[Red Simyna]

Ja, jag blir mycket hjälpt av betablockerare. Nu är väl tanken inte direkt att det ska påverka ångesten utan handlar om fysiska andra problem (få ner pulsen). Men visst är det så att det smittar av sig på den psykiska hälsan i positiv bemärkelse! Jag älskar fan mina betablockerare måste jag säga. Rekommenderar att testa ifall din läkare har föreslagit det för dig.

[Red Simyna]

Det är en spännande tråd och ämne detta, tycker jag!

Känner inte riktigt egentligen igen mig i att jaga vänskap eller vara den som håller vänskapen vid liv. Tror jag tillhör den kategorin som i stället övh inte inleder relationer med folk. De fåtal vänner jag har är sådana som jag skaffade mig på typ dagis upp till gymnasiet, eller vuxenutbildningar. Tycker dock det finns något oförståeligt i att inte ha nya vänner på ålderns höst. Eller nya personer som kommer in i ens liv på riktigt.

Folk verkar väldigt sociala och träffar på alla möjliga människor som de inleder bekantskap eller vänskapsrelationer med. Det här tycker jag även sträcker sig till kärleksrelationer. Tycker inte att jag blir lämnad eller jagar någon direkt, det orkar inte jag med, men däremot känns det helt omöjligt att hitta krafterna och anstränga sig till att släppa in nya personer i sitt liv och som det visar sig fungera med.

Jag tror jag är rädd  för ”nya människor”. Många är lite otäcka på något sätt. Är det värt det? Tänker jag ofta. Blivit bränd för många gånger, antar jag. Alltså inte i att bli lämnad utan snarare att det spårat ur förr eller senare. Typ att den andra blivit elak eller gjort helt oförlåtliga grejer. Vissa personer verkar för sjuka för att man ska kunna ha normala relationer med dem. Det tycker jag är det problematiska. Hur vet man vilka som inte kommer skada en? Då menar inte jag någon liten sårande kommentar utan jag menar när någon plötsligt börjar psykisk misshandla en eller beter sig extremt svinigt.

[Red Simyna]

Ja, exakt!

Det kluriga uppstår när man intar rollen som den aktivt lyssnande i olika sammanhang. Jag upplever ofta och starkt att det är svårt sedan att bryta sig loss ifrån det och vara något annat. Min önskan bottnar ofta i att få vara så mycket mer än bara ”en roll” utifrån – i andras blickar om mig. Får panik av det. Upplever det som oerhört förminskande.

Jag kan definitivt med flit agera så att jag inte riktigt lyssnar på exempelvis kollegor, bekräftar de på det vis jag absolut är förmögen till, för är livrädd att de ska börja vända sig till mig med sina personliga problem då. Jag blir då den där coachen folk ringer eller vänder sig till bara för att få råd. Det är ett mönster som jag ofta hamnar i.  Att ha det så på jobb har visat sig bli övermäktigt. Så jag döljer gärna det där genuina i mellan åt för jag orkar inte riktigt ha såna ensidiga relationer. Visar jag den sidan kan det vara kört. Förr kunde jag kanske bli smickrad, idag blir jag mest tyngd och ledsen. Känner mig utnyttjad och knappast priviligierad. Så självgod är jag inte.

Vad finns då kvar? Ja jag vill nog snarare upplevas nuförtiden som äventyrlig. Glad. Som inte tar livet på så stort allvar. Förmodligen för att balansera upp åren som gått där man varit så djupt nere i det mörka. Det blir väl också en paradox detta att egentligen vara ganska melankolisk i själ och hjärta men också vilja visa sin sida av att vara levnadsglad. Dra till sig såna typer med den energin också. Kanske är det en sida av mig från förr som jag saknar och som jag tycker är betydligt häftigare. Det blir en helt fel kategori personer man kan vända sig till då ifall man har massor av personer som ser en som deras typ mentor i livet.

Där någonstans befinner jag mig.

[Red Simyna]

Ah, vad synd! Tänkte annars att han kunde plocka russinen ur kakan i religionen. Se det som något spännande. Ta det hela med nyfikenhet. Vara öppensinnad. Man behöver ju inte överdriva i hur man utövar sin religion heller utan mer som sagt intressera sig för läran. Nu blir det ju i stället så att du lever i den här lögnen sedan tre år tillbaka. Och det kan man ju också tänka sig är en smula kränkande emot släkten och religionen ur det andra perspektivet. Som du säger med två bostäder och ett dubbelliv låter enormt krävande! Ett heltidsarbete. Men det är klart, har han sagt nej så är det ju ett nej. Tuff situation!

[Red Simyna]

Haha! Detta är nog en av de märkligare texterna jag skrivit här på forumet ärligt talat. Förstår om flera av er reagerade. Kände själv att den är en smula bisarr. Fick något plötsligt behov att ”se eller spegla” mig själv. Ge de där konturerna. Det kändes märkligt nog bättre, till och med jättebra, efteråt.

Ja absolut, det är jättejättesvårt att förmedla en bild av sig själv som känns rimlig. Det är verkligen inget som ”är”.

Jag har en gammal barndomskompis som egentligen alltid varit noggrann med att lyssna, humma och ställa följdfrågor. Ibland tror jag att själva ansträngningen just tenderar göra människor tydligare inför varandra. Som att det finns och görs andrum till att skapa förståelse. Det är ganska fint för vi tittar ofta på varandra när vi är tysta. Som att vi fortsätter hela tiden se och läsa av nåt. Man kanske säger: du ser förvånad ut, varför då? Kanske handlar det om att i vissa människors sällskap upplever man ett genuint intresse. Det är väl människotyper som tycker det är spännande att förstå mer, som vill ha en utveckling i det någon säger. Som inte nöjer sig med första svaret? Som tror det finns något ännu mer intressant om man bara pratar lite till?

Upplever det generellt svårt att förmedla en ”korrekt bild” av mig själv på exempelvis jobbet. Gillar ju djupa känslomässiga samtal och det brukar inte riktigt vara så man ska socialisera med sina kollegor =) Det funkar att vara sig själv där också men det är inte mitt ”privata jag” som går dit.

Är du bra på att förmedla en bild av dig själv som du är bekväm med? Alltså som andra fångar upp, uppfattar och kan ta emot?

[Red Simyna]

Låter väldigt knepigt! Är inte själv troende och därför tänker jag att den här pojkvännen kanske kan konvertera för din skull ändå? Alltså är det så himla allvarligt? Jag hade lätt kunnat konvertera till vilken religion som helst om det här var förutsättningarna min partner hade. Varför vill den inte – om du vill säga? <3

[Red Simyna]

<3 Jag har läst det du skrivit. Hjärtskärande, fina du. Just att bli övergiven och lämnad själv när man varit ärlig nog om sitt mående, det är verkligen svekfullt av omgivningen. Jag blir upprörd å dina vägnar. Du förtjänar så extremt mycket bättre!

Känner även igen det där med att fylla sina dagar med något innehåll som ofta snarare upplevs som något meningslöst hittepå-projekt.

Är det någon särskild orsak som startade den här depression från första början där efter sommaren – om du vill säga? <3

[Red Simyna]

Oerhört starkt av dig att du ger dig ut i morgon och trotsar ångesten. Heja dig!

[Red Simyna]

<3 Jag förstår. Har en kompis som växte upp i Knytbysekten och hon har också haft liknande dilemman som de du beskriver här. Mycket skam och skuld och önskar sig ofta en ”manual” hur livet ska levas, hur man ska bete sig. Som att hon indoktrinerats in i en värld och sedan behövde lära om hur hela världen fungerade  – för ingenting stämde överens med det hon tidigare hade fått lära sig. Tänker att det är jättelogiskt när man växer upp i en strikt religiös miljö.

Menar du att du tog illa vid dig av det psykologen sa om att du inte respekterade dig själv? Eller var det en kompis också som antydde det? Har för mig att jag läste om det i en annan tråd?

[Red Simyna]

<3 Det är en fruktansvärd upplevelse att ha haft en relation med en sådan person som den du beskriver. Traumatiskt. Känner igen känslan av oduglighet, att den fått en att känna sig så värdelös och oattraktiv efteråt. Det är så brutalt och orättvist. En själslig och känslomässig stöld typ?

Du är förstås en fantastisk och älskvärd person! Jag tror oftast att ju bättre en person är desto värre brukar man råka ut av just sådana här personlighetsstörda personer. Man blir som ett levande rött skynke. Speciellt om man är talangfull, framgångsrik, har vackra eller positiva sidor som kan göra den här personen väldigt avundsjuk.

Kanske inte är någon tröst det jag skriver. Vill mest säga att jag vet hur det känns.

[Red Simyna]

<3 Wow! Detta är enormt stort! Starkt!

Jag hör din smärta i det också, åh.
Så logiskt det som varit, just att du hoppats på att hitta tillbaka till den bästa tiden i ditt liv och att det varit med just honom. Du har verkligen kämpat så länge och hårt för att det ska inträffa igen. Du har väl i princip offrat hela dig själv för att det ska ske igen? Så orättvist att han inte kan möta dig i den här drömmen. Att han är för långt gången i sitt missbruk låter det som?

Stor kram till dig

[Red Simyna]

<3 Kanske tänker litegrann att man kan kolla lite djupare på varför man har svårt för att sätta gränser? Om man växer upp i exempelvis dysfunktionella familjer brukar ju gränsdragningar ofta vara bannlysta. Att uppvisa självrespekt brukar heller inte vara särskilt populärt och uppskattat i en sådan miljö. Vad har man för erfarenheter av att sätta gränser emot folk – vad har hänt då?

Jag har också svårt för att sätta gränser. Det är ingenting som jag fått med mig hemifrån. Tvärtom. Är snarare skolad i att osynliggöra mina gränser. Få rejält med stryk och motstånd om jag uttryckt någon liten orättvisa.

Hur har det varit för dig – om du vill säga? <3