Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 2,199 totalt)
0
  • som svar på: Tråkig

    <3 Haha, jamen lite så faktiskt? Tror det är genetiskt många gånger, och sedan att det såklart kan påverkas av miljön man växer upp i. Det ursäktar ingen, tvärtom nästan, tycker jag de som har problematiska försvar har ett ansvar att ta tag i det i terapier (för omgivningens skull). Tänker då kanske framförallt på narcissistiskt försvar, eller där man ständigt kränker folk. Alltså detta att bli skogstokig i nära relationer och agera ut det.

    som svar på: Tråkig

    <3 Det förstår jag verkligen att det var hemskt att höra. Hade själv blivit jätteledsen och tagit rejält illa vid mig. En psykologkontakt är ju också så himla sårbar på något sätt. Man sitter där och tittar varandra i ögonen.

    Tror ibland det kan handla om vilka försvarsmekanismer man ägnar sig åt? Vissa har ett narcissistiskt försvar, andra dissociativt, den tredje kanske föredrar att dra sig undan. Så unga som hanterar sina trauman moget har kanske inget problematiskt försvar som ställer till det så mycket för dem längst vägen.

    som svar på: OPASSANDE???

    <3 Det är ju reklam på slutet – om man klickar på länken. Man får inte sälja produkter på det här stället. Varken knark eller lampor, har jag för mig iaf. Antar att Mind låter inlägget stå kvar ifall det inte strider emot några användarvillkor.

    som svar på: Tråkig

    <3 Tycker det låter som en barsk kommentar att säga till en ung person och som dessutom är bräcklig och i stort behov av stöd just då. Ofta tror jag dessutom man beter sig på det sätt man förmår just för att man inte vet så mycket andra bättre alternativ? Ord och kommentarer från andra kan verkligen skapa djupa processer inom en. Men är du tacksam nu då över att hon sa så? Alltså att du lyckades omvandla det här påhoppet till en konstruktiv guide? (knappast hennes förtjänst)

    som svar på: Tråkig

    <3 Haha, jag vet inte? Men gillade det du skrev om att se personligheten som något man arbetat hårt för och som något man vill vara.

    Tror också hjärnan ur outforskad och att det är svårt ibland att peka ut hur mental hälsa fungerar. Hur många gånger har man inte skyllt sitt mående och sin personlighet på sin uppväxt exempelvis? Det är väl detta att inte skapa sin identitet genom enbart sina traumaerfarenheter som kan vara klurigt emellanåt.  Människan formas ju av sitt liv och kan nog heller inte alltid ta till sig och se själv de förändringar som sker. Kanske är det därför man kan bli så förvånad när man träffar folk efter typ 10 år och upptäcker att de blivit en annan version av sig själva. Så är det ju för oss också. Att vi med ständigt förändras.

    Minns när jag var ganska ny här på forumet att jag skrev jättemycket inlägg om del 2. Liksom vem är jag när jag känner mig hyfsat hel och vill gå in i en ny era. Ville upptäcka det. Minns också att jag kunde uppleva att jag fick en del mothugg (kanske inbillning) och att det kanske finns en bild av att när man ”är hel” så är det ljug då ifall man faller ner i avgrunden ändå, liksom, vissa dagar. Kanske är det läskigt också när någon flaggar för att den vill gå vidare (är man själv inte där kan man nog inte heller relatera till att någon känner så?). Jag tänker mest högt nu.

    som svar på: Tråkig

    Det är många som inte klarar av att komma förbi den här biten har jag märkt. Trauman som hänger tungt över dom och det enda de vill göra är att spola tillbaka tiden. Verkligen inte konstigt, men inte heller produktivt. Man kan inte alltid komma bort från tankarna men man måste hitta någon form av taktik att vända det till något användbart. Att lära sig definiera det så som du gör är fint och så himla viktigt. Ju fler ord man hittar för att förklara sina tankar och känslor men även sin personlighet desto lättare tror jag det är att få ett rikare liv. Det blir lättare att särskilja de negativa känslorna från de positiva och därmed kan man lära sig att må bra samtidigt som man mår dåligt.. om ni förstår.

    Håller med, så obeskrivligt svårt att komma över den tröskeln att klara av att vända blad. Om man skulle göra en manual till någon tycker jag första sidan borde handla om att försöka beskriva sin historia, sätta den i ord. Det verkar jättevanligt att folk går runt och är historielösa.

    Taktik tror jag också på, bra sagt!

    Psykisk ohälsa är knepigt. Det behövs inte en dysfunktionell uppväxt eller trauman heller för att hjärnan ska få för sig att få självmordstankar eller uppleva livet som meningslöst. Det är outforskade marker som vi bara kan hantera genom att reflektera över våra känslor och tankar och lära oss styra dom. I det hela kan jag separera alla mina känslor från varandra. De överlappar inte och ”smittar” av sig på allt. Oftast… Jag kan njuta av småsaker och vara tacksam för skitsaker som samtidigt gör mig förbannad. Visst kan man tänka på vad man hade kunnat göra annorlunda om man ändrade på en sak i sitt förflutna men ett helt annat liv ryms inte inom vår kapacitet att tänka.

    Håller med. Vissa säger också att det kan vara så att generationer ärver trauman, så även om man själv inte har råkat ut för något så kan man uppleva exempelvis självmordstankar eller ha svårt för utsatthet pga. vad tidigare generationer upplevt. Jag vet inte om det stämmer men tänker på det ibland när folk säger att de inte har någon aning om varför de mår så himla dåligt. Kanske beror det på detta då.

    Tycker det låter stort att du kan separera dina känslor. Även att njuta och vara tacksam är fan stort alltså!

    som svar på: Tråkig

    <3 Menar egentligen lite mer så att detta med tankar kring ”vad som kunde varit, om inte..” också kan handla om att känna sig bestulen på delar av sitt liv och sin identitet? Träffat lite folk som exempelvis blivit så skadade av sina uppväxter att de inte kunde skaffa barn när den tiden begav sig. Livet har mer eller mindre bara gått åt till att överleva. Samtidigt som jag subjektivt upplever att de blomstrat något otroligt i sina inre liv. De är som sagoväsen. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det är något som skimrar och är vackert över dem. Något levande.

    De har oftast verkligen läkt, men kan leva ganska torftiga liv; Ingen partner, inga barn, de har ont överallt och återkommande problem och oro med allt möjligt som ofta är framförallt praktiska grejer (typ problem med någon jobbig myndighet). Dessa människor brukar säga att de tror att deras bakgrunder gjort de till bättre medkännande människor. De har blivit starkare av deras erfarenheter och jag är den första att tro dem. För de är levande bevis att så är fallet, det är inte bara tomma ord eller beskrivningar.

    Sedan finns den andra kategorin som inte tycker om vilka de blivit alls, vad det verkar. Som drömmer om det ”normala”. Ja kanske svenssonlivet, då. Som upplever att de blivit så skadade av det som hänt att det dödade dem själsligt. Detta är otäckt att lyssna på tycker jag. För jag tror även dessa människor. De har istället kanske kunnat arbeta hela tiden, de har inte ont någonstans, men istället blivit bestulna deras inre ljus och livslåga. Alltså en helt annan typ av stöld. Dessa brukar oftast jämföra sig med sina ”parallella tvillingjag” och behöva gå igenom någon djup sorgeprocess i sin terapi, som är högst verklig och livsviktig, tror jag.

    <3 Gud så förskräckligt och stressande. Inte undra på att du fått ont i magen och mår jättedåligt, fina du.

    Tycker du kan säga att du påminns om att din far försökte ta sitt liv, när hon frågade varför du blev så ledsen. Förövrigt var det väldigt okänsligt av henne att säga så till dig, tycker jag. Lite respektlöst och hjärtlöst. Även fast hon uppenbarligen mår jättedåligt är det ju inte okej att bete sig precis hur som helst emot er föräldrar. Och känslor ska ju få finnas – det gäller åt båda hållen. Även det om offerkofta tycker jag var en trist kommentar. Känslan jag får just nu angående dottern är att hon verkar gå på styva linan. Hon beter sig väldigt, väldigt knepigt. Behöver hon kanske snarare gränser?

    som svar på: Tråkig

    <3 Tror också det finns många människor som behöver råka rejält illa ut själva för att känna empati med andra inom områden där de själva tagit skada. Förmodligen är jag likadan att jag brinner extra mycket för, och vill gärna hjälpa folk som har liknande trauman som jag själv.

    Undrar också ibland vem man hade varit ifall man inte haft en dysfunktionell uppväxt, eller haft dessa trauman i bagaget. Ifall det hade gjort en till en bättre eller sämre version än den man är idag. Vet att jag hört genom åren folk sörja vem de blev och varit övertygade om att de borde ha skapats till någon annan. Liksom att själva uppväxtvillkoren tog bort delar av deras personlighet, styrka och typ karaktär. Att det finns en sorg i det. Jag tänkte nog så också förr att jag kände mig liksom trasig och som att det saknades delar av mig någonstans- men jag förstod inte för mitt liv var dessa var eller hur jag skulle känna mig hel igen. Så känner inte jag idag riktigt, alltså att ha ett behov att aktivt fundera över den här ”parallella tvillingen” man kunde ha varit idag. Men ibland undrar jag om inte den människan hade fixat sig en familj, ett typ hyfsat välbetalt arbete och även en partner – varit en svensson. Glad, tillfreds och lättsam, kanske.

    Medan den jag blev är mycket mer inåtbunden/intuitiv och tar risker på ett helt annat sätt, tror jag. Jag har nog utmanat livet på ett sätt jag inte tror jag hade gjort utan alla dessa fasansfulla erfarenheter. Det är som att livet blivit läskigare, opålitligare och mer intressant och spännande, rikare på samma gång. Tänker ibland att jag också skrivit fram en persona under alla dessa år där fokus varit på att läka. Innan jag började skriva trodde jag att mitt inre var kusligt tomt. Men det har inte visat sig stämma och det är en förvånande insikt vad man kunnat hitta däri.

    Hur tänker ni där?

    <3 Fina du, hjärtskärande läsning. Det jag tror är att de här människorna som du har, och tidigare har haft, i ditt liv inte alls lärt känna dig över huvud taget. Vi lever i ett väldigt ytligt och snabbt samhälle där folk verkar tappat förmågan att stanna upp, undersöka och interagera med människor på ett djupare plan. Ta reda på exempelvis dina styrkor, förmågor, personlighet och vad just du kan bidra med – lära känna hela dig helt enkelt.

    Jag tror en idé när det är såhär att man ger betydligt mer än vad man får tillbaka i ansträngning/effort kan vara att skydda sig själv genom att ta avstånd. Hörde någon säga att när folk är liksom övertydliga med att ge en brödsmulor kan man tidigt i en relation identifiera inför sig själv – jaha här är det en brödsmula. Intressant, då vet jag det. Tack för denna totala övertydlighet.

    För att ge rum till en tårta behöver man ofta göra sig av med alla dessa brödsmulemänniskor som inte förmår bättre, tror jag. Det säger också jättemycket om personerna själva när de inte ger tillbaka – det säger extremt lite om dig eller ditt människovärde. Men jag vet precis känslan, den är fruktansvärt smärtsam. Emotionell smärta tror jag det kallas när folk skapar den här ångestfyllda och inhumana upplevelsen inom en. Du förtjänar bättre!

    Stor kram

    som svar på: Tråkig

    <3 Åh, ja precis, istället för ”social kontakt” behöver man väl snarare ”mänsklig kontakt”? Det vill säga ömsesidig mänsklig förståelse. Folk som kan komma in i ens mycket privata inre värld, som lyssnar utan att döma och även åtminstone försöker se världen ur ens eget unika perspektiv – även om det bara är en glimt. Dessa människor är svåra att få tag på men de är absolut nödvändiga för ens lycka, känns det som.

    Det här var en kul tråd! Tack för det <3

    som svar på: Tråkig

    <3 Ja, det kan nog upplevas intensivt och spetigt, tror jag.

    Kan känna igen det när någon avbryter ens ”flow”, tänker att det snudd på tar en tillbaka till verkligheten, vilket inte är det lättaste alla gånger.

    Tänkte lite mer på ämnet om att bli speglad och kom på där att jag nog är mindre intresserad av validering i grund och botten och istället mer intresserad av skydd. Litegrann som att inte generellt  uppleva eller ha behov att andra alls håller med en, men där jag måste känna att motparten inte kommer att skada, även om rädslan för att bli skadad förmodligen är djupt omedveten. Det är nog ganska subtila skillnader också mellan att vilja bli förstådd (och därmed inte skadas) och att valideras.

    Kom på också (visar en viss självinsikt kanske) att jag tror ofta på att lösa problem och övertala andra genom att erbjuda alternativa perspektiv. Faktum är att jag tror i allmänhet på att lösa problem genom att skifta perspektiv tills lösningen blir klar. Jag tycker mig se att jag erbjuder dessa skift till andra som ett ”a-ha ögonblick” emellanåt. Alltså mer att ge och bidra med ”insikt” än ”inspiration”. Jag tänker att du är mer inspirerande. Ja faktiskt väldigt inspirerande!

    Folk brukar säga till mig att de upplever mig vara väldigt medveten generellt. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Men tror det hör ihop med insikter.

    Det tror jag också många gånger är hur jag själv vill bli bemött. Alltså att man dissekerar problemet för att förstå kärnan och sedan pratar om vilka tillvägagångssätt som är det mest optimala. Då känner jag mig otroligt förstådd, sedd och på kuppen har lärt mig något nytt. Det är heller inte validering tror jag utan det är att vilja/orka vara med på resan dit.

    Tänker att visst är det väl så att man oftast behandlar andra som man själv vill bli bemött?

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 2,199 totalt)
0