[Red Simyna]

Man hör att du är under stor press. Både i att prestera i skolan och press från föräldrarna. Dessutom har du bra betyg. Det är dessutom extremt bra betyg med tanke på ditt mående, tidigare mobbing och livssituation. Och högstadiebetygen spelar i princip ingen roll. På allvar. Jag blir ledsen och upprörd att dina föräldrar tar så mycket kraft och energi, får dig att må sämre, än att de hjälper dig, stöttar dig och stärker dig. Så som det ska vara!

Vet den här kuratorn om att du har självmordstankar? Det låter inte som att du blir tagen på tillräckligt stort allvar och får det stöd och den hjälp som du skulle behöva, fina du.

[Red Simyna]

Vårdcentralen är ofta kluriga, det är som att man måste övertyga de om vilken sorts hjälp man behöver samt även visa sig extremt desperat för att de ska skicka en remiss till psykiatrin åt en. Tycker det låter som tjänstefel att de skickade dig till socialtjänsten då det ju är en krisreaktion du förmodligen går igenom. Trauman du varit utsatt för i dessa relationer och behöver få bearbeta. Traumabehandling behövs ju då. Eller remiss till ångestmottagningen. Den är otroligt bra i Stockholm. Ligger på Södermalm. Jag skulle råda dig att söka till vårdcentralen igen.

Tipsar även om detta för barnen och er som familjen: https://www.fralsningsarmen.se/vart-sociala-arbete/for-manniskor-i-utsatthet/barn-unga-och-familj/vart-arbete-for-barn-unga-och-familjer/

Kanske maila de och fråga lite mer om det här? https://www.fralsningsarmen.se/vart-sociala-arbete/for-manniskor-i-utsatthet/utsatta-kvinnor-aldre-och-arbetsloshet/utsatta-kvinnor-far-hjalp-och-stod/

[Red Simyna]

Jag tänker litegrann att det låter inte som att du får så fasligt negativa konsekvenser av drickandet ännu. Alltså att det just gör att du inte känner den där motivationen att orka stå ut när det kemiska beroendet smäller till? Har gått en del på AA-möten och där säger många just att de behövde gå ner i avgrunden innan det vände. Det låter ju såklart onödigt att det ska behöva gå så långt men det är inte heller särskilt konstigt.

Många som har beroenden byter också ut sitt beroende emot något annat. Många blir matmissbrukare inledningsvis för att stå ut. Hutlösa mängder med godis och onyttigheter. Jag tänker att du kanske kan försöka göra något annat under den första tiden för att hålla dig liksom på banan? Träna mycket? Ta det också lite pö om pö där du kanske dricker två dagar i veckan i stället för tre. Sedan en dag i veckan. Gå ner lite i hur stark alkohol du dricker osv. Också ha förhållningssätt att du inte får dricka idag, men imorgon. Skjuta upp. Du fattar. Slutar dricka helt över en dag gör man inte. Det klarar inte många (om de inte är nere i avgrunden).

[Red Simyna]

Kanske är detta med nostalgi en filosofisk fråga?

[Red Simyna]

Azure Jageko,

Tänker litegrann på det du skrev om att ta emot kärleken, stå ut. Det låter inte som att dessa kompisar gör såhär av kärlek. Utan där det provokativa är just att de egentligen är förmögna till att lyssna till vad du säger, ta in det, ge en respons, men så väljer de det andra alternativet att kritisera eller säga något ofördelaktigt om dig i stället. Jag tänker ofta i vissa sammanhang på det att människor kan omöjligt vara så kassa som de emellanåt utger sig för att vara. Det måste finnas betydligt mycket mer innehåll i folk. Jag har också lite vettiga kompisar som är mer än kapabla att använda huvudet också, och de gör ju det med. Man blir inte besviken. Sedan finns det andra som också håller på sådär att de är snåla som in i helvete i sin respons till en. Säger istället något taskigt. Damned if you do, and damned if you don’t. Man kan aldrig göra rätt. Jag tror inte såna personer vill än väl, ärligt talat. Jag tycker inte det låter som att du har särskilt trevliga kompisar. De är ju passivt aggressiva, är de inte det? Kanske lite också gaslighting att de försöker förvirra dig? Skapa en dimridå?

[Red Simyna]

Jag bara tänker att sådär kan man ju inte göra. Alltså så som hon gör. Det är ju att försätta dig i ett typ av gisslandrama. Hade jag varit dig hade jag blivit arg och sagt att hon i sådant fall får söka psykiatrisk hjälp ifall hon har tankar på att ta sitt liv. Förstår ju att hon förmodligen är väldigt labil och skör just nu, men det här är ju absolut inte ett acceptabelt beteende från hennes sida.

[Red Simyna]

Hej,

Kan relatera på sådant sätt att jag också klurar och undran väldigt mycket varför man just inte tycker någonting är roligt och intressant. Och att det pågått under så många år. Är ungefär i din ålder.
Ibland undrar jag om det inte till syvende och sist handlar om en obalans i hjärnan. Att man gått runt så många år i det här tillståndet att det behövs någon kemisk substans för att rätta till detta, som gör att man mår likadant som man mådde som yngre.

Kan avundas barn ibland som jag ser blir så lyckliga av exempelvis leksaker. Påminns då om den tiden när man blev glad för något. När bara en sak kunde göra en euforisk. Boka semestrar. Ledighet fyller knappast den funktionen för mig. Blir oftast ännu mer låg. Eller när människor blir så glada när det går bra för dem på jobbet. Jag känner mig oftast likgiltig och som att allt är för futtigt i den här världen för att skapa något djupare intresse och fascination.

För egen del har jag landat som sagt i att det handlar om någon substans i hjärnan. Ibland när jag känt mig desperat har jag kollat eller lyssnat på stand-up. Försökt undvika sådant som är deppigt och i stället sökt mig åt skratt. Att det ska göra något med den här felbalansen. Få in ett ökat serotonin. Skulle vilja och behöva läsa mer böcker om det tror jag.

[Red Simyna]

Tack! <3

Precis, all kunskap kan man definitivt inte läsa sig till eller få tillgodosedd ifrån skolan. Detta med uppfostran exempelvis är ju så komplext. Det sker ju mest hela tiden i en vardag. Just att skapa en kärleksfull och trygg atmosfär för barnen där man visar de intresse. Sätter deras behov främst, det saknades helt. På lördagarna köpte mamma godis som hon gillade. Hon lagade också den maten som hon tyckte om. Helt ointresserad vad vi andra gillade eller vilka vi övh var som personer. Noll intresse för det.

Min systers allergier nonchalerades så kraftigt att hon under flera, flera år gick runt med stora sår på armarna och kroppen. Ändå serverades samma mat, som hon inte tålde. De brydde sig inte om att kolla upp det eller ändra på det. Min muskelsjukdom spelade heller ingen roll. Mamma sov igenom nätterna när jag skrek på hjälp. Besvärad snarare.

Så hela tiden var det föräldrarnas behov som styrde vår vardag. Vi var mest som bihang som bara råkade finnas där i närheten. De sa ofta att de önskade att vi som personer i stället skulle vara mer som våra kusiner. De var alltid så besvikna på oss. På just vilka vi var och vad vi gjorde. Skällde och fick vansinnesutbrott. Vi var jätterädda och blev som små ljus som inte sa nåt. När jag tänker tillbaka ser jag två outvecklade tonåringar framför mig som gestalter av våra föräldrar. De var knappast så unga, men deras sätt påminner om unga personer som inte alls är redo att ta ansvar för små barn. Absolut inte.

Andra vuxna tyckte dock det var fantastisk att vi var så väluppfostrade. Tackade alltid och såg alla ögonen. Bråkade inte med någon. Så lyckad uppfostran menade folk. Hur gjorde ni det? Frågade de pappa. Sanningen är ju snarare att de bevittnade barn som var rejält känslomässigt nedbrutna. Traumatiserade. Skrämda till lydnad. Vi blev tysta och uttryckte väldigt sällan våra behov. Inte i något annat sammanhang heller.

Utan kärlek, trygghet och kunskap formas nog vissa barn till att inte förvänta sig nåt av andra. Man lär sig att ta hand om sig själv, vända sig till sig själv om man ska överleva i den här världen.

De tysta barnen som ingen någonsin såg.

[Red Simyna]

<3 Den frågan har vi ställt i säkert 20 år redan. Vi får inga svar direkt. Mest förnekelse faktiskt. Jag tror inte man kan få någon upprättelse längre. Jag trodde det under många, många år men det har jag lagt ner ärligt talat.

[Red Simyna]

Jag förstår. Du är ju verkligen superförstående och ser det från hennes perspektiv. Det är något väldigt fint och vackert i det. Lojalt.

Tänker även lite på det du skrev om att hon är rädd för att mönstret ska upprepa sig. Här tycker jag bara litegrann att under 10 år har ju du visat prov på att du är väldigt stark (omänskligt starkt skulle jag kalla det) och att du är att lita på. Du väntar in henne än idag. Det tror jag är ganska unikt. Hon har alltså en pärla i dig på det sättet.

Å andra sidan har det gått 10 år och hon har fortfarande inte tagit tag i sin problematik som jag förstår det? Det tycker jag är lite orättvist. Jag skriver även det utifrån egna erfarenheter av sexuella övergrepp. Förstår hundra procent paralyseringen och att det kan trigga en sönder och samman att man bara stänger den dörren för all evighet. Det är ärligt talat den bekväma strategin. Lite fegt också?

Själv kom jag för många, många år sedan till insikt om att det är inte särskilt snällt att andra får drabbas av trauman/problem som jag har och då inte skulle ta tag i. Är inte det nonchalant? Får man ens göra så? Har hon dåligt samvete?

Jag tycker helt enkelt inte man får ha sina trauman som ursäkt i all evighet och särskilt inte när andra påtalar att de tar skada av det. Tänker även att det kan bli lite att man inte tar några steg, vågar något, ifall man har en omgivning som inte puttar en litegrann. Pekar på det destruktiva i att inte ta tag i det. Åren bara går. Det är också lätt att bli väldigt bekväm. Så resonerar jag.

Ni kanske kan gå i parterapi?

[Red Simyna]

Tufft! Allvarligt också med självmordstankarna som du beskriver.

Detta med ljud har jag också stora, stora problem med sedan några år tillbaka. Upplever det också som extremt jobbigt. Så märkligt att det liksom inte ger med sig.
Öronproppar dygnet runt hemma. Har du det också?
Vill du berätta vad som händer när du hör dessa ljud? Alltså får du stresspåslag framförallt?

[Red Simyna]

<3 Hittade det här som du kanske kan ha behållning av för att komma framåt?

Enligt forskningen har autenticitet fyra grundläggande aspekter: 

• Självinsikt
• Objektiv självbild
• Autentiskt beteende
• Öppenhet i relationer

Självinsikt
Självinsikt handlar om att man är medveten om hur man själv fungerar. Det gäller framför allt de egna motiven, känslorna, önskningarna, värderingarna etc. Att känna sig själv; vilka styrkor, svagheter och personlighetsdrag man har. Det innebär att det också finns en medvetenhet om de gråzoner eller motsättningar som kan finnas. Man kanske är stark i vissa sammanhang och svag i andra, driven ibland och mer tillbakadragen i andra sammanhang.

Objektiv självbild
Att ha en objektiv självbild är att se sig själv som man är. Att man inte tolkar information om en själv på ett förvrängt sätt, utan ser verkligheten. Det kan handla om att inte överdriva eller se sig själv i alltför självförhärligande ljus, men även om att inte se det överdrivet negativt heller. 

Autentiskt beteende
Autentiskt beteende innebär att man främst agerar utifrån sina egna värderingar, behov och önskemål. Det man gör beror på ens egen bedömning och inte för att man enbart vill tillfredsställa andras förväntningar eller anpassa sig till normer. Det är nära kopplat till självbestämmande och inre motivation, saker man gör för dess egen skull.

Ibland kan dock människor skylla ett otrevligt beteende på att man är autentisk. Då säger man kanske något sårande och försvarar det sedan med att man “bara säger sanningen” eller att “man är sådan”. Autenticitet handlar inte om att alltid, villkorslöst, göra som man själv tycker och tänker. Det handlar om att känna efter, att man kan välja om och hur man vill uttrycka sig i ett specifikt sammanhang. Även svåra saker kan sägas på respektfulla sätt – om de behöver uttryckas alls.

Öppenhet i relationer
Att vara öppen i relationer handlar om i vilken utsträckning man strävar efter att öppen, sann och sig själv i nära relationer. Med det menas hur mycket man visar alla delar av sig själv, både de bra och de mindre bra. Att inte föreställa sig och låtsas vara eller tycka något som inte är sant, för att passa in eller kanske av rädsla för att inte duga.

Hur kan man öka sin autenticitet?
Om det känns svårt att vara sig själv, fundera kring de fyra aspekterna ovan. Vad hade hjälpt dig framåt? Vilken av aspekterna hade hjälpt dig mest?

Det kanske t ex går att öka sin självinsikt genom att skriva dagbok eller mindfulness. Att träna på att tänka på situationer ur olika perspektiv kan vara ett sätt att skapa en objektivare självbild. Autentiskt beteende och öppenhet i relationer kanske kan ökas genom att i mindre steg pröva sig fram i olika relationer för att känna att relationen fungerar och att där finns acceptans för det som är ditt autentiska jag. Genom att arbeta med dessa olika aspekter går det att komma närmre och närmre sin autenticitet.

En väg att öka autenticiteten är genom mindfulness. Mindfulness har visat sig kunna påverka alla de fyra aspekterna av autenticitet genom en större närvaro i nuet och en ökad medvetenhet om sig själv och sitt handlande.

Något som också spelar en viktig roll är hur mycket stöd och acceptans att vara autentisk vi upplever i varje sammanhang. Det kan vara en viktig aspekt att tänka på där man själv kan påverka sammanhanget, t ex i nära relationer, inom bekantskapskretsen eller på jobbet. 

Källa: https://www.ikigai.se/meningsfullhet/autenticitet-att-vara-sig-sjalv/