[Red Simyna]

Låter bra! Någon sa att betablockerare är ungefär som att dricka ett glas vin. Det var en sjuksköterska som sa så. Jag håller inte riktigt med, det är en överdrift tycker jag. Men det är nog sk friska personer som reagerar så kan jag tänka mig. För mig är det mer ett lugn som infinner sig. Men absolut inte så starkt som ett glas vin, man blir knappast så pass ”väck”. Det är precis perfekt emot hjärtklappning är det jag försöker förmedla. Plötsligt kan man sova. Hitta ett lugn i sig själv. Lycka till! <3

[Red Simyna]

Det du skriver tänker jag är en personlighetstyp. Har du läst om Jungs personlighetstyper? Myers Briggs. Där finns en personlighetstyp som är INFP – den beskriver exakt det du förmedlar om att exempelvis vara väldigt idealistiskt lagd. Ha dessa föreställningar och önskningar/drömmar om personer som kanske inte precis finns i verkligheten, men som man ändå håller som ideal. Tipsar om att läsa på om det!

[Red Simyna]

Jag tänker att någon säger så i välmening och försöker förmedla att du är värd mer än så. Så hade jag tolkat det. Alltså inte som en kritik eller en brist utan göra en observant på att du förtjänar bättre. Det är viktig att ta hand om sig själv. Nu kommer inte jag ihåg vad kompisen sa. Håller ju såklart inte med om ifall denne sa att du fick skylla dig själv. Det är ju något helt annat!

Känns dock lite löjeväckande att jag sitter och skriver så eftersom jag knappast själv lever som jag lär gällande att värna om sig själv. Något som dock börjat hjälpa mig har varit att försöka föreställa mig att någon jag tycker om är med om samma sak. Om jag tänker på att ett syskon eller kompis berättar om samma sak man själv varit med om, hur reagerar man då? Ibland har jag tänkt ”om jag hade haft ett värde så hade jag reagerat såhär”. Där någonstans tror jag man ofta kan hitta någon ”adekvat känsla” som visar på självrespekt. Kanske du kan testa det?

Jag har märkt ibland att när man säger saker högt till någon, eller skriver om det, ser man plötsligt själv också det absurda i hur man blivit behandlad. Känner du också så? Ordet och skrivandet kan hjälpa?

[Red Simyna]

Ja, jag blir mycket hjälpt av betablockerare. Nu är väl tanken inte direkt att det ska påverka ångesten utan handlar om fysiska andra problem (få ner pulsen). Men visst är det så att det smittar av sig på den psykiska hälsan i positiv bemärkelse! Jag älskar fan mina betablockerare måste jag säga. Rekommenderar att testa ifall din läkare har föreslagit det för dig.

[Red Simyna]

Det är en spännande tråd och ämne detta, tycker jag!

Känner inte riktigt egentligen igen mig i att jaga vänskap eller vara den som håller vänskapen vid liv. Tror jag tillhör den kategorin som i stället övh inte inleder relationer med folk. De fåtal vänner jag har är sådana som jag skaffade mig på typ dagis upp till gymnasiet, eller vuxenutbildningar. Tycker dock det finns något oförståeligt i att inte ha nya vänner på ålderns höst. Eller nya personer som kommer in i ens liv på riktigt.

Folk verkar väldigt sociala och träffar på alla möjliga människor som de inleder bekantskap eller vänskapsrelationer med. Det här tycker jag även sträcker sig till kärleksrelationer. Tycker inte att jag blir lämnad eller jagar någon direkt, det orkar inte jag med, men däremot känns det helt omöjligt att hitta krafterna och anstränga sig till att släppa in nya personer i sitt liv och som det visar sig fungera med.

Jag tror jag är rädd  för ”nya människor”. Många är lite otäcka på något sätt. Är det värt det? Tänker jag ofta. Blivit bränd för många gånger, antar jag. Alltså inte i att bli lämnad utan snarare att det spårat ur förr eller senare. Typ att den andra blivit elak eller gjort helt oförlåtliga grejer. Vissa personer verkar för sjuka för att man ska kunna ha normala relationer med dem. Det tycker jag är det problematiska. Hur vet man vilka som inte kommer skada en? Då menar inte jag någon liten sårande kommentar utan jag menar när någon plötsligt börjar psykisk misshandla en eller beter sig extremt svinigt.

[Red Simyna]

Ja, exakt!

Det kluriga uppstår när man intar rollen som den aktivt lyssnande i olika sammanhang. Jag upplever ofta och starkt att det är svårt sedan att bryta sig loss ifrån det och vara något annat. Min önskan bottnar ofta i att få vara så mycket mer än bara ”en roll” utifrån – i andras blickar om mig. Får panik av det. Upplever det som oerhört förminskande.

Jag kan definitivt med flit agera så att jag inte riktigt lyssnar på exempelvis kollegor, bekräftar de på det vis jag absolut är förmögen till, för är livrädd att de ska börja vända sig till mig med sina personliga problem då. Jag blir då den där coachen folk ringer eller vänder sig till bara för att få råd. Det är ett mönster som jag ofta hamnar i.  Att ha det så på jobb har visat sig bli övermäktigt. Så jag döljer gärna det där genuina i mellan åt för jag orkar inte riktigt ha såna ensidiga relationer. Visar jag den sidan kan det vara kört. Förr kunde jag kanske bli smickrad, idag blir jag mest tyngd och ledsen. Känner mig utnyttjad och knappast priviligierad. Så självgod är jag inte.

Vad finns då kvar? Ja jag vill nog snarare upplevas nuförtiden som äventyrlig. Glad. Som inte tar livet på så stort allvar. Förmodligen för att balansera upp åren som gått där man varit så djupt nere i det mörka. Det blir väl också en paradox detta att egentligen vara ganska melankolisk i själ och hjärta men också vilja visa sin sida av att vara levnadsglad. Dra till sig såna typer med den energin också. Kanske är det en sida av mig från förr som jag saknar och som jag tycker är betydligt häftigare. Det blir en helt fel kategori personer man kan vända sig till då ifall man har massor av personer som ser en som deras typ mentor i livet.

Där någonstans befinner jag mig.

[Red Simyna]

Ah, vad synd! Tänkte annars att han kunde plocka russinen ur kakan i religionen. Se det som något spännande. Ta det hela med nyfikenhet. Vara öppensinnad. Man behöver ju inte överdriva i hur man utövar sin religion heller utan mer som sagt intressera sig för läran. Nu blir det ju i stället så att du lever i den här lögnen sedan tre år tillbaka. Och det kan man ju också tänka sig är en smula kränkande emot släkten och religionen ur det andra perspektivet. Som du säger med två bostäder och ett dubbelliv låter enormt krävande! Ett heltidsarbete. Men det är klart, har han sagt nej så är det ju ett nej. Tuff situation!

[Red Simyna]

Haha! Detta är nog en av de märkligare texterna jag skrivit här på forumet ärligt talat. Förstår om flera av er reagerade. Kände själv att den är en smula bisarr. Fick något plötsligt behov att ”se eller spegla” mig själv. Ge de där konturerna. Det kändes märkligt nog bättre, till och med jättebra, efteråt.

Ja absolut, det är jättejättesvårt att förmedla en bild av sig själv som känns rimlig. Det är verkligen inget som ”är”.

Jag har en gammal barndomskompis som egentligen alltid varit noggrann med att lyssna, humma och ställa följdfrågor. Ibland tror jag att själva ansträngningen just tenderar göra människor tydligare inför varandra. Som att det finns och görs andrum till att skapa förståelse. Det är ganska fint för vi tittar ofta på varandra när vi är tysta. Som att vi fortsätter hela tiden se och läsa av nåt. Man kanske säger: du ser förvånad ut, varför då? Kanske handlar det om att i vissa människors sällskap upplever man ett genuint intresse. Det är väl människotyper som tycker det är spännande att förstå mer, som vill ha en utveckling i det någon säger. Som inte nöjer sig med första svaret? Som tror det finns något ännu mer intressant om man bara pratar lite till?

Upplever det generellt svårt att förmedla en ”korrekt bild” av mig själv på exempelvis jobbet. Gillar ju djupa känslomässiga samtal och det brukar inte riktigt vara så man ska socialisera med sina kollegor =) Det funkar att vara sig själv där också men det är inte mitt ”privata jag” som går dit.

Är du bra på att förmedla en bild av dig själv som du är bekväm med? Alltså som andra fångar upp, uppfattar och kan ta emot?

[Red Simyna]

Låter väldigt knepigt! Är inte själv troende och därför tänker jag att den här pojkvännen kanske kan konvertera för din skull ändå? Alltså är det så himla allvarligt? Jag hade lätt kunnat konvertera till vilken religion som helst om det här var förutsättningarna min partner hade. Varför vill den inte – om du vill säga? <3

[Red Simyna]

<3 Jag har läst det du skrivit. Hjärtskärande, fina du. Just att bli övergiven och lämnad själv när man varit ärlig nog om sitt mående, det är verkligen svekfullt av omgivningen. Jag blir upprörd å dina vägnar. Du förtjänar så extremt mycket bättre!

Känner även igen det där med att fylla sina dagar med något innehåll som ofta snarare upplevs som något meningslöst hittepå-projekt.

Är det någon särskild orsak som startade den här depression från första början där efter sommaren – om du vill säga? <3

[Red Simyna]

Oerhört starkt av dig att du ger dig ut i morgon och trotsar ångesten. Heja dig!

[Red Simyna]

<3 Jag förstår. Har en kompis som växte upp i Knytbysekten och hon har också haft liknande dilemman som de du beskriver här. Mycket skam och skuld och önskar sig ofta en ”manual” hur livet ska levas, hur man ska bete sig. Som att hon indoktrinerats in i en värld och sedan behövde lära om hur hela världen fungerade  – för ingenting stämde överens med det hon tidigare hade fått lära sig. Tänker att det är jättelogiskt när man växer upp i en strikt religiös miljö.

Menar du att du tog illa vid dig av det psykologen sa om att du inte respekterade dig själv? Eller var det en kompis också som antydde det? Har för mig att jag läste om det i en annan tråd?