Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 2,317 totalt)
0
  • Trådstartaren

    <3 Tack för era svar!

    Tror kanske att personer som inte tagit så mycket ansvar för andra än sig själva i livet, tenderar i högre utsträckning bete sig såhär?

    Om man inte är van vid att ta hand om något syskon, sin förälder/sina föräldrar, andra kompisar, då tror jag kanske man helt enkelt heller inte blir förmögen till att värna om andra – när det väl gäller?

    Det är ju ett tungt ansvar. Det är obehagligt. Det är stressande. Det är många gånger totalt nedbrytande att försöka lyfta någon som sjunker genom kvicksand. Man blir oftast kraftigt försvagad själv av det. Jag kan förstå det i teorin men kan inte förstå det exakt i hjärtat hur man klarar av att lämna någon i ett dåligt skick. Eller någon som så uppenbart inte mår bra eller som beter sig desperat.

    Nu när jag närmar mig 40 år och har lite mer perspektiv kring hur folk i min närhet fungerar i relationer och med de som tagit sina liv, då ser jag plötsligt mönster av passivitet. Mönster av att ha avvisat i de mest kritiska tillstånden/tillfällena. En fd. kompis beskrev att hennes vän var så ”inkapslad i sig själv” precis innan hon begick självmord. Nähä? Hade jag lust att svara då.

    Det var som att hon in i det sista indirekt anklagade sin kompis för att ha ”egna problem” och som hon själv då uppenbarligen menade stod bortom hennes kontroll. Om jag vore hennes nära vän hade jag närmat mig henne. Bjud hem henne. Funnits med henne. Jag hade inte bevakat det hela på distans och betraktat det hela som svaghet. Jag hade också skuldbelagt mig själv resten av livet för det. För att jag inte räckte till. Medan min kompis har noll dåligt samvete eller skuldkänslor vad jag sett hittills. Ingenting sånt. För den här tjejen var ju så ”inkapslad i sig själv”.

    Jag tror inte folk är såhär usla generellt, absolut inte. Men jag tycker mig se att de här som inte hjälpt andra har också mer personer i sin omgivning som just lyckats ta sina liv. Det kan inte jag riktigt blunda för. Känns mer som ett faktum. Man struntar aktivt i sin omgivning helt enkelt och det här är konsekvenserna av det. Är alltså kroniskt misstänksam emot personer som känner människor som tagit sina liv. Varför är det så, liksom?

    <3 Oh, så smärtsamt och energikrävande!

    Tänker att eleverna beter sig förmodligen såhär för att monkey see, monkey do? Alltså att när lärarna skapar detta klimat av hårdhet/kyla och där man helst inte får göra några fel eller ha några större brister, brukar dessvärre majoriteten människor anamma den kulturen och bete sig lika hårt mellan varandra också? Det sipprar neråt..

    Tycker definitivt inte att du ska övh värdera eller bedöma din förmåga, kompetens och talang i det här skedet och om det framförallt bottnar i godtyckliga omdömen från eleverna i den här toxiska miljön. Grundpremissen när man utbildar sig är ju att man ska få lära sig hantverket och så har man sedan privilegiet ett helt yrkesliv framöver att fortsätta utvecklas. Vet inte om du håller med?

    När jag hade mycket, mycket starka tvivel kring min utbildning för något år sedan, i kombination med en klass jag också hade ont i magen av, var jag så fräck faktiskt att jag skaffade mig ett extraknäck inom det yrket vi utbildar oss inom. Chockade nog hela klassen genom att få den tjänsten också. Det var så fantastiskt att få byta miljö. Upptäcka direkt där att kollegorna stod stadigt på marken och i lugn och ro få växa in i rollen. Få göra fel exempelvis. Det var så jävla läkande.

    Så ett tips till dig kanske också kan vara att våga testa söka lite extrajobb kanske? Tänker alltså att det finns enorma fördelar att dels inte skrämmas bort från ”arenan” för all framtid, utan få nya intryck och erfarenheter som inte bara upplevs skrämmande utan snarare positiva?

    Om jag vore dig hade jag också väntat till jag de facto fick underkänt på en uppgift <3 Alla missar vi någon uppgick eller får underkänt på en tenta/eller fler (!!). Till och med lärarna i min gamla klass berättar om att de fått det som tidigare studenter.

    Behöver du vara mycket fysiskt i skolan – om du orkar säga? <3

    som svar på: Fasadbeteende
    Trådstartaren

    För några månader sedan satt vi på ett fik och då berättade hon för oss att hon alltid tyckt hon är helt perfekt. Min lillasyster och jag reagerade med paffhet, liksom ordvalet att man kan uttrycka sig så, och så lyssnade vi vidare på där hon berättade om att hon fått sin vilja igenom och fått allt det hon velat – hela livet. Jag började tillslut skratta och sade: men vafan, vad är detta, skärp dig! Vad snackar du om?

    Det blev bara otrevligare och otrevligare ju längre timmarna gick och jag förstod inte riktigt vad jag exakt blev triggad och irriterad på. Tror jag vet det nu och det är att det påminner jättemycket om våran mamma som också är såhär uppenbart självgod i kombination med en kass självinsikt, inte kunna ta kritik eller skärskåda sig själv.

    Likadant är det på sociala medier, min syster och mamma sitter och agerar med sina fasadpersonligheter om hur det är lugna gatan i våran familj. Trots all misshandel genom åren. Alla oförlåtna ord som sagts. Alla bråk. Alla konflikter. Allt hat. Hur båda dem är så arga egentligen. Så besvikna. På oss. Men fasaden går före det sanna. Exakt så gjorde mamma ju under uppväxten. Det viktigaste var att ingen skulle få veta. Det var på bekostnad av min hälsa hon agerade så. Min sanning fick inte finnas eller synliggöras. Det är det som stör mig. Som jag reagerar på.

    Det viktigaste är hur de framställs för andra, inte hur de har behandlat andra. Det är något samvets- och skamlöst över det. Det känns också indirekt som att man måste tiga. Ge samtycke åt något som går tvärs emot hela ens inre värld och uppfattning om verkligheten.

    Kan också varmt rekommendera den här om du inte läst den redan. Tänkte på det du skrev om hållbarhetsfrågor:

    Klimat i förändring, 7,5 hp

    https://www.uu.se/utbildning/utbildningar/selma/kursplan?kpid=37710

    Det är bara en bok man ska läsa. Fantastisk kurs och otroligt trevligt rakt igenom! <3 Höjdpunkten var att ha kvällsseminarium. Sällan det är så.

     

    <3 Tänker att ”hjälp” för dig skulle väl snarare vara något som lugnade ditt inre? Som skapade långsiktig trygghet? Det är ju inte riktigt det behovet man får tillfredsställt hos terapeuter allra oftast. I terapi ska man oftast ha något problem i huvudet, liksom… Inte att problemen snarare bottnar i kassa system och strukturer som i mångt och mycket försatt en i den situationen man är i nu. I en värld priviligierad för vissa, andra inte.

    Praktiska råd känns ju lite klent att ens komma med, men tänker ändock på att söka stipendium (för att få loss pengar)? Hur många poäng är det som CSN saknar för att det ska beviljas igen? Jag läste skitkurser en period för att få lån på nytt. Någon löjlig distanskurs om dinosaurier på sommaren bara för att ”komma ikapp”. Tror du att du skulle orka göra det? Vissa kurser är ju enormt enkla, de kräver inte mycket av en och nivån är väldigt, väldigt låg. Alltså pausa nu studierna men läsa andra under tiden (vet inte reglerna riktigt så kolla upp så det blir rätt) för att få lån igen?

    som svar på: Det var min tur.

    <3 Får den uppfattningen om att du kommit otroligt långt i livet. Du har bearbetat och tagit dig ur drogmissbruk, överlevt trauman och en kaotisk uppväxt. Wow!! Hur många kan skryta om att de gjort det ärligt talat? Jag känner inte många. Du har även skaffat barn och tar hand om dessa helt på egen hand. Vilken bragd, alltså. Pluggat upp dina betyg, om jag förstod det rätt. Det är inga små grejer precis som du klarat av hittills, fina du.

    Det är också så lätt att man hamnar i de här tankelooparna om att det är ”nu eller aldrig”, men visst kan du ansöka om studieavbrott/studieuppehåll pga. dåligt mående och kanske ta det här om två, tre år i stället? När barnen är pyttelite större?

    Det är fortfarande din tur! Det handlar bara om tid och tajming, tänker jag!

    Stor kram

    Haha, blev lite undrande där!

    Jag förstår. Tyckte det lät starkt att du orkade handtvätta idag iaf mitt i alltihopa. Jag hade nog fått ett psykbryt haha <3

    Åh, verkligen, ensamhet kan vara så otroligt nedbrytande för vem som helst i den situationen.

    Ja, första tiden var ju en ren skär mardröm. Hade precis som du trott på något helt annat. Var som om tiden hade stannat, allt kändes öde.

    Under den andra veckan startade det jag var där för att göra, gå i skolan, och det innebar direkta möten med andra (framförallt många svenskar faktiskt). Redan till den helgen var jag inbjuden på en stor hemmafest och plötsligt hade jag ett nytt sammanhang att förhålla mig till.

    Du vet nyfikenheten man kan känna också när man träffar folk från världens alla hörn? Det är stimulerande och öppnar upp för bekantskaper som innebär att man kan bli medbjuden till alla möjliga exotiska platser i framtiden. Det var coolt. Då började det direkt kännas mycket, mycket bättre. Här fanns nya upplevelser ”trots allt”.

    Uppskattningsvis var två, tre första veckorna det värsta. Minns att även andra som jag träffade på där, inklusive jag själv, var väldigt trötta i början. Det var så mycket intryck, så mycket att smälta, landa i.

    Kanske är det så du också känner? Det tar på krafterna att försöka förhålla sig till ett nytt land, navigera i det, förstå koder, system, språket, kanske.

    Såna här resor kan man också växa mycket av som person. Jag var bara 19 år när jag åkte helt ensam och vara borta i fem månader. Ångrar inte det i efterhand men början av den resan var brutal. Sträckläste böcker för att leva mig in i andra världar. Kände mig nog ungefär som du beskriver att jag hade fysiskt ont av längtan efter närhet. Aldrig varit med om något liknande tidigare. Som om man var väldigt utelämnad och övergiven (även fast man ju helhetsmässigt ju inte är det). Nya relationer som sagt, var lösningen för mig. Hittade ju värme, gemenskap och glädje med människor man träffade på. Det gamla livet i Sverige blev mindre betydelsefullt. Det var en häftig upplevelse. Hoppas du också vågar utmana dig själv.

    <3 Uh, så plågsamt det låter. Undrar litegrann vad det är du gör om dagarna – är du på en arbetsplats? När jag haft så där extremt dåligt mående för att jag precis flyttat utomlands vill jag minnas att det var mest en tidsfråga innan den absolut värsta känslan lade sig. Det berodde framförallt på att man ofta behöver förankras i lokalbefolkningen, lära känna massor av nya människor, komma ut på äventyr? Skapa sig ett liv helt enkelt. Absolut inte isolera sig eller vara beroende av en enda människa. Så mitt tips till dig är att exempelvis gå till en yogastudio (vad som helst som är lättillgängligt), i första hand om du inte har ett arbete eller andra människor. Du behöver nog komma ut lite tror jag och möta mänsklig närvaro.

    Stor kram

    <3 Upplever det exakt likadant, liksom helvete vad mycket det är att göra hela tiden. Det är en heltidssysselsättning att få allting att gå runt och fungera (och så är ändå känslan att det knappt gör det).  Grejen tror jag är att när man är borta hela dagarna så använder man ju inte sitt hem i lika hög utsträckning, det blir aldrig så mycket disk, det blir heller inte så snabbt smutsigt hemma, handdukarna behöver inte tvättas lika ofta, inte så mycket sopor osv. Jag brukade göra så att jag städade och försökte komma ikapp på helgerna när jag arbetade heltid senast.

    Tror också att när man är hemma mycket blir man mer medveten också ifall det exempelvis är lite dammigt? Det kan upplevas som att man har massor av projekt att utföra överallt? När man arbetar och knappt är hemma så har jag iaf upplevt att man knappt registrerar sånt på detaljnivå. Man är bara glad över att få vila lite. Har inga högre ambitioner än så.

    Vad fint att du också skriver listor och gör budget! Snyggt!

    Menar du förresten att du är orolig för att du inte skulle klara av att återgå i arbete igen? <3

    Åh, så jobbigt när maskinerna strular.

    Kanske torrt men har på sistone börjat skriva ner göromålen på en post-it-lapp. Det ger en viss tillfredsställelse när man stryker över det som man utfört och så slipper man också ha så mycket i huvudet.

    Kan punkta saker som; pappkartongerna (menar då slängas i återvinningen), kylen (rensa upp), tvättstuga (boka), avloppet (rensa) osv. osv.

    Annars använder jag mig av mycket morötter för det som känns oöverskådligt eller övermäktigt. Försöker nu exempelvis ta mig igenom förinspelade digitala föreläsningar och kör då en kvart åt gången, sedan lite sträcka på benen och dricka te, en kvart till, och så kanske en dokumentär i mellan. Tråkigt, kul, tråkigt, kul.. Har jag varit på en arbetsplats där jag inte riktigt orkat med arbetsuppgifterna så har jag kunnat proppat fickorna fulla med godis. Något som drar en framåt så man orkar ta sig igenom det, en ”morot”.

    Tänker ofta att det handlar om att skjuta en boll litegrann framför sig, göra lite, lite i taget som man mäktar med. Inte slita i onödan men också försöka minimera riskerna med att bli allt för bekväm. Tycker man mår så otroligt dåligt när man inte gör särskilt mycket alls om dagarna. Det känns alltid bättre när man har gjort små grejer som diskat, städat, betalat någon faktura. Även dessa handlingar tycker jag man kan vara stolt och nöjd med.

    Varje dag när jag inte jobbar försöker jag klä på mig vanliga kläder och inte ha pyjamas hela dagen. Det tycker jag också tar energi. Utan jag försöker göra mig i ordning och känna mig lite mer anständig. Bädda tycker jag är viktigt, en signal om att dagen är igång.

    Dagar som man inte orkar med världen brukar jag köpa hämtmat och inte göra några måsten alls. Jag struntar i disken och tvätten. Tycker man kan få ha såna dagar också ibland. Det är bara mänskligt.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 2,317 totalt)
0