Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 1,200 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Ska nog göra så att jag pluggar två år till (är illa tvungen) och sedan får det vara bra med det. Får sätta stopp efter. Inga fler kvällskurser, studiecirklar, universitetsstudier och jag vet inte allt. Blev lite lugnare när jag fick syn på det. Då får det räcka. Funderar också på att kanske dra utomlands efter det. ”Skolad till tänderna” och dags att börja öppna vyerna för omvärlden. Saknar så himla mycket att resa (får bli med tåg då), träffa personer från andra kulturer, upplevelser. Det får bli planen. Göra det bästa av alla dessa åtaganden jag har men sedan sätta en punkt på flera av dem när jag studerat klart. Kan inte plugga ihjäl mig på det här sättet. Det tar för mycket på mig. Har ju redan en examen sedan tidigare.

    Vackert skrivet! Så klokt också. Låter som att du är något på spåren verkligen. Funderar på om du kan försöka få in mer aktiviteter i livet som är mindre allvarliga? Och om det skulle hjälpa att uppleva tillvaron med mer ro? Ibland (eller ok, snarare väldigt ofta) när allvar kommer in i bilden i olika sammanhang brukar jag fysiskt försöka skratta till, alltså bara för att visa mig själv att det här är inte så allvarligt som man kan tro, åtminstone att man kan försöka se lite humor i det hela? Kom även att tänka på artister som använder mycket galghumor, Carl-Einar Häckner, är en sån. Han skämtar om allt. Till och med döden. Var på Södra Teatern och såg honom och det var så läkande, fick direkt en distans till döden faktiskt. Eller liksom det mörka i livet. Kan det vara en väg även för dig? Alltså att få in mer humor i det här med döden?

    Vet att vissa som haft anhöriga vid livets dödsskede (kanske inte om man ska dö den dagen, men du fattar säkert) som skrattat enormt mycket åt det absurda med att dö. Att det också ingår att känna såna typer av känslor. Likadant var det faktiskt när min mamma låg på IVA, hon var hysteriskt rolig. Det var så oväntat.

    Kan det vara något för att känna mindre allvar? <3

    Ja exakt, bra formulerat! Glad att du förstod, kände att jag svävade iväg och blev allt mer otydligt (svårt ämne också).

    <3

    Har du funderat något mer och kommit fram till positiva tankesätt kring döden – om du vill säga? <3

    som svar på: Uppmuntran som dödar

    Ja, det är väl inte uppmuntran i dess rätta bemärkelse, utan det är väl snarare ett sätt att släta över någons problem? Är det inte lite så man kan föreställa sig att vissa föräldrar också kan bemöta sina barn (i brist på ork och engagemang), att de liksom inte orkar lyssna utan säger bara ”jaja, vi får se”? Att bli hängandes kvar i luften utan argument?

    Tänker alltså att det du beskriver är ett osynliggörande och som du säger – ja faktiskt ett själsligt dödande. Att inte bli lyssnad och hörd på kan verkligen få brutala konsekvenser. Det gör ont i hjärtat att läsa om det här bemötandet som du har fått. Ingen förtjänar att bli nedtystad och ignorerad. Så är det bara.

    Förstår <3 Kan du boka in dig på en språkresa? Man kan ju få CSN på det och så plötsligt är du ute och träffar massor av människor, är på en resa, och dessutom kommer hem med minnen för livet? Kan varmt rekommendera det. Jag har varit på två.

    som svar på: Om döden
    Trådstartaren

    Ja absolut. Har en kompis som sade en gång att livet tar ju slut. Hon syftade då på framförallt hennes egna psykiska ohälsa (varit med om fruktansvärda trauman), men där hon var starkt kritisk till självmord. Livet tar ju slut. De orden fastade hos mig. Så tänker jag när jag mår som sämst. Det tar ju slut någon dag. Nu är ju det i bemärkelsen av en befrielse men även styrkan i att orka vara kvar. Oerhört inflytelserika ord från henne <3

    Om livet vore ett ”evighetsspel” (dvs utan en död) föreställer jag mig att man lätt skulle tagit den för given. Saknas ett rimligt slutdatum att förhålla sig till kan man ofta skjuta upp sådant som att skapa sig ett gott liv, man hade förmodligen blivit mer bekväm? Vad är roligt om man vet om att man har tusentals år på sig att uppleva sådant som man drömmer om? Varför testa att hitta den rätta om man har all tid i världen på sig att bara dejta runt? För att känna mening tror jag man ofta kan behöva en kontrast, ha något att jämföra med. Litegrann som en tårta, man har bara en viss mängd tårta och sedan är den slut. Det bästa är då förstås att njuta medan man har chansen. Skulle man ha hur mycket tårta som helst är den inte så god efter ett tag, den har tappat värde. Så tror jag det är med livet också. Ju mindre liv man kanske har kvar, desto mer förstår man att använda sig utav den.

    Först när människor ligger inför döden förstår de oftast att livet är utmätt, och de önskar att de agerat annorlunda. Att inte tänka på döden tror jag är litegrann som att inte tänka riktigt på djupet – på livet. Leva i förnekelse helt enkelt.

    Sammanfattning: För att leva – fullt ut – behöver vi även en död.

    som svar på: Om döden
    Trådstartaren

    Spännande att läsa era tankar <3

    Om jag fick önska hade jag uppskattat om min pappa istället hade ägnat sig åt en hyllning till livet. Såna personer och föräldrar ser man ibland, tror t ex sångaren Lalehs föräldrar var såna – och även hon själv. De flydde väl från Iran och hade svåra upplevelser med sig, men riktade in sig på det goda, ljusa och vackra. Så tror jag man bygger upp starka barn och ger de därmed också verktygen att klara av att härbärgera dödsfall och andra svåra epoker av sitt liv.

    Man säger ju också att folk i regel flyr när personer i sin bekantskapskrets drabbas av dödsfall. Som att det finns en beröringsskräck och rädsla för att närma sig och därmed själv riskera ”dras ner”. Är det kanske även dödsångesten där som talar inom människan? Man vågar inte ens tänka tanken att man själv kan drabbas av samma sak och då är det lättare att låtsas som om ingenting riktigt har hänt, eller hålla avstånd till det?

    Tror att de personer (t ex min pappa faktiskt, och säkert du Azure Lufoki) som själv upplevt flera (eller mycket) dödsfall, är de som också vågar stå där, t ex vid dödsbäddar, men även är de som ringer och ”ligger på” ifall någon varit med om något fruktansvärt.

    som svar på: Me too
    Trådstartaren

    Ingen fara! <3 Förstår precis känslan och utmaningen när man är slut själv. Text då kan vara så betungande. Ta väl hand om dig fina du <3 Känn ingen press att svara på mina inlägg. Det fullständigt sprutar ut information från mig, det är inget att bry sig om =) <3

    Jag förstår. Tänker att det definitivt inte handlade om dig att du inte fick kärlek. Och också att det är ett friskhetstecken att du absolut inte skulle kunna behandla dina barn likadant som det du själv blev utsatt för. En del normaliserar sina uppväxten och tycker det var helt i sin ordning, och så går arvet vidare. Du däremot, är ett tydligt exempel på motsatsen – det ska du vara stolt över tycker jag <3

    Att inte ta upp sitt dåliga mående med sin ursprungsfamilj tror jag är vanligt förekommande. Däremot att prata med sin nya familj tror jag ibland kan hjälpa, iaf om barnen undrar varför föräldern är nedstämd, då kanske man kan förklara lite om sin uppväxt och bakgrund – i den mån det passar och givetvis beroende på hur gamla barnen är?

    PTSD är just vad EMDR ska vara bra för. En hemsida som finns för detta är emdr.se.

    Ledsen att mitt förra inlägg blev rejält ”overload”. Ser nu också att det var lite väl mastigt. Ber om ursäkt för det.

    Värme <3

    som svar på: Känns hopplöst

    Bara så jag förstår rätt: Är dilemmat att du inte klarar av att motivera dig själv tillräckligt för att gå till jobbet under en längre tid? <3

    Skulle vilja rekommendera terapiformen EMDR (ögonrörelser) som kan bita otroligt bra på sånt här (egna erfarenheter, är förstås subjektivt). Privata terapeuter kan ha det. Där får man beskriva olika situationer (oftast gamla erfarenheter så tänker på det du skriver om bråken hemma och kärlekslösheten) och sedan gör man ögonrörelser och på så sätt förhoppningsvis ”självläker”. Det är hjärnhalvorna som jobbar och man får lära sig att förändra sin självbild och även se vilka behov man hade förr – och vilka man har idag.

    Kan verkligen känna igen mig väldigt mycket i det du skriver om att man kan bli ”needy” i relationer och känna att man är som en hink utan botten. Tror (och hoppas) samtidigt (egna erfarenheter) att vissa beteenden också kan trigga igång den här mekanismen starkare tillsammans med andra, än vad som kanske är nödvändigt? Håller du med?

    Ett råd är hur som helst att våga ta ett steg tillbaka och analysera vad som egentligen pågår inom en (det är ju sånt man oftast gör i terapi med terapeuten, men tänker att man lika väl kan göra det själv också). Vad är det som triggar igång (vilka associationer får man) det akuta behovet (om det är så) av t ex kramar och bekräftelse? Här tänker jag då att det är viktigt att gå emot känslan att hitta detta behov hos motparten och istället övertyga dig själv om att man klarar sig ändå? <3

    Menar då inte att bita ihop utan jag menar att stoppa de starkaste impulsiva känslorna i stunden och försöka härbärgera att det är okej ifall det uteblir. På det här sättet om man gör så återkommande tänker jag kan bidra till att man återfår känslan av kontroll kring sitt eget känsloliv, man är inte längre beroende av den andre på samma nivå, och slipper ta så illa vid sig.

    Kortfattat: Jag tror inte det är sitt vuxna jag som som skriker efter kärlek oftast, jag tror mycket oftare det är sina tidigare trauman och sitt ”inre barn” det handlar om då. Och där är det viktigt att skilja på tidigare behov och vilka mekanismer som gör att man hamnar i samma känslor av övergivenhet.

    <3

     

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 1,200 totalt)
0