[Red Simyna]

Jag tror något är rejält fel i vänskapsrelationer när man reagerar så starkt på sådant de gör att man vill slåss.

Har tidigare haft exakt såna känslor med människor i mitt liv som jag sedan med lite distans insett visat sig vara toxiska. Även om sådana personer har förbättringspotential kan man ju drivas till vansinne under tiden. Är det värt det, är väl frågor som man kan behöva ställa sig? <3

Man märker även när du skriver hur du blir lugnad av vissa kommentarer. Det säger också något om hur relationer och samtal kan pågå, vara och landa i en. Påverka en annorlunda. Det finns hopp i det.

För egen del har jag på senare år blivit observant på när jag blir upprörd. Tidigare påstod ju folk att man reagerade kanske på skitsaker så jag lyssnade inte riktigt på mina egna reaktioner. Idag vet jag att jag blir inte arg för ”ingenting”. Jag menar, varför skulle man bli det? Det är också magstarkt att påstå. Som att man inte kan lita på sina egna sinnen och sitt eget omdöme. De ber en i princip att sluta bry sig om sig själv. Att man inte är viktig och har något vidare värde.

Tänker även på de som säger att man är ”överkänslig” när de precis gjorde något taskigt. Att det är väl någon tvillingkategori till att ”övertänka”. Någon gör en först förvirrad och sedan menar på att man tänker/analyserar det för mycket. Det är väl lite härskarteknik-varning.

Jag hoppas du hittar en bra lösning iaf! Du verkar vara på väldigt god väg.

[Red Simyna]

Man hör att du är under stor press. Både i att prestera i skolan och press från föräldrarna. Dessutom har du bra betyg. Det är dessutom extremt bra betyg med tanke på ditt mående, tidigare mobbing och livssituation. Och högstadiebetygen spelar i princip ingen roll. På allvar. Jag blir ledsen och upprörd att dina föräldrar tar så mycket kraft och energi, får dig att må sämre, än att de hjälper dig, stöttar dig och stärker dig. Så som det ska vara!

Vet den här kuratorn om att du har självmordstankar? Det låter inte som att du blir tagen på tillräckligt stort allvar och får det stöd och den hjälp som du skulle behöva, fina du.

[Red Simyna]

Vårdcentralen är ofta kluriga, det är som att man måste övertyga de om vilken sorts hjälp man behöver samt även visa sig extremt desperat för att de ska skicka en remiss till psykiatrin åt en. Tycker det låter som tjänstefel att de skickade dig till socialtjänsten då det ju är en krisreaktion du förmodligen går igenom. Trauman du varit utsatt för i dessa relationer och behöver få bearbeta. Traumabehandling behövs ju då. Eller remiss till ångestmottagningen. Den är otroligt bra i Stockholm. Ligger på Södermalm. Jag skulle råda dig att söka till vårdcentralen igen.

Tipsar även om detta för barnen och er som familjen: https://www.fralsningsarmen.se/vart-sociala-arbete/for-manniskor-i-utsatthet/barn-unga-och-familj/vart-arbete-for-barn-unga-och-familjer/

Kanske maila de och fråga lite mer om det här? https://www.fralsningsarmen.se/vart-sociala-arbete/for-manniskor-i-utsatthet/utsatta-kvinnor-aldre-och-arbetsloshet/utsatta-kvinnor-far-hjalp-och-stod/

[Red Simyna]

Jag tänker litegrann att det låter inte som att du får så fasligt negativa konsekvenser av drickandet ännu. Alltså att det just gör att du inte känner den där motivationen att orka stå ut när det kemiska beroendet smäller till? Har gått en del på AA-möten och där säger många just att de behövde gå ner i avgrunden innan det vände. Det låter ju såklart onödigt att det ska behöva gå så långt men det är inte heller särskilt konstigt.

Många som har beroenden byter också ut sitt beroende emot något annat. Många blir matmissbrukare inledningsvis för att stå ut. Hutlösa mängder med godis och onyttigheter. Jag tänker att du kanske kan försöka göra något annat under den första tiden för att hålla dig liksom på banan? Träna mycket? Ta det också lite pö om pö där du kanske dricker två dagar i veckan i stället för tre. Sedan en dag i veckan. Gå ner lite i hur stark alkohol du dricker osv. Också ha förhållningssätt att du inte får dricka idag, men imorgon. Skjuta upp. Du fattar. Slutar dricka helt över en dag gör man inte. Det klarar inte många (om de inte är nere i avgrunden).

[Red Simyna]

Kanske är detta med nostalgi en filosofisk fråga?

[Red Simyna]

Azure Jageko,

Tänker litegrann på det du skrev om att ta emot kärleken, stå ut. Det låter inte som att dessa kompisar gör såhär av kärlek. Utan där det provokativa är just att de egentligen är förmögna till att lyssna till vad du säger, ta in det, ge en respons, men så väljer de det andra alternativet att kritisera eller säga något ofördelaktigt om dig i stället. Jag tänker ofta i vissa sammanhang på det att människor kan omöjligt vara så kassa som de emellanåt utger sig för att vara. Det måste finnas betydligt mycket mer innehåll i folk. Jag har också lite vettiga kompisar som är mer än kapabla att använda huvudet också, och de gör ju det med. Man blir inte besviken. Sedan finns det andra som också håller på sådär att de är snåla som in i helvete i sin respons till en. Säger istället något taskigt. Damned if you do, and damned if you don’t. Man kan aldrig göra rätt. Jag tror inte såna personer vill än väl, ärligt talat. Jag tycker inte det låter som att du har särskilt trevliga kompisar. De är ju passivt aggressiva, är de inte det? Kanske lite också gaslighting att de försöker förvirra dig? Skapa en dimridå?

[Red Simyna]

Jag bara tänker att sådär kan man ju inte göra. Alltså så som hon gör. Det är ju att försätta dig i ett typ av gisslandrama. Hade jag varit dig hade jag blivit arg och sagt att hon i sådant fall får söka psykiatrisk hjälp ifall hon har tankar på att ta sitt liv. Förstår ju att hon förmodligen är väldigt labil och skör just nu, men det här är ju absolut inte ett acceptabelt beteende från hennes sida.

[Red Simyna]

Hej,

Kan relatera på sådant sätt att jag också klurar och undran väldigt mycket varför man just inte tycker någonting är roligt och intressant. Och att det pågått under så många år. Är ungefär i din ålder.
Ibland undrar jag om det inte till syvende och sist handlar om en obalans i hjärnan. Att man gått runt så många år i det här tillståndet att det behövs någon kemisk substans för att rätta till detta, som gör att man mår likadant som man mådde som yngre.

Kan avundas barn ibland som jag ser blir så lyckliga av exempelvis leksaker. Påminns då om den tiden när man blev glad för något. När bara en sak kunde göra en euforisk. Boka semestrar. Ledighet fyller knappast den funktionen för mig. Blir oftast ännu mer låg. Eller när människor blir så glada när det går bra för dem på jobbet. Jag känner mig oftast likgiltig och som att allt är för futtigt i den här världen för att skapa något djupare intresse och fascination.

För egen del har jag landat som sagt i att det handlar om någon substans i hjärnan. Ibland när jag känt mig desperat har jag kollat eller lyssnat på stand-up. Försökt undvika sådant som är deppigt och i stället sökt mig åt skratt. Att det ska göra något med den här felbalansen. Få in ett ökat serotonin. Skulle vilja och behöva läsa mer böcker om det tror jag.

[Red Simyna]

Tack! <3

Precis, all kunskap kan man definitivt inte läsa sig till eller få tillgodosedd ifrån skolan. Detta med uppfostran exempelvis är ju så komplext. Det sker ju mest hela tiden i en vardag. Just att skapa en kärleksfull och trygg atmosfär för barnen där man visar de intresse. Sätter deras behov främst, det saknades helt. På lördagarna köpte mamma godis som hon gillade. Hon lagade också den maten som hon tyckte om. Helt ointresserad vad vi andra gillade eller vilka vi övh var som personer. Noll intresse för det.

Min systers allergier nonchalerades så kraftigt att hon under flera, flera år gick runt med stora sår på armarna och kroppen. Ändå serverades samma mat, som hon inte tålde. De brydde sig inte om att kolla upp det eller ändra på det. Min muskelsjukdom spelade heller ingen roll. Mamma sov igenom nätterna när jag skrek på hjälp. Besvärad snarare.

Så hela tiden var det föräldrarnas behov som styrde vår vardag. Vi var mest som bihang som bara råkade finnas där i närheten. De sa ofta att de önskade att vi som personer i stället skulle vara mer som våra kusiner. De var alltid så besvikna på oss. På just vilka vi var och vad vi gjorde. Skällde och fick vansinnesutbrott. Vi var jätterädda och blev som små ljus som inte sa nåt. När jag tänker tillbaka ser jag två outvecklade tonåringar framför mig som gestalter av våra föräldrar. De var knappast så unga, men deras sätt påminner om unga personer som inte alls är redo att ta ansvar för små barn. Absolut inte.

Andra vuxna tyckte dock det var fantastisk att vi var så väluppfostrade. Tackade alltid och såg alla ögonen. Bråkade inte med någon. Så lyckad uppfostran menade folk. Hur gjorde ni det? Frågade de pappa. Sanningen är ju snarare att de bevittnade barn som var rejält känslomässigt nedbrutna. Traumatiserade. Skrämda till lydnad. Vi blev tysta och uttryckte väldigt sällan våra behov. Inte i något annat sammanhang heller.

Utan kärlek, trygghet och kunskap formas nog vissa barn till att inte förvänta sig nåt av andra. Man lär sig att ta hand om sig själv, vända sig till sig själv om man ska överleva i den här världen.

De tysta barnen som ingen någonsin såg.

[Red Simyna]

<3 Den frågan har vi ställt i säkert 20 år redan. Vi får inga svar direkt. Mest förnekelse faktiskt. Jag tror inte man kan få någon upprättelse längre. Jag trodde det under många, många år men det har jag lagt ner ärligt talat.

[Red Simyna]

Jag förstår. Du är ju verkligen superförstående och ser det från hennes perspektiv. Det är något väldigt fint och vackert i det. Lojalt.

Tänker även lite på det du skrev om att hon är rädd för att mönstret ska upprepa sig. Här tycker jag bara litegrann att under 10 år har ju du visat prov på att du är väldigt stark (omänskligt starkt skulle jag kalla det) och att du är att lita på. Du väntar in henne än idag. Det tror jag är ganska unikt. Hon har alltså en pärla i dig på det sättet.

Å andra sidan har det gått 10 år och hon har fortfarande inte tagit tag i sin problematik som jag förstår det? Det tycker jag är lite orättvist. Jag skriver även det utifrån egna erfarenheter av sexuella övergrepp. Förstår hundra procent paralyseringen och att det kan trigga en sönder och samman att man bara stänger den dörren för all evighet. Det är ärligt talat den bekväma strategin. Lite fegt också?

Själv kom jag för många, många år sedan till insikt om att det är inte särskilt snällt att andra får drabbas av trauman/problem som jag har och då inte skulle ta tag i. Är inte det nonchalant? Får man ens göra så? Har hon dåligt samvete?

Jag tycker helt enkelt inte man får ha sina trauman som ursäkt i all evighet och särskilt inte när andra påtalar att de tar skada av det. Tänker även att det kan bli lite att man inte tar några steg, vågar något, ifall man har en omgivning som inte puttar en litegrann. Pekar på det destruktiva i att inte ta tag i det. Åren bara går. Det är också lätt att bli väldigt bekväm. Så resonerar jag.

Ni kanske kan gå i parterapi?

[Red Simyna]

Tufft! Allvarligt också med självmordstankarna som du beskriver.

Detta med ljud har jag också stora, stora problem med sedan några år tillbaka. Upplever det också som extremt jobbigt. Så märkligt att det liksom inte ger med sig.
Öronproppar dygnet runt hemma. Har du det också?
Vill du berätta vad som händer när du hör dessa ljud? Alltså får du stresspåslag framförallt?