förmågan är nödvändig för att kunna besvara och förstå en person på ett adekvat sätt. Det resulterar ofta i en djupare förståelse, mindre fördomar och är motsatsen ofta till att bli upprörd över någons agerande, eller mående.

    Affektiv empati handlar om att känna av andras känslor. Den affekt, ungefär känsla, som den du möter känner, t.ex. frustration eller ilska, speglas i din egen hjärna, du känner frustration och ilska, för att förstå den andres känslor. Men det kan också ofta resultera i att man värjer sig emot något smärtsamt som någon annan upplever då det blir för stark reaktion inom en. Man tar då oftare istället avstånd och blir passiv.

    När man exempelvis, som på det här forumet, hänvisar eller ger tips om att söka sig till en professionell innebär det ofta tänker jag att personen använder sig av affektiv empati. Man vill inte förstå, inte söka sig närmare den personen, utan man vill att någon annan ska göra det jobbet.

    <3 Ja-a, jag tror det. Misstänker även att det är orsaken till att så ytterst fåtal personer svarar på inlägg på detta forumet. Folk klarar i regel inte av att ta in någons smärtsamma verklighet. Ju sämre och närmare ett självmord desto fler drar sig ifrån att svara övh. Är inläggen av den mer lättsamma karaktären där man har problem på jobbet eller i skolan, desto fler svar brukar genereras.

    Nu kommer det snart bli jul och inläggen här kommer öka lavinartat. Det är en helt, helt fruktansvärd tid och statistiken talar väl för att självmorden och självmordsförsöken är som absolut högst då. Inläggen kommer dock att stå mer eller mindre obesvarade.

    Blir folk provocerade av andra som mår dåligt? Empatin verkar inte fungera som den ska, i alla fall.

    som svar på: Svar på andras inlägg?
    Trådstartaren

    Hej, Blue Sycita <3

    Vad snällt sagt. Känner även igen känslan när man inte får svar på sina egna inlägg och att det är svårt att inte ta det personligt i längden. Jag tänker att jättemånga personer förmodligen läser på det här forumet dagligen eller väldigt ofta. Sannolikheten att personer ”följer oss” här anonymt och läser vad man skriver, utan att någonsin yttra ett ord själva, betraktar jag som hög. Någon form av ”smygarliga”. Det är ganska udda men samtidigt har jag ett vagt minne att jag själv förr om åren tillhörde den kategorin. Googlade och läste om personer som befann sig i liknande bottenlösa förtvivlan som jag själv.

    Minns inga namn på någon här för tänkte inte på det, men jag minns att det var läkande att läsa andras inlägg. Även svaren, som då på den tiden var betydligt fler än vad det varit här de senaste åren. Jag menar att ingen ska behöva känna sig tvingad att svara, men att vi samtidigt ju sitter i samma båt och lite, lite svagt och egoistiskt tycker jag ärligt talat det är att inte någonsin hjälpa någon annan – än sig själv – som bokstavligen lever i ett rent helvete. När man som du säger – varit eller är, där själv. Det är också lite orättvist att plocka russinen ur kakan, ta del av andras insikter och inre visdomar, men inte själva komma med nåt.

    Varför inte?

    som svar på: Dissociation?

    <3 Förstår, jobbigt att vara orolig också. Tror det är så att det ska ha hänt något väldigt, väldigt traumatiskt innan man fyller ungefär fem år. Mina kompisar har exempelvis dagligen blivit slagna av sina föräldrar, flera av dem även våldtagna. Det är vad jag vet extraordinära omständigheter som gör att man utvecklar DID.

    EMDR kan hjälpa emot dissociation, om du inte prövat det hos terapeut tidigare?

    som svar på: Dissociation?

    <3 Tänker att DID inte är något som ”man får” eller drabbas av mitt i livet utan det är en splittring som sker när man är i utvecklingsfaser som barn. Kommer inte ihåg hur gammal man säger att man är när det sker. Hos friska personer smälter personligheterna ihop till en, medan det för personer med DID blir en ”klyvning”. Har ett par stycken kompisar med DID och jag tycker ärligt talat de är helt jävla fenomenala. Värre tycks det vara med de som utvecklat borderline eller själva blivit typ narcissister – som deras förövare. Så tycker inte alls du ska skrämmas av en eventuell DID-diagnos. Även om jag förstår att det skulle vara omskakande, förstås.

    Har andra kommenterat att ”du skiftar”?

    Trådstartaren

    <3 Också funderat extremt mycket på det. Det kanske är något med belöningssystemet som är så olika från person till person?

    Träffade en kompis häromveckan som sa att han trodde att han skulle trivas på vilket jobb som helst. Typ så länge man är frisk gillar man alla arbetsplatser och yrken, sa han. Han är en väldigt social person och jag kan absolut tänka mig att det spelar all roll för honom att få träffa folk. Det är hans belöning till att bli tillräckligt motiverad att ta sig dit, tror jag.

    Som yngre kunde pengar motivera mig. Även att ha ett sug och få ett rus av att göra någon form av karriär. Bekräftelse var också en stor faktor – mata sig själv med att man var en bra person eftersom man presterade på en sådan hög nivå. Blev dock tidigt i livet utbränd och efter det är det enda som motiverar mig generellt att göra något gott – för andra. Där har jag landat.

    Blir någon form av altruism, eller arbeta med något som gör skillnad i andras liv – kunna och få möjlighet till att bidra. Det kan göra mig lycklig och tillfredsställd. Jag arbetar på en sådan arbetsplats nu. Det känns hoppfullt.

    Hur tänker du där? Vad motiverar dig på djupet?

    som svar på: Övergrepp/våldtäkt

    <3 Oj! Det här är ju jättejätteallvarligt, fina du. Så fasansfullt och som taget ur en skräckfilm. Du lider förmodligen nu av svår traumatisering, PTSD (det är därför du är så rädd för omgivningen, kroppen brukar reagera så då).

    Vet att jag läst om andra här på forumet som varit med om överfallsvåldtäkt, hoppas någon av dem ser detta och svarar dig.

     

    som svar på: Min hemlighet

    <3 Så jobbigt. Det låter som att du analyserar ditt inre om huruvida du är en ond eller god person, och också huruvida du är värd att leva eller borde dö? Är det någonting speciellt som hänt som gjort att du blivit så extremt självkritisk – om du pallar säga?

    <3 Jobbigt! Du skriver att du har en vän som också lider av psykisk ohälsa så tolkar det som att du gör samma sak. Tänker att du borde kunna få ”funka-intyg” (vet inte om det heter så på alla universitetet eller bara min), men det innebär ju att man får dispenser som förlängd tentatid osv. Förmodligen vet du såklart det här redan men poängen är att försöka peka på att du har sämre förutsättningar än andra pga. psykisk ohälsa och att det ska du kunna få hjälp med. Även CSN kan man skicka läkarintyg till för att få dispens. Jag har fått det några gånger genom åren.

    <3 Paranojja? Tänker litegrann på spöktåget på Gröna Lund där man åker runt och blir skrämd. Att man tror det lurar faror bakom varje hörn. Så har iaf jag upplevt det när jag känt mig iakttagen, som att man går runt och är spänd, rädd och folkskygg på samma gång. Vissa dagar mer än andra. Jag tror kanske det kan handla om dåliga erfarenheter som spelar en ett spratt? Vet verkligen inte.

    <3 Oj, 16 år är verkligen en lång tid! Tror du kroppen stängdes av som i en form av självförsvar? Tänker ibland att panikångestattacker brukar handla om att man stänger inne känslor och som då mynnar ut i stark ångest. Medan när kroppen stänger ner sig och man gråter är det mer att man har mindre försvar uppe? Så har jag tolkat det när det hänt mig. Alltså snarare som ett friskhetstecken än motsatsen.

    Hur har den här dagen varit för dig? <3

    som svar på: Red Simyna

    <3 <3

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 2,182 totalt)
0