Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 2,320 totalt)
0
  • Trådstartaren

    <3 Jag har också jättesvårt för att i stunden uttrycka om jag blev ledsen, förväntade mig något annat, har högre krav på motparten (menar då vardagssituationer).

    Sedan när bägaren runnit över blir jag upprörd och konfronterar den andra. Men då har det många gånger pågått som ett mönster i evigheter. Har lidit mycket, varit upprörd och känt att den andra är orättvis. Relationen är knappast ”behaglig och flyter på smärtfritt”.

    Tänker samtidigt på att det just är i början som man behöver vara extra tydlig med hur man vill bli bemött. Alla år man hade besparat sig också ifall man tagit den ”smällen” direkt?

    Om den andra inte håller med tänker jag att man just inte är kompatibla och det är ju skönt om båda kan se det ganska omgående?

    Man läser ju också i böcker och så att man lär människor hur de ska behandla en. De tittar också på hur man behandlar sig själv.

    De här två fd. kompisarna visade jättetydligt hur lite värda andra människor är för dem. Det är så uppenbart och har varit så sedan bokstavligen första gången vi träffades. Så jag tänker också på att våga ha högre krav på människor man släpper in i sitt innersta. Tror man slipper uppbrott och konfrontationer i betydligt högre utsträckning ifall man har högre krav – sållar ut de som har konstig människosyn/beter sig ytterst oförskämt?

    Håller med om att det krävs massor av en ifall man ska orka ”bråka” liksom. Också intressant det du skriver om att den andra ju berättar och öppnar upp om sina gränser, känslor och tankar. Det är lite knäppt då att man själv inte gör likadant.

    Kanske borde man se det som att motpartsen sätter ribban? Man kanske ska försöka våga utmana den andra där? Även om den är tydlig med att det inte får gå till så kan man ju ändå ha det som argument att personen gör ju så?

    Trådstartaren

    Exakt! Gud vilket bra exempel. Även det andra om att det måste handla om värme, tack för den insikten! Tror det också.

    Tänker jättemycket på att ha ett starkt socialt nätverk.

    Då kan man inte ha såna här personer i den som sviker en när man behöver de som mest. Detta är inte ett starkt nätverk då längre. Man har en felande länk. Den håller inte vad den ”lovar”. Den lever inte upp till ”förväntningarna”. Med andra ord vänder den kinden till när man behöver stöd. Kanske är i en livskris.

    Då tycker inte jag den är värd, förtjänar/alls ska ta förgivet, att få ta del av det sociala nätverket själv heller, när den behöver det.

    Nu låter jag kanske som en myndighet men det är så jag sammanfattar det hela i huvudet =) Det handlar om att ge och ta. Precis som i samhället måste man också bidra som medborgare.

    Försöker också förstå hur man ska göra för att inte hamna i den situationen själv i framtiden, att man har personer som sviker där. Då kan det ju bli som med den här tjejen, att det går riktigt, riktigt illa. Det är framförhållning också som är viktigt. Omge sig med trygga och stabila personer <3

    Hemskt också att dessa personer inte ens får dåligt samvete när deras vänner dör. Det är helt absurt!

    Så alla som mår piss; försök undvika såna här personer som sviker er. Som tidigare svikit när ni behövt de som mest. Byt ut dem. De är, tror jag, bokstavligen livsfarliga för oss.

    Det är rysk roulett, de spelar med våra liv som insats.

    Trådstartaren

    Ja, det är en makaber sak av mig att säga, är medveten om det. Kanske inte riktigt heller är färdigtänkt hur jag resonerar kring det här utan mer funderar högt. Det är en frustration som jag upplever starkare ju äldre jag blir. Just slappheten inför människor som har det svårt.

    Kanske att det handlar om att man har olika värderingar? De här två fd. kompisarna verkar ha andra värderingar än vad jag har kring hur man borde agera när en kompis är självmordsbenägen. Dessa två har inte svårt att sätta gränser, det görs hela, hela tiden. De är mycket, mycket skickliga på att berätta för andra när de känner sig nedtyngda av andras liv och tankar.

    Jag tycker man ska hjälpa varandra; tänker inte riktigt i termer av att ”du är du” och ”jag är jag”. Utan jag tänker att vi försöker hjälpas åt! ”Vad kan jag göra för dig? Hur mår du?”. Mina svagheter kanske är dina styrkor och vice versa.

    Sådan har jag alltid, alltid varit. Jag ställer upp för folk.

    Som jag förstod det var det sista som hände innan den tjejen dog just att min fd. kompis satte gränser. När hon var i sitt livs absolut sämsta tillstånd. Jag fattar inte hur man vågar det? Jag skulle aldrig, aldrig våga sätta gränser i det läget. Tvärtom. Då betyder mitt mående ingenting i jämförelse.

    Har absolut andra vänner som lyssnar, som inte liksom ”håller på” och pratar gränser stup i kvarten, utan de är pålitliga och drar kloka slutsatser kring när det är på allvar och när det är på mindre allvar. De släpper inte folk som mår förskräckligt.

    Tänker att det förutom värderingar också måste handla om någon bristfällig fallenhet kring att läsa andra personer? Annars vågar man inte göra så. Ta såna riskfyllda beslut. Man göra bara inte det. Och sedan inte känner någon skuld alls. Det är något sinnessjukt tycker jag faktiskt i det. Att det övh inte känns fel i hjärtat är djupt skrämmande ur mitt perspektiv. Utifrån hur jag fungerar i mitt känsloliv.

    Det har också ständigt fascinerat mig med människor som inte tycker om andra människor särskilt mycket. Min storasyster är så. Och jag har aldrig förstått hur en person som är så riktigt fungerar eftersom det är så olikt mig själv. Likadant med dessa två fd. kompisarna. Jag förstår övh inte logiken i beteendet.

    Trådstartaren

    <3 Tack för era svar!

    Tror kanske att personer som inte tagit så mycket ansvar för andra än sig själva i livet, tenderar i högre utsträckning bete sig såhär?

    Om man inte är van vid att ta hand om något syskon, sin förälder/sina föräldrar, andra kompisar, då tror jag kanske man helt enkelt heller inte blir förmögen till att värna om andra – när det väl gäller?

    Det är ju ett tungt ansvar. Det är obehagligt. Det är stressande. Det är många gånger totalt nedbrytande att försöka lyfta någon som sjunker genom kvicksand. Man blir oftast kraftigt försvagad själv av det. Jag kan förstå det i teorin men kan inte förstå det exakt i hjärtat hur man klarar av att lämna någon i ett dåligt skick. Eller någon som så uppenbart inte mår bra eller som beter sig desperat.

    Nu när jag närmar mig 40 år och har lite mer perspektiv kring hur folk i min närhet fungerar i relationer och med de som tagit sina liv, då ser jag plötsligt mönster av passivitet. Mönster av att ha avvisat i de mest kritiska tillstånden/tillfällena. En fd. kompis beskrev att hennes vän var så ”inkapslad i sig själv” precis innan hon begick självmord. Nähä? Hade jag lust att svara då.

    Det var som att hon in i det sista indirekt anklagade sin kompis för att ha ”egna problem” och som hon själv då uppenbarligen menade stod bortom hennes kontroll. Om jag vore hennes nära vän hade jag närmat mig henne. Bjud hem henne. Funnits med henne. Jag hade inte bevakat det hela på distans och betraktat det hela som svaghet. Jag hade också skuldbelagt mig själv resten av livet för det. För att jag inte räckte till. Medan min kompis har noll dåligt samvete eller skuldkänslor vad jag sett hittills. Ingenting sånt. För den här tjejen var ju så ”inkapslad i sig själv”.

    Jag tror inte folk är såhär usla generellt, absolut inte. Men jag tycker mig se att de här som inte hjälpt andra har också mer personer i sin omgivning som just lyckats ta sina liv. Det kan inte jag riktigt blunda för. Känns mer som ett faktum. Man struntar aktivt i sin omgivning helt enkelt och det här är konsekvenserna av det. Är alltså kroniskt misstänksam emot personer som känner människor som tagit sina liv. Varför är det så, liksom?

    <3 Oh, så smärtsamt och energikrävande!

    Tänker att eleverna beter sig förmodligen såhär för att monkey see, monkey do? Alltså att när lärarna skapar detta klimat av hårdhet/kyla och där man helst inte får göra några fel eller ha några större brister, brukar dessvärre majoriteten människor anamma den kulturen och bete sig lika hårt mellan varandra också? Det sipprar neråt..

    Tycker definitivt inte att du ska övh värdera eller bedöma din förmåga, kompetens och talang i det här skedet och om det framförallt bottnar i godtyckliga omdömen från eleverna i den här toxiska miljön. Grundpremissen när man utbildar sig är ju att man ska få lära sig hantverket och så har man sedan privilegiet ett helt yrkesliv framöver att fortsätta utvecklas. Vet inte om du håller med?

    När jag hade mycket, mycket starka tvivel kring min utbildning för något år sedan, i kombination med en klass jag också hade ont i magen av, var jag så fräck faktiskt att jag skaffade mig ett extraknäck inom det yrket vi utbildar oss inom. Chockade nog hela klassen genom att få den tjänsten också. Det var så fantastiskt att få byta miljö. Upptäcka direkt där att kollegorna stod stadigt på marken och i lugn och ro få växa in i rollen. Få göra fel exempelvis. Det var så jävla läkande.

    Så ett tips till dig kanske också kan vara att våga testa söka lite extrajobb kanske? Tänker alltså att det finns enorma fördelar att dels inte skrämmas bort från ”arenan” för all framtid, utan få nya intryck och erfarenheter som inte bara upplevs skrämmande utan snarare positiva?

    Om jag vore dig hade jag också väntat till jag de facto fick underkänt på en uppgift <3 Alla missar vi någon uppgick eller får underkänt på en tenta/eller fler (!!). Till och med lärarna i min gamla klass berättar om att de fått det som tidigare studenter.

    Behöver du vara mycket fysiskt i skolan – om du orkar säga? <3

    som svar på: Fasadbeteende
    Trådstartaren

    För några månader sedan satt vi på ett fik och då berättade hon för oss att hon alltid tyckt hon är helt perfekt. Min lillasyster och jag reagerade med paffhet, liksom ordvalet att man kan uttrycka sig så, och så lyssnade vi vidare på där hon berättade om att hon fått sin vilja igenom och fått allt det hon velat – hela livet. Jag började tillslut skratta och sade: men vafan, vad är detta, skärp dig! Vad snackar du om?

    Det blev bara otrevligare och otrevligare ju längre timmarna gick och jag förstod inte riktigt vad jag exakt blev triggad och irriterad på. Tror jag vet det nu och det är att det påminner jättemycket om våran mamma som också är såhär uppenbart självgod i kombination med en kass självinsikt, inte kunna ta kritik eller skärskåda sig själv.

    Likadant är det på sociala medier, min syster och mamma sitter och agerar med sina fasadpersonligheter om hur det är lugna gatan i våran familj. Trots all misshandel genom åren. Alla oförlåtna ord som sagts. Alla bråk. Alla konflikter. Allt hat. Hur båda dem är så arga egentligen. Så besvikna. På oss. Men fasaden går före det sanna. Exakt så gjorde mamma ju under uppväxten. Det viktigaste var att ingen skulle få veta. Det var på bekostnad av min hälsa hon agerade så. Min sanning fick inte finnas eller synliggöras. Det är det som stör mig. Som jag reagerar på.

    Det viktigaste är hur de framställs för andra, inte hur de har behandlat andra. Det är något samvets- och skamlöst över det. Det känns också indirekt som att man måste tiga. Ge samtycke åt något som går tvärs emot hela ens inre värld och uppfattning om verkligheten.

    Kan också varmt rekommendera den här om du inte läst den redan. Tänkte på det du skrev om hållbarhetsfrågor:

    Klimat i förändring, 7,5 hp

    https://www.uu.se/utbildning/utbildningar/selma/kursplan?kpid=37710

    Det är bara en bok man ska läsa. Fantastisk kurs och otroligt trevligt rakt igenom! <3 Höjdpunkten var att ha kvällsseminarium. Sällan det är så.

     

    <3 Tänker att ”hjälp” för dig skulle väl snarare vara något som lugnade ditt inre? Som skapade långsiktig trygghet? Det är ju inte riktigt det behovet man får tillfredsställt hos terapeuter allra oftast. I terapi ska man oftast ha något problem i huvudet, liksom… Inte att problemen snarare bottnar i kassa system och strukturer som i mångt och mycket försatt en i den situationen man är i nu. I en värld priviligierad för vissa, andra inte.

    Praktiska råd känns ju lite klent att ens komma med, men tänker ändock på att söka stipendium (för att få loss pengar)? Hur många poäng är det som CSN saknar för att det ska beviljas igen? Jag läste skitkurser en period för att få lån på nytt. Någon löjlig distanskurs om dinosaurier på sommaren bara för att ”komma ikapp”. Tror du att du skulle orka göra det? Vissa kurser är ju enormt enkla, de kräver inte mycket av en och nivån är väldigt, väldigt låg. Alltså pausa nu studierna men läsa andra under tiden (vet inte reglerna riktigt så kolla upp så det blir rätt) för att få lån igen?

    som svar på: Det var min tur.

    <3 Får den uppfattningen om att du kommit otroligt långt i livet. Du har bearbetat och tagit dig ur drogmissbruk, överlevt trauman och en kaotisk uppväxt. Wow!! Hur många kan skryta om att de gjort det ärligt talat? Jag känner inte många. Du har även skaffat barn och tar hand om dessa helt på egen hand. Vilken bragd, alltså. Pluggat upp dina betyg, om jag förstod det rätt. Det är inga små grejer precis som du klarat av hittills, fina du.

    Det är också så lätt att man hamnar i de här tankelooparna om att det är ”nu eller aldrig”, men visst kan du ansöka om studieavbrott/studieuppehåll pga. dåligt mående och kanske ta det här om två, tre år i stället? När barnen är pyttelite större?

    Det är fortfarande din tur! Det handlar bara om tid och tajming, tänker jag!

    Stor kram

    Haha, blev lite undrande där!

    Jag förstår. Tyckte det lät starkt att du orkade handtvätta idag iaf mitt i alltihopa. Jag hade nog fått ett psykbryt haha <3

    Åh, verkligen, ensamhet kan vara så otroligt nedbrytande för vem som helst i den situationen.

    Ja, första tiden var ju en ren skär mardröm. Hade precis som du trott på något helt annat. Var som om tiden hade stannat, allt kändes öde.

    Under den andra veckan startade det jag var där för att göra, gå i skolan, och det innebar direkta möten med andra (framförallt många svenskar faktiskt). Redan till den helgen var jag inbjuden på en stor hemmafest och plötsligt hade jag ett nytt sammanhang att förhålla mig till.

    Du vet nyfikenheten man kan känna också när man träffar folk från världens alla hörn? Det är stimulerande och öppnar upp för bekantskaper som innebär att man kan bli medbjuden till alla möjliga exotiska platser i framtiden. Det var coolt. Då började det direkt kännas mycket, mycket bättre. Här fanns nya upplevelser ”trots allt”.

    Uppskattningsvis var två, tre första veckorna det värsta. Minns att även andra som jag träffade på där, inklusive jag själv, var väldigt trötta i början. Det var så mycket intryck, så mycket att smälta, landa i.

    Kanske är det så du också känner? Det tar på krafterna att försöka förhålla sig till ett nytt land, navigera i det, förstå koder, system, språket, kanske.

    Såna här resor kan man också växa mycket av som person. Jag var bara 19 år när jag åkte helt ensam och vara borta i fem månader. Ångrar inte det i efterhand men början av den resan var brutal. Sträckläste böcker för att leva mig in i andra världar. Kände mig nog ungefär som du beskriver att jag hade fysiskt ont av längtan efter närhet. Aldrig varit med om något liknande tidigare. Som om man var väldigt utelämnad och övergiven (även fast man ju helhetsmässigt ju inte är det). Nya relationer som sagt, var lösningen för mig. Hittade ju värme, gemenskap och glädje med människor man träffade på. Det gamla livet i Sverige blev mindre betydelsefullt. Det var en häftig upplevelse. Hoppas du också vågar utmana dig själv.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 2,320 totalt)
0