Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 2,187 totalt)
0
  • som svar på: Tråkig

    <3 Exakt och jag tror också det kan vara så att en självcentrerad person anklagar inte sällan andra för att vara just självcentrerade, när de pratar och öppnar upp sig om sig själva (oftast på ett väldigt normalt sätt). Det är kanske detta som blir problematiskt också med spegling och att ta in andras upplevelser av en. Den här som förmodligen upplevs som arrogant och självcentrerad av alla möjliga människor, lär inte ta till sig den informationen utan är istället snabb på att upplysa andra om ”deras brister”. Det är mina erfarenhet iaf av de som i särklass varit extremt självupptagna och människoföraktande. Folk säger till dem exakt detta, men de lyssnar inte.

    Det var spot on det du skrev om att dras till annorlunda typer men så sant också att det inte fungerar när spelreglerna är helt olika. Någon roffar åt sig nästan allt.

    Svårigheten upplever jag vara att just hitta den där balansen mellan att öppna upp sig och intressera sig för den andra. Jag kan absolut finna mig själv i att jag bara pratar om mig själv. I nästa stund är det något hyperfokus på motparten. Försöker ständigt öva på den balansen för tycker inte det sker särskilt naturligt.

    som svar på: Tråkig

    <3 Håller med, och det där hälsosamma är nog nyckeln också skulle jag tro. Urvalet.

    Tror generellt att nyfikenhet hör ihop mycket med empati. Lyssna och ta in någon annans upplevelser. Om det tillför en ny dimension i sitt inre är det en win-win-situation men är inte folk ganska lika varandra generellt? Det är mycket samma information som sägs? Det är ganska sällan man blir sådär blowned away och känner bestående intryck av någon ny tanke som förmedlas?

    Jag kan dock hålla med om att det kanske just är vad man letar efter, personer som tillför något nytt. Om jag tittar på kompisar generellt är de mer eller mindre allihopa annorlunda. Det har fascinerat mig genom åren att lyssna på dem. Så kanske har man gått i den sluga fällan liksom. De har ju absolut inte heller oftast intresserat sig för andra, exempelvis mig då. Jag håller det som dealbreaker, som sagt, där någon tillför något från sitt eget inre inte är tillräckligt för mig. Det måste visas nyfikenhet på motparten i högre grad. Empatin måste in.

    som svar på: Tråkig

    <3 Tycker det var en intressant aspekt om att vilja skapa nyfikenhet hos andra och att hålla sin partner ”vaken”.

    Tänker litegrann att det oftast är mycket enklare att öppna upp någon annan, visa genuin nyfikenhet av dennes inre värld men att det just kan bli som ett ”gemensamt projekt” då att vi ska lära känna denne person, och så glöms man själv bort på vägen, det blir ensidiga relationer. Det hamnar åtminstone jag i hela tiden känns det som. Alltså att hålla kvar personer kan vara jätteenkelt när man möter personer som är otroligt intresserade av sig själva så att säga, haha.

    Det kanske är på ett sätt liknande det du beskriver, att lyckas skapa denna nyfikenhet också på en själv – alltså att denna intresserar sig för en själv är verkligen svårt?

    Jag tycker det är enklare att se andra men jättesvårt att få syn på mig själv. Förmodligen speglar sig det också i olika situationer.

    Läste om första inlägget nu och det med desperation eller berätta roliga historier blir väldigt lätt att ta till när man vill bli lite sedd och känner stor frustration. Jag vet inte heller hur man gör för att folk ska vilja stanna kvar.

    Jag har läst att det är viktigt att träffa personer som vill skapa emotionell kontakt. Som uppmuntrar att man öppnar sig. Som vill veta mer – blir glada av mer information. Och att de personer som inte gör så, visar intresse, är dealbreakers, såna ska man inte umgås med eller ha i sitt liv.

    som svar på: Tråkig

    <3 Tänker på förändring också, men vad är det slutgiltiga målet? Är det att ha bättre relationer med folk eller allmänt att känna att man har en given plats på den här planeten? Om man en dag skulle få uppleva att man känner sig själv jätteväl, innebär det då att man förhoppningsvis känner sig stolt över det man har upptäckt? Eller är det att känna ett tomrum inför sig själv, ett hål, när man inte vet vem man är på djupet? Tycker det är svårt att veta vad man strävar efter exakt när man vill lära känna sig själv bättre. Vet du vad du saknar?

    Just att bli speglad och älskad i sin dysfunktion eller vad man ska säga, i sin bräcklighet är nog viktigt. Men jag undrar om inte jag snarare vill bli sedd i mina styrkor, snarare. I min uppväxt var själva dynamiken så att den som var bra på något blev just extra ignorerad och osynliggjord. Det var inte i regel så att vi gick på varandra i våra svagheter utan det var just att ha extra mycket karisma/utstrålning, vara överlägsen de andra, det var det som var själva hotet i familjen. Avund. Min syster blev exempelvis förlöjligad och hånad av våra föräldrar när hon kom in på juristlinjen. För mig har det blivit bisarrt att senare bli kritiserad ute i livet, av andra, för vissa av mina svagheter. Blev mobbad hemma för att jag var så bra. Blev som vuxen mobbad på arbetsplatser och på konstskolor för att jag var för dålig – som person. Det är som ett nytt angrepp som inte jag är så van vid.

    Tänker på det också om att bli älskad, att det ordet handlar om att lyfta upp någon, göra den stark. Skapa självförtroende och samtidigt ge den frihet att få vara sig själv.

    Vad tänker du är att älska någon?

    som svar på: Tråkig

    <3 Tycker det låter jättestarkt att klara av att reda ut vad som är bitar man känner igen sig i, och vilket som inte stämmer överens med det din familj sagt och påstått. Tänker att det är så himla vanligt inom dysfunktionella familjer just att sätta etiketter på barnen. Det låter hemskt att du blivit så nedtryckt.

    Hörde någon vis gumma säga att man ska tro på kritik/spegling som kommer från hjärtat eller från någon som man vet älskar en. Tycker det finns något vackert och ”icke-gränslöst” i detta. Jag kopplar nog fortfarande ihop spegling med till viss del maktmissbruk. Började nu t ex tänka på de här förskräckliga sakerna som jag fick höra. Visst var det helt befogat, det som dessa personer sa om mig. Men det gjorde fan djup skada samtidigt. Det var så onödigt hårt och brutalt tycker jag. Påminde snarare om ett misshandlarbeteende än att vilja skapa förändring och harmoni. Dessa personer försvarade sig också med att säga att de minsann inte är perfekta, men nu råkade det bli såhär ändå, menade de. Jag tyckte absolut inte om det. Faktiskt en dealbreaker för mig efter det, att gå på någon så brutalt på det sättet i en nära relation.

    Kanske man ska lära känna sig själv ytterligare genom att vara ganska rädd om sig samtidigt?

    som svar på: Tråkig

    <3 Ja absolut, speciellt läser jag av på nolltid ifall personer snarare utgår och pratar om sig själva när de ”speglar en”. Det knasiga i det är ju att det snarare visar att man känner dem bättre än vad de är förmögna att se på en själv. Det tänker jag också är en form av dysfunktionell aspekt. Alltså detta att man utgår ifrån att andra personer inte är fristående en själv och därmed inte klarar av att se någon på djupet och pricka ut deras egenskaper. Det klumpas inte sällan ihop eller är rena fantasierna. Kan även förstå att det kan ses ur ljuset av missbrukande personer, huu. Jag litar inte direkt heller på någon som du kanske hör, haha.

    Ja verkligen, när det landar hos den andra och man känner sig förstådd, då litar jag också på den personens uppfattningar, lättare.

    Det har definitivt hänt genom åren att oberoende personer haft omdömen om mig som både varit helt förskräckliga men även mer trevliga och fina.

    Jag är lite kluven trots allt till att andra definierar en eller liksom speglar en. Alltså jag fattar ju att det är jätteviktigt men undrar om man inte kan hitta vissa svar inom sig själv ändå. Hur har du gjort för att få så bra självkännedom?

    som svar på: Tråkig

    <3 Haha, så bra poänger! Det är också väldigt sant – vad vet man egentligen och hur kan man lita på att speglingen stämmer överens med verkligheten?

    Kan på fullt allvar inte avgöra om jag känner mig själv särskilt bra eller inte. Kanske att jag tänker att jag känner mig själv bra mycket bättre än vad folk i allmänhet gör iaf. Men det innebär absolut inte att den insikten är särskilt god alls. Det måste väl stämma lite överens med ens egen självbild för att man ska överväga att ta till sig någon annans uppfattning om en som en sanning? När flera oberoende personer säger samma sak om en, kanske mer först då att jag vågar/borde tro på det.

    Jag tycker ändå att du verkar ha en god självkännedom. Upplever du att du har det? Baserar det då på hur du beskriver ditt inre, du kan sätta ord på känslor och behov mm.

    som svar på: Tråkig

    <3 Vad intressant, det om att bli mer medveten om sina reaktionsmönster. Det är så viktigt!

    Nämen jag tänker typ att speglad inte för mig handlar så mycket om mina värderingar eller reaktionsmönster utan mer vem jag är gällande personlighetsdrag, tror jag. Alltså om jag läst av att i det där sammanhanget fick jag rollen som ”x”. Då kan känna hur jag liksom blir en blek människa i jämförelse med när jag är i bättre kontakt med mig själv, om jag exempelvis haft en annan roll. Att det handlar mycket om styrka och att vara grundad i sig själv på så vis att det är som att behöva vara förankrad först och främst till – mitt eget inre.

    För mig pendlar min personlighet och tilliten från dag till dag i styrka. Andra tänker jag verkar kastas mellan emotionella tillstånd och så men det gör inte jag riktigt längre (om inte något allvarligt hänt). Det är mer svaghet, lite starkare och så i bästa fall vara i sitt esse och då superstark. Mina värderingar förändras inte (hoppas jag inte iaf, känner inte igen det), och reaktionsmönster är ju absolut att man kan göra något dumt och onödigt men jag vet inte riktigt. Lite obrydd där nuförtiden. Det är sällan jag förvånar mig själv i hur jag agerade.

    Alltså såhär då kanske, jag tycker så många människor speglat en helt fel. Även om det är förstahandsreaktionen och denne reagerar autentiskt tycker jag i regel folk är lite konstiga när det gäller det. Det är ologiskt många gånger. Någon kanske har sovit dåligt eller bara är lite allmänt på en dålig plats i livet. Föredrar då de här sk. nära vännerna (som inte existerar så mycket), att förlita sig på vad de tycker att de ser hos en. Eller en partner då som följer en varje dag. Det tänker jag är mer sanningsenligt.

    Jag tycker det låter spännande att lyssna in hur andra reagerar ändå. Känner du att du lär dig av det?

    som svar på: Tråkig

    <3 Tycker det är en jättesvår fråga hur man kan lära känna sig själv bättre. Vara med andra kan också göra att man får en mer suddig bild av sig själv, tycker jag. Ibland, ganska ofta, efter jag varit iväg typ en helg brukar jag behöva ställa mig vid spegeln för att få tillbaka konturerna. Som att landa i sig själv och bli mer av sig själv ju mer ensamtid som man får. Men det kan lika gärna vara motsatsen att bra social interaktion gör att man hamnar i starkare kontakt med sig själv – man har blivit speglad av andra och dragit viktiga lärdomar av det.

    Vad betyder det egentligen att ”känna sig själv”? Är det ens personlighetsdrag, hur man reagerar vid olika situationer, vad man tycker om och har för intressen, beskriva sina inre känslor och behov?

    Hur önskar du att andra speglade dig?

    som svar på: Tråkig

    <3 Haha, ja den är lite självgod, det måste man säga. Titeln är hur man kommer överens med sensorer när man själv är intuitiv. Sidan ser rätt billig ut men tycker den har vissa poänger ändå. Man kan väl mer luta sig åt Jung egentligen, som helhet då.

    Haha, ja testa på!

    Gillade det som stod också om att försöka lära känna sig själv. Fan vad det är svårt och känns som ett livslångt projekt. Jag tycker det känns som om personlighetstypen INFP är exceptionellt bra på att veta vem denne själv är. Medan INFJ har som en blind fläck när det gäller det. Avundas INFP där..

    som svar på: Tråkig

    Okej, så det är inte ett drag som utvecklas utan något man snarare föds med?

    Det verkar som att exempelvis trauma i barndomen, som faktor, kan göra att personer blir mer intuitiva. Jag känner att jag är ute på djupt vatten nu, dock. Har inga vetenskapliga belägg för att så skulle vara fallet.

    Jag kan tänka mig att man behöver tålamod och energi över om man ska ”stå ut” med någon som fungerar annorlunda? Och det finns kanske inte så mycket över när man har ett bagage. Skönt ändå att kunna definiera sina beteendemönster och förstå sig själv mer. Blir kanske lättare att placera sig i sammanhang utan att känna sig som ett ufo..

    Verkligen, stort tålamod. Kan det vara värt det? Känns inte så, rent spontant.

    Ja, visst gör den här informationen en lite lättare i kroppen, kanske? Som att det finns en delförklaring kring varför folk har så otroligt svårt att förstå vad man säger eller försöker förmedla?

    I texten du bifogade låter det som om allt jobb ligger hos den intuitiva, som om sensorerna inte har problem att bara gå vidare om de inte får någon respons?

    Det står såhär:

    Sensing-typerna åtnjuter säkerhet, så de föredrar status quo och är inte så villiga att göra drastiska förändringar för att växa. 

    Texten känns ganska kritisk emot sensorerna och tanken är nog att få de intuitiva att utvecklas vidare, istället för att fastna vid att bli frustrerade.

    som svar på: Tråkig

    Purple Qequmi, grunden är egentligen från Myers Briggs. Det här var någon annan sida som jag hittade och som utvecklade just skillnaden mellan dessa olika huvudfunktioner. Den handlar alltså om den andra bokstaven som man får när man gjort Myers Briggs (Jung) personlighetstyper. Det finns bara S (sensing) eller N (intuition).

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 2,187 totalt)
0