Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 2,182 totalt)
0
  • som svar på: Tråkig

    <3 Ja absolut, speciellt läser jag av på nolltid ifall personer snarare utgår och pratar om sig själva när de ”speglar en”. Det knasiga i det är ju att det snarare visar att man känner dem bättre än vad de är förmögna att se på en själv. Det tänker jag också är en form av dysfunktionell aspekt. Alltså detta att man utgår ifrån att andra personer inte är fristående en själv och därmed inte klarar av att se någon på djupet och pricka ut deras egenskaper. Det klumpas inte sällan ihop eller är rena fantasierna. Kan även förstå att det kan ses ur ljuset av missbrukande personer, huu. Jag litar inte direkt heller på någon som du kanske hör, haha.

    Ja verkligen, när det landar hos den andra och man känner sig förstådd, då litar jag också på den personens uppfattningar, lättare.

    Det har definitivt hänt genom åren att oberoende personer haft omdömen om mig som både varit helt förskräckliga men även mer trevliga och fina.

    Jag är lite kluven trots allt till att andra definierar en eller liksom speglar en. Alltså jag fattar ju att det är jätteviktigt men undrar om man inte kan hitta vissa svar inom sig själv ändå. Hur har du gjort för att få så bra självkännedom?

    som svar på: Tråkig

    <3 Haha, så bra poänger! Det är också väldigt sant – vad vet man egentligen och hur kan man lita på att speglingen stämmer överens med verkligheten?

    Kan på fullt allvar inte avgöra om jag känner mig själv särskilt bra eller inte. Kanske att jag tänker att jag känner mig själv bra mycket bättre än vad folk i allmänhet gör iaf. Men det innebär absolut inte att den insikten är särskilt god alls. Det måste väl stämma lite överens med ens egen självbild för att man ska överväga att ta till sig någon annans uppfattning om en som en sanning? När flera oberoende personer säger samma sak om en, kanske mer först då att jag vågar/borde tro på det.

    Jag tycker ändå att du verkar ha en god självkännedom. Upplever du att du har det? Baserar det då på hur du beskriver ditt inre, du kan sätta ord på känslor och behov mm.

    som svar på: Tråkig

    <3 Vad intressant, det om att bli mer medveten om sina reaktionsmönster. Det är så viktigt!

    Nämen jag tänker typ att speglad inte för mig handlar så mycket om mina värderingar eller reaktionsmönster utan mer vem jag är gällande personlighetsdrag, tror jag. Alltså om jag läst av att i det där sammanhanget fick jag rollen som ”x”. Då kan känna hur jag liksom blir en blek människa i jämförelse med när jag är i bättre kontakt med mig själv, om jag exempelvis haft en annan roll. Att det handlar mycket om styrka och att vara grundad i sig själv på så vis att det är som att behöva vara förankrad först och främst till – mitt eget inre.

    För mig pendlar min personlighet och tilliten från dag till dag i styrka. Andra tänker jag verkar kastas mellan emotionella tillstånd och så men det gör inte jag riktigt längre (om inte något allvarligt hänt). Det är mer svaghet, lite starkare och så i bästa fall vara i sitt esse och då superstark. Mina värderingar förändras inte (hoppas jag inte iaf, känner inte igen det), och reaktionsmönster är ju absolut att man kan göra något dumt och onödigt men jag vet inte riktigt. Lite obrydd där nuförtiden. Det är sällan jag förvånar mig själv i hur jag agerade.

    Alltså såhär då kanske, jag tycker så många människor speglat en helt fel. Även om det är förstahandsreaktionen och denne reagerar autentiskt tycker jag i regel folk är lite konstiga när det gäller det. Det är ologiskt många gånger. Någon kanske har sovit dåligt eller bara är lite allmänt på en dålig plats i livet. Föredrar då de här sk. nära vännerna (som inte existerar så mycket), att förlita sig på vad de tycker att de ser hos en. Eller en partner då som följer en varje dag. Det tänker jag är mer sanningsenligt.

    Jag tycker det låter spännande att lyssna in hur andra reagerar ändå. Känner du att du lär dig av det?

    som svar på: Tråkig

    <3 Tycker det är en jättesvår fråga hur man kan lära känna sig själv bättre. Vara med andra kan också göra att man får en mer suddig bild av sig själv, tycker jag. Ibland, ganska ofta, efter jag varit iväg typ en helg brukar jag behöva ställa mig vid spegeln för att få tillbaka konturerna. Som att landa i sig själv och bli mer av sig själv ju mer ensamtid som man får. Men det kan lika gärna vara motsatsen att bra social interaktion gör att man hamnar i starkare kontakt med sig själv – man har blivit speglad av andra och dragit viktiga lärdomar av det.

    Vad betyder det egentligen att ”känna sig själv”? Är det ens personlighetsdrag, hur man reagerar vid olika situationer, vad man tycker om och har för intressen, beskriva sina inre känslor och behov?

    Hur önskar du att andra speglade dig?

    som svar på: Tråkig

    <3 Haha, ja den är lite självgod, det måste man säga. Titeln är hur man kommer överens med sensorer när man själv är intuitiv. Sidan ser rätt billig ut men tycker den har vissa poänger ändå. Man kan väl mer luta sig åt Jung egentligen, som helhet då.

    Haha, ja testa på!

    Gillade det som stod också om att försöka lära känna sig själv. Fan vad det är svårt och känns som ett livslångt projekt. Jag tycker det känns som om personlighetstypen INFP är exceptionellt bra på att veta vem denne själv är. Medan INFJ har som en blind fläck när det gäller det. Avundas INFP där..

    som svar på: Tråkig

    Okej, så det är inte ett drag som utvecklas utan något man snarare föds med?

    Det verkar som att exempelvis trauma i barndomen, som faktor, kan göra att personer blir mer intuitiva. Jag känner att jag är ute på djupt vatten nu, dock. Har inga vetenskapliga belägg för att så skulle vara fallet.

    Jag kan tänka mig att man behöver tålamod och energi över om man ska ”stå ut” med någon som fungerar annorlunda? Och det finns kanske inte så mycket över när man har ett bagage. Skönt ändå att kunna definiera sina beteendemönster och förstå sig själv mer. Blir kanske lättare att placera sig i sammanhang utan att känna sig som ett ufo..

    Verkligen, stort tålamod. Kan det vara värt det? Känns inte så, rent spontant.

    Ja, visst gör den här informationen en lite lättare i kroppen, kanske? Som att det finns en delförklaring kring varför folk har så otroligt svårt att förstå vad man säger eller försöker förmedla?

    I texten du bifogade låter det som om allt jobb ligger hos den intuitiva, som om sensorerna inte har problem att bara gå vidare om de inte får någon respons?

    Det står såhär:

    Sensing-typerna åtnjuter säkerhet, så de föredrar status quo och är inte så villiga att göra drastiska förändringar för att växa. 

    Texten känns ganska kritisk emot sensorerna och tanken är nog att få de intuitiva att utvecklas vidare, istället för att fastna vid att bli frustrerade.

    som svar på: Tråkig

    Purple Qequmi, grunden är egentligen från Myers Briggs. Det här var någon annan sida som jag hittade och som utvecklade just skillnaden mellan dessa olika huvudfunktioner. Den handlar alltså om den andra bokstaven som man får när man gjort Myers Briggs (Jung) personlighetstyper. Det finns bara S (sensing) eller N (intuition).

    som svar på: Tråkig

    <3 Det står såhär också:

    Sluta förvänta dig att sensorerna ska förstå dig. Det kommer att göra ditt liv enklare.
    Båda mina föräldrar är sensorer. Även om mina föräldrar tillgodosedde mina fysiska behov när jag växte upp, hade de inte en bra känsla för vad jag behövde som barn känslomässigt. Många år har gått, det är fortfarande detsamma. Men hur kan jag skylla på dem? Om de inte kan se bortom det konkreta kan de inte.

    Jag tänker inte gå till dem för att få känslomässigt stöd eller hoppas att de ska förstå mig en dag. Jag ska bara ta hand om mig själv. Du kan inte tvinga någon att använda sin outnyttjade, intuitiva funktion om de inte vill. Är det inte samma sak som att de tvingar oss att vara sensorer? Vi måste bara acceptera det som en del av deras personlighet som hur vi accepterar vår intuition som en del av vår personlighet.

    Dessutom förstår de flesta av oss inte oss själva i första hand. Vi kan ha så komplexa och motsägelsefulla personlighetsdrag. Hur kan vi förvänta oss att andra ska förstå oss? Det är vårt jobb att upptäcka och förstå oss själva fullt ut. Då, kanske en dag, kommer vi att ha orden för att förmedla vår komplexitet till dem som har tålamod att lyssna på oss.

    Ja jag skulle säga att de personer jag haft kontakt med, där det funkat bättre, i livet haft gemensamt just att de är intuitiva. Min mamma är en klassisk sensor och hon har drivit mig till vansinne när jag försökt förklara de mest basala tankarna. Ju mer intuitiv en person varit desto lättare tycker jag förståelsen har sett ut. Det är först nu här i tråden som jag kan se det.

    som svar på: Tråkig

    Vi tycker att sensorernas livsstil är för ytlig, medan de tycker att vår livsstil är för idealistisk. Sensorer är jordnära, medan intuitiva är head-in-the-clouds. 

    Att förklara för sensorer din vision eller ditt perspektiv fungerar inte för det mesta. Ord hjälper dem inte att förstå dig bättre. Ju mer du förklarar, desto mer känner du dig missförstådd och frustrerad. 

    Intuitiva är förmodligen mer missnöjda med sensorer än de är missnöjda med oss. Sensorer följer bara mainstream och vad de flesta andra gör. De är majoriteten. För dem är vi mer som de konstiga som inte följer sociala konventioner eller det normala sättet att tänka.

    Å andra sidan känns intuitiva något förtryckta eftersom vi som minoritet tvingas passa in i en norm som inte är i synk med vad vi föredrar. Vi kommer med mer känslomässigt bagage eftersom vi känner att vi inte kan vara oss själva och använda våra gåvor till sin fulla potential. Vi är som fiskar som tvingas klättra upp i ett träd.

    Du kan beklaga att det är orättvist: Varför måste vi vara de som gör jobbet? Men om vi inte gör jobbet, vem ska då göra det? Dem, sensorerna?

    För det första är det svårare för dem att utveckla sina intuitiva färdigheter än för oss att utveckla våra avkänningsförmåga. Det finns redan många sensorer runt omkring oss som vi kan lära oss av och världen är redan strukturerad på ett sådant sätt, så du kan inte missa det.

    För det andra är det fördelaktigt för oss när vi utvecklar våra avkänningsfunktioner. Vår vision blir genomförd istället för att stanna som en dröm. Så varför inte? Slutligen hjälper det verkligen sensorerna att förstå dig bättre när du lär dig att tala tydligt och vara mer specifik.

    Som handledare är de flesta av mina elever sensorer. När de börjar ge mig den tomma blicken eller ställa många frågor till mig vet jag att jag är för vag i min kommunikation. Kanske har jag använt för många analogier eller gått för fort. Detta är min ledtråd för att sakta ner, vara närvarande, hitta konkreta exempel i vårt dagliga liv för att förklara konceptet och upprepa vad jag har sagt steg för steg som ett instruktionshäfte så att de kan följa vad jag säger.

    Det här kommer inte naturligt för mig. Men med tiden har jag blivit bättre på det. Och du behöver inte träna dina avkänningsförmågor för att bli bättre eller lika bra som sensorerna. Se bara till att de är tillräckligt utvecklade för att kommunicera effektivt med sensorerna.

    som svar på: Tråkig

    <3 Eller hur, det säger massor om ens kompabilitet!

    Som jag förstått det består även det här samhället framförallt av sensoriskt dominerande. Om man har det som sin svagaste funktion (vilket jag har) är det himla svårt att navigera ute i världen, man bemöts ständig och jämt av oförståelse.

    Hittade det här som kanske kan vara av intresse för att se hur olika människor verkligen är:

    Sensorerna uppskattar sådant som fina kläder och inredning. Så till exempel, när en sensor tittar på en målning, ser han eller hon de olika färgerna och kontrasterna i målningen. För en som har intuition som sin primära funktion tittar den efter mening och de känslor som konstnären försöker förmedla genom målningen. Båda parter uppskattar målningen men vi gör det olika. 

    Sensorer är mer bokstavliga. Om du berättar ett skämt för dem kanske de inte förstår att det är ett skämt. Istället kan de ta det du säger till nominellt värde. 

    Kommunikationshastigheten är också annorlunda. En intuitiv pratar väldigt snabbt. Det finns ett snabbt utbyte av idéer, koncept, skämt och möjligheter. Vi förstår intuitivt vad varandra försöker förmedla utan att behöva förklara på djupet för varandra.

    Men när man pratar med en sensor måste man sakta ner mycket. Ibland när man flyttat till en annan del av diskussionen kan sensorn be en att upprepa den första punkten och ställa många frågor. Denne behöver detaljerna för att få klarhet i vad man säger. Sensorer behöver detaljerna.

    Vanligtvis, när den intuitiva pratar, så gör denne det i termer av helheten och vi vill komma direkt till kärnan i frågan. Sensorer ägnar dock mer uppmärksamhet åt de små detaljerna. När du berättar något för dem är vissa sensorer mer bekymrade över om din grammatik och dina fakta är korrekta istället för att lyssna på vad du verkligen försöker förmedla.

    Och detta kan frustrera den intuitiva eftersom sensorerna saknar poängen. Den intuitive vill inte vara bundna av detaljerna eftersom detaljerna inte hjälper till att förklara helheten.

    Dessutom är den intuitiva inte så bra med detaljer. Vi minns inte detaljer så bra. När vi delar en berättelse kanske vi inte kan komma ihåg exakt datum, tid, ord som utbyts, händelseförlopp och etc. Ibland hoppar vi också från punkt till punkt eftersom det är så vår introverta intuitionsfunktion fungerar. 

    Så om någon fortsätter att ifrågasätta detaljerna medan vi pratar, skär det flödet i vår tankeprocess. Vi börjar tvivla på oss själva och känner oss generade när vi ger fel detaljer eller när vi inte kan ge de specifika detaljerna de frågar. I slutändan kanske vi bestämmer oss för att inte dela våra tankar och känslor med den personen längre.

    <3 Ja, håller med, samtidigt som jag kan känna en viss avund över personer som är så passionerade och kan gå ”all in” med hela sitt väsen i ett andligt projekt. Får minnesbilder i huvudet nu på möten där personer verkligen är inne i sig själva. Det har sett coolt ut. Är en skam verkligen när vissa där blir hjärntvättade, dock, och ska predika detta till övriga befolkningen. Ibland händer det på det här forumet också att någon beter sig på det sättet och skriver typ sööök själavård hos en präst i 54 olika inlägg. Det är trist, absolut.

    som svar på: Tråkig

    <3 Undrar samma sak.. Brinner/lyser ofta och gärna i ögonen på folk när de pratar om praktiska göromål och att generellt vara här och nu. Däremot när man pratar om teorier, någon framtida vision eller i största allmänhet droppar en tanke som kan upplevas en smula oväntad och kanske bisarr, då kan det plötsligt bli dödsallvarlig stämning. Tror det är så att majoriteten har någonting som heter sensing (praktiskt lagda) i sitt fungerade – de utgår från det. Medan vi andra, en klar minoritet, har typ intuition (har jag för mig att det var). Tror man därför skiljer sig markant i vad man upplever som tråkigt och vad man upplever som underhållande av den anledningen, att man i sin grundpersonlighet har helt olika preferenser vad som är kul och inte.

    Så en tanke på din fråga vad man ska göra åt detta tror jag absolut inte lär vara att förändra sig själv för att passa in generellt (tror inte heller du menade så alls), utan kanske snarare att vara extra tydlig med vem man är, inför andra, så de kan snappa upp det/blir tydligt och därmed förhoppningsvis svara an?

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 2,182 totalt)
0