Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 1,939 totalt)
0
  • som svar på: Inte få finnas
    Trådstartaren

    Tack snälla! <3

    Det är lite dubbelt detta med att vara socialt aktiv. Delvis kräver det en hel del av en och å andra sidan öppnar det upp för interaktion, att man känner gemenskap med typ sin omvärld, att man finns osv. Bara känner nu att jag hamnat i något hål där jag ändå känner mig ensam och overklig då. Trots den här nya sk. livsstilen. Som att det nästan skrämt mig också att det visst är såhär pass dränerande att hålla sporadisk kontakt med människor. Nu har jag absolut inte hunnit med mig själv senaste typ fyra veckorna. Ligger efter med allt, i vanlig ordning.

    Det är ju nästan lika illa som att behöva umgås med familjen. Man blir helt matt. Jag gillar ju jättemycket att få vara i fred och bestämma själv när jag vill vara social. Det var bättre förr när man bara hade hemtelefon och ingen kunde nå en när man var utanför sitt hem. Nu är man alltid tillgänglig och det känns fräckt att inte svara på typ tre veckor fast man är inne och läser meddelanden. Saknar snigelpost..

    Med den här killen känns allt bara så himla sorgligt. Jag kanske överreagerade med den här drömmen. Ingen aning. Märkt att jag känner mig desperat att hitta en kärlek, klarar knappt av en enda dag till att vara fysiskt ensam. Funderar på att prata med honom om de här kraven jag upplever. Att jag vill få bort känslan av att vara så jävla bra inför honom. Jag orkar inte det. Får sån lust att säga att jag är en gammal kvinna som levt ett hårt liv. Jag orkar inte kämpa mer. Leverera mer. Jag vill bara ha en simpel jävla kram och ett trevligt sällskap. Thats all.

    Jag kanske alltså inte saknar egentligen socialt umgänge, kompisar och sånt, utan vill bara skapa mig en egen liten familj. Börjar på allvar överväga att plocka ut någon av mina killkompisar som jag haft i evigheter och bara låtsas bli kär i den. När jag tänker tanken lite längre börjar jag dock skratta för det känns som en fysisk omöjlighet. Som att bli ihop med sin egen brorsa.

    Nästa tanke är att höra av sig till ett gammalt ex som nog är psykopat. Men jag saknar till och med honom och vi brukar kunna ses direkt.

    Märker att jag är jävligt självdestruktiv just nu. Går runt och vill skada mig själv på olika sätt. Jag är så trött på att vara den eviga singeln. Det gör för ont. Och den här dejten gör det inte precis bättre. Jag måste hitta en b-plan.

    Nu verkar det sociala vara lite mer på plats (även om det inte precis gjort mig särskilt harmonisk..snarare tvärtom). Så det är kärleken då som behöver ordnas på något sätt.

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    Jag har faktiskt haft en terapeut som i början av terapin kommenterade mycket hur jag såg ut. Det var ju minst sagt triggande. Hon sa inget taskigt utan det var komplimanger, men att just bli bedömd och värderad av en äldre kvinna när man just vill prata på djupet och slippa typ något narcissistiskt tjafs gjorde mig ganska illa berörd i den miljön. Hon verkade alltså inte lärt sig detta att yngre kvinnor än henne själv inte vill bli ännu mer självmedvetna kring hur de ser ut. Jag trodde också det var så att folk generellt med åldern växer ur detta med yta, att man bryr sig mindre och mindre. Att det är det mångfasetterade hos människor som skapar nyfikenheten och skönheten. Min bild är att det varierar kraftigt hur utseendefixerade folk är. Har faktiskt bråkat en del med min mamma om detta om utseende, försökt argumentera för att yta är sekundärt och att det är viktigare hur folk är. Hon har mest fnysit då.

    Hej fina du <3

    Vad sorgligt och smärtsamt det låter att du förlorat de här sakerna. Otroligt otäckt också med inbrott! Hoppas de får fast tjuvarna och att du blir rejält ersatt av ett försäkringsbolag. Det här med emotionellt värde av saker förstår jag hundra procent. Det kan vara ungefär som att förlora ett husdjur, det går inte att ersätta bara utan man känner stor sorg!

    Stor kram

    Ah, vad smärtsamt att inte det gavs tillfälle till att fasa ut.. Vet av erfarenhet att terapi verkligen har tendenser att väcka mycket känslor och att behovet att ta hand om det under tiden och efteråt är stort. Visst är det svårt också att hitta den där personkemin med terapeuten. Det är som att man märker ganska direkt ifall det kommer lyfta eller ifall man mest tittar frågande på varandra.

    Tack, är inte riktigt frisk ännu men på god väg, absolut. Har varit ute på promenader hittills och det har varit underbart att få lite frisk luft och känna normaliteten i sig.

    Hur går det för dig? Hur mår du psykiskt och psykiskt? <3

    som svar på: Vill inte ha sympati

    Klokt! Och det är fan sant att de verkar övertygade om att man vill bli bemött med ett par typ ledsna hundögon. Hoppas verkligen hon förstår allvaret, tar till sig det på riktigt och sedan pepprar ut lösningar!

    som svar på: Ilska över körkort

    <3 Fy fan. Riktigt, riktigt surt! Skulle också blir helt förstörd när man laddat emotionellt för den typ största dagen i livet och sedan upptäcka att det är fel dag. Bah. Antiklimax. Tycker du är modig som ska fixa körkort iaf. Starkt också att du orkade säga det till folk och fint att du fick stöttning. Du förtjänade det där jäkla kortet!

    <3 Åh nej, krya på dig!

    Det är så viktigt att det blir en fin dynamik mellan en själv och terapeuterna, att de är bra lyssnare och att man känner att de genuint tycker om en. Kanske är det helt avgörande för att man också ska kunna läka och orka öppna upp sig tillräckligt?

    Gud så smärtsamt med uppbrotten sedan. Var det då att den offentliga vården avbröt terapierna eftersom det ansågs hållt på tillräckligt länge – fast det från din synvinkel absolut inte var klart?

    Trådstartaren

    Det är av den åsikten som jag är, att det är jättevanligt i dysfunktionella familjer generellt att man har olika syn på detta med ansvar. Plus anknytning då, som jag också nämnde. Sedan delar du inte den uppfattningen, har andra erfarenheter och det är helt okej för man får tycka olika.

    Angående det om att skriva i andras trådar. Det känns bara lite konstigt att i sin egen tråd bli lite småutskälld för att man skriver någon tanke kring en annan persons liv. Poängen med att starta trådar är också att man tryggt ska kunna få dela om sitt eget perspektiv, sitt eget liv, och helst så lite som möjligt prata om någon annans dilemman eftersom det kan bli lite trådkapande. Det är väl du med på också?

    som svar på: Ingen lösning

    <3 Låter fruktansvärt! Går det att få lite hjälp genom att tänka på vilket tips eller råd du hade gett till en kompis i en liknande situation?

    <3 Det låter litegrann som att det du behöver hjälp med är att bli räddad från dig själv, alltså det du riktar inåt och som skadar så? Jag tänker att eftersom du är medveten om det mönstret kanske det går att göra som kognitiv terapi på sig själv? Alltså att vända på tankarna, stoppa sig själv där, inte göra sig själv mentalt illa? Jag tror det går att ändra sina tankemönster och att det handlar om banor i hjärnan som man behöver leda om.

    Känner igen mig hundra procent i också att inte orka mer, inte orka ta ett enda steg till. Att man är så jävla trött på allt kämpande.

    Vill skicka många kramar <3

    Trådstartaren

    <3 Vet du, jag har absolut ingen aning om hur det varit i din situation och därför är det en hel del frågetecken efter det som jag skrivit, eftersom jag inte vill lägga en värdering i något och för att jag inte har en susning om varför de gjorde som de gjorde emot dig. Jag skrev bara för att vara tjysst och för att du verkade ställa frågan rakt ut? Kanske missförstod om du ville ha någon teori kring varför du blev avvisad (mobbing tolkade jag det inte som i ett första led utan varför ingen vill prata om det som hänt och varför en kan bli avvisad av syskon)?

    Har även själv blivit mobbad av familjemedlemmar, samt på en arbetsplats, och ingen hjälpte mig heller så på den fronten är jag absolut insatt i vad det kan göra med en människa.

    Du ”går på” helt fel person om du tror att jag är typ för mobbing och så vidare. Det är nog på riktigt det absolut det sista jag är.

    Jag kan förstå din frustration men jag tycker du tar ut det på mig nu. Det känns inte riktigt adekvat. Är det inte också min tråd? Kan inte du starta en egen tråd där du tar upp det här ämnet om syskon som mobbat?

    som svar på: Utseende och inre
    Trådstartaren

    <3 Tack för dina ord!

    Fick uppskattning för annat än mitt yttre, också, men det var en roll som var stark och tydlig.

    Undrar lite vad som är en ung person i sammanhanget? Närmar mig nämligen 40 års åldern och kan  förstå problematiken kring tonåringar som tänker på sitt utseende men det här är något annat och som följt mig ända upp till den här åldern då, som sagt.

    Kan skifta också så mycket i utseendet från dag till dag. Det paradoxala kan även vara att få ångest när man väl får den där bekräftelsen från andra. Det är så konstigt allting. Då blir jag istället obekväm och vill vara i fred många gånger. Klär mig aldrig sexigt, men funderar nu på om man borde utmana sig själv litegrann i det? Känner mig allmänt trött på att inte känna sig tillfreds varje dag, sju dagar i veckan, liksom. När det gäller mitt inre kan jag absolut hata mig själv och tycka jag är värdelös men det här med utseende kan verkligen skapa stora, stora skamkänslor som bara sköljer över en.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 1,939 totalt)
0