Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 1,944 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Det är av den åsikten som jag är, att det är jättevanligt i dysfunktionella familjer generellt att man har olika syn på detta med ansvar. Plus anknytning då, som jag också nämnde. Sedan delar du inte den uppfattningen, har andra erfarenheter och det är helt okej för man får tycka olika.

    Angående det om att skriva i andras trådar. Det känns bara lite konstigt att i sin egen tråd bli lite småutskälld för att man skriver någon tanke kring en annan persons liv. Poängen med att starta trådar är också att man tryggt ska kunna få dela om sitt eget perspektiv, sitt eget liv, och helst så lite som möjligt prata om någon annans dilemman eftersom det kan bli lite trådkapande. Det är väl du med på också?

    som svar på: Ingen lösning

    <3 Låter fruktansvärt! Går det att få lite hjälp genom att tänka på vilket tips eller råd du hade gett till en kompis i en liknande situation?

    <3 Det låter litegrann som att det du behöver hjälp med är att bli räddad från dig själv, alltså det du riktar inåt och som skadar så? Jag tänker att eftersom du är medveten om det mönstret kanske det går att göra som kognitiv terapi på sig själv? Alltså att vända på tankarna, stoppa sig själv där, inte göra sig själv mentalt illa? Jag tror det går att ändra sina tankemönster och att det handlar om banor i hjärnan som man behöver leda om.

    Känner igen mig hundra procent i också att inte orka mer, inte orka ta ett enda steg till. Att man är så jävla trött på allt kämpande.

    Vill skicka många kramar <3

    Trådstartaren

    <3 Vet du, jag har absolut ingen aning om hur det varit i din situation och därför är det en hel del frågetecken efter det som jag skrivit, eftersom jag inte vill lägga en värdering i något och för att jag inte har en susning om varför de gjorde som de gjorde emot dig. Jag skrev bara för att vara tjysst och för att du verkade ställa frågan rakt ut? Kanske missförstod om du ville ha någon teori kring varför du blev avvisad (mobbing tolkade jag det inte som i ett första led utan varför ingen vill prata om det som hänt och varför en kan bli avvisad av syskon)?

    Har även själv blivit mobbad av familjemedlemmar, samt på en arbetsplats, och ingen hjälpte mig heller så på den fronten är jag absolut insatt i vad det kan göra med en människa.

    Du ”går på” helt fel person om du tror att jag är typ för mobbing och så vidare. Det är nog på riktigt det absolut det sista jag är.

    Jag kan förstå din frustration men jag tycker du tar ut det på mig nu. Det känns inte riktigt adekvat. Är det inte också min tråd? Kan inte du starta en egen tråd där du tar upp det här ämnet om syskon som mobbat?

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    <3 Tack för dina ord!

    Fick uppskattning för annat än mitt yttre, också, men det var en roll som var stark och tydlig.

    Undrar lite vad som är en ung person i sammanhanget? Närmar mig nämligen 40 års åldern och kan  förstå problematiken kring tonåringar som tänker på sitt utseende men det här är något annat och som följt mig ända upp till den här åldern då, som sagt.

    Kan skifta också så mycket i utseendet från dag till dag. Det paradoxala kan även vara att få ångest när man väl får den där bekräftelsen från andra. Det är så konstigt allting. Då blir jag istället obekväm och vill vara i fred många gånger. Klär mig aldrig sexigt, men funderar nu på om man borde utmana sig själv litegrann i det? Känner mig allmänt trött på att inte känna sig tillfreds varje dag, sju dagar i veckan, liksom. När det gäller mitt inre kan jag absolut hata mig själv och tycka jag är värdelös men det här med utseende kan verkligen skapa stora, stora skamkänslor som bara sköljer över en.

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Men kanske såhär då: Jag vet precis hur det är att leva med ett vackert utseende för det gjorde jag under hela min barndom. Mina föräldrar tog mig tom till en modellagentur. Jag var den populäraste tjejen i klassen pga. väldigt söt och karismatisk (heller inte kaxig över det vilket gjorde att det sved ännu mer i ögonen hos andra). Sedan dess föll mitt utseende, förändrades. Så detta är faktiskt ganska traumatiskt för mig och har varit sedan dess, att jag haft svårt att hitta mig själv när jag inte betraktas som en oerhört söt tjej. I vissa sammanhang kan jag fortfarande behandlas som det och då mår jag toppen. Blir mer mig själv, bekväm. Jag vet precis hur man lever ett liv som vacker och hur världen bemöter en då. Tyvärr vet jag även hur det är att bemötas på det andra sättet också och det är verkligen som natt och dag måste jag säga.

    Jag får alltså grov ångest av att inte se bra ut eftersom hela min självbild i princip byggdes upp på att vara så söt. Identiteten skapades där. När det försvann i tonåren gick jag rakt in i en depression pga. det. För mig är alltså detta komplext och handlar om så mycket mer än föräldrarna, samhällsideal och sin egna upplevelse av skönhet. Det handlar jättemycket om identitet, ser jag ju nu. Och ett liv som jag kan hantera och förstår mig bättre på.

    som svar på: Jag är helt ensam.

    Stor kram till dig, fina du <3 Så oerhört tungt att de här sk. vännerna inte funnits där när du behöver de som allra mest. Kan känna igen mig i den situationen hundra procent att det inte finns något skyddsnät. Du är värdefull och viktig och du har som tidigare person säger en tydlig röst. Jag tycker du verkar vara en fantastisk person! <3 <3 Gör inget dumt, fina du.

    Ja, det där med dejting och ha något att komma med känns igen. Det är väl som att det där första intrycket och att det kan upplevas som alldeles för privat att berätta om sin livssituation som många gånger ställer till det?

    Jag har egentligen också undvikit att dejta pga. psykisk ohälsa men såhär i backspegeln kan jag ångra det. Tror jag hade behövt komma ut lite. Dejtar ingenting nu heller och vet inte exakt hur det ser ut med min psykiska hälsa nuförtiden ärligt talat, haha.

    Förstår också vad du menar med att man väljer bort vissa partners pga. problem som de har. Alltså att kombinationen av sitt eget tillsammans med den andra kan bli övermäktigt.

    Gått i psykodynamisk terapi, KBT och EMDR framförallt. Tyckte de två sistnämna fungerade bäst. Vad har du gått i för terapi?

    Det är orättvist att vissa inte får hjälp och stöd när man så väl behöver det. Att det istället blir en klassfråga om ekonomi.

    Oj, vilken rolig fråga vad jag främst fått med mig i terapin. Kanske har det varit att förstå mitt förflutna. Att arbeta bort skulden man känt och även det här med självbilden. Jag har varit övertygad om att det mesta i uppväxten varit mitt fel, att det är jag som är den galna. I terapierna började jag förstå vad som egentligen hade hänt och hur det kunde bli så. Nuförtiden behöver jag mer akut hjälp för att livet kan bli så svårt ibland. Förr gick jag mer konstant runt med ångest och mådde jättedåligt men jag förstod aldrig riktigt varför. Nu mer jag dåligt av konkreta anledningar och det är hur konstigt det än kan låta, ett enormt framsteg. Du då?

    Tack, ja det är corona jag fått. Är nog frisk snart igen.

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Nu låter det kanske som att jag ser ut som ett troll som inte besöker frisörer och liknande. Jag har alltså istället klippt mig själv, alternativt bett min systerdotter klippa mig (även om hon första gången var typ 5 år gammal).

    Tycker på vissa sätt ditt liv påminner om mitt. Just detta att inte stadga sig och samtidigt vara ute och träffa folk. Jag upplever det som att jag gått under jorden samtidigt från 20 års åldern och här har jag hållt mig sedan dess, i princip. Kan vara lite chockad över alla som träffat partners, gift sig mm. Tänker ofta att jag inte förstår när de gjorde detta och vad exakt jag då sysslade med. Jag vet ju att jag då lidit av psykisk ohälsa men det är ändå svårt att ta in den verkligheten.

    Anledningen till att jag försummat skönhet är komiskt nog mycket för att jag varit upprörd över min ursprungsfamiljs ständiga huvudkrav på det. Det här har varit min rebelliska handling att nästan fullständigt strunta i hur man ser ut och istället bräcka de inom andra områden. Nu känner jag dock att jag nog dragit det här lite väl långt och vill gärna vara tillfreds med mitt yttre, också. Inte bara inre.

    Det är verkligen inte lätt att hitta kärlek och våga lita på att det håller. Jag funderar på att sänka mina krav betydligt när det kommer till attraktion för motparten. Det är viktigt också att känna sig accepterad av sin partner, känna sig fin. Min lillasyster har ibland sagt till mig generellt när det gäller sociala kontakter exempelvis att jag försöker för mycket. Tänker att det säkert går att applicera på dejting och kärleksrelationer också, att försöka lite mindre. Vet inte vad du känner kring det? <3

    Trådstartaren

    <3 När det är sådär infekterat mellan syskon tror jag många gånger det handlar just om svek och anknytning i botten? Min lillasyster är t ex anklagande emot mig och min storasyster för att vi inte räddade henne från mamma. Jag i min tur anknöt till min storasyster eftersom föräldrarna var psykiskt störda och det resulterade i att hon, min syster då, som är introvert på köpet, ständigt försökte bli av med mig, för att själv få luft, typ.

    Mammas lillasyster är fortfarande jättearg på min mamma som likt mig är mellanbarn och där lillasystern kände att mamma varit elak emot henne under hela uppväxten. Mamma i sin tur har bilden av att hjälpt sin lillasyster på ett sätt som var orimligt för ett litet barn, att bära. Lillasyskonet är dock inte särskilt arg på deras gemensamma föräldrar utan det är som att syskonen framförallt hatar varandra.

    Det verkar alltså som att man absolut ofta kan ha olika uppfattningar om vem som har ansvar för vem, hur mycket man kan kräva av sina syskon, vad som ens har hänt och på vilka sätt det skapade svåra svek inom en?

    Kan det varit det som hänt er också att du försökte nå dina syskon och syskonen själva ansåg absolut inte att de hade något ansvar för att ta hand om dig? Att det är som ett ända stort anknytningskaos där alla försöker överleva?

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Tänker att det låter som att vi hanterar och ser det här från två olika vinklar? Tror jag känner att priset har varit för högt för mig att ställa sig liksom utanför samhället och utanför normerna. Nu är jag inne mer på att acceptera att det ser ut som det gör, även om jag känner mig livrädd faktiskt för att ge mig in i den här karusellen. Förstår ju absolut vad du menar också om att många flyter med, förmodligen också har stora fördelar av att det ser ut på det här sättet.

    På ett sätt kan jag finna ett visst lugn i vilken riktning jag behöver ta nu en tid framöver. Alltså på det fysiska planet. Tycker det är uppenbart att jag nog inte behöver bli så mycket mer ”intressant och spännande” som person, folk verkar inte jättekräsna inom det området. Eller jag verkar iaf leva upp till förväntningarna. Får feedback på det.

    Skönhet däremot, jag har försummat mig själv så länge på den fronten. Sist jag var hos en frisör kan ha varit 7 år sedan. Innan dess var det förmodligen 10 år. Om jag nu kan lägga krut på den fysiska hälsan och kanske lämna det inre för ett tag, skulle det göra mitt liv lättare tror jag.

    Dejtandet som du beskriver känner jag igen, jag är född på 80-talet, och det var precis likadant då att man inte träffades på nätet utan sågs i andra sammanhang. Det var trevliga tider! Har inte självförtroende nog att signa upp på det här sajterna som finns nu och klarar definitivt inte av några avvisanden, haha.

    Kan du känna att du borde ha gjort annorlunda då? Har du dragit några lärdomar och fått insikter i vad som blev fel när du var yngre och dejtade – om du vill säga? <3

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    <3 Tänker litegrann att idealen är knäppa men vi människor, unga som äldre, som råkar ut för de här idealen är ju i mångt och mycket oskyldiga i den här skeva samhällsstrukturen?

    Alltså jag har i mitt liv fått uppmärksamhet både för mitt yttre och min person, men jag har i regel blivit dumpad snarare för att inte varit tillräckligt attraktiv, mer än att ha liksom tokiga beteenden för mig (även om det också hänt, speciellt som yngre då). Kan känna mig självsäker i vad jag har att erbjuda rent emotionellt. Killar eller män då, har velat lära känna mig på djupet, speglat min personlighet. Jag har nog snarare fått mycket komplimanger kopplat till min person mer än ytligt. Därför tror jag också längtan efter det här ytligare är desto större.

    Man hör ju om hur snygga människor inte känner sig sedda i sina personligheter, att de är som en trofé för sina pojkvänner. Det har knappast jag upplevt. Så kanske är det så enkelt att vi som överlevt på charm och att vara en kul person suktar efter att bli sexuella objekt? Och de som ständigt är sexuella objekt skriker efter själslig näring? Jag vet inte…

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 1,944 totalt)
0