[Red Simyna]

Tack för dina ord!

Ja precis, det blir en självuppfyllande profetia. Har kommit på nu att jag känslomässigt tänker att jag inte orkar, eller har råd, att chansa och då börja må ännu sämre. Ungefär som att jag inte har förutsättningarna eller marginalerna på min sida pga. har andra områden som jag mått väldigt dåligt i. Men kanske behöver man ifrågasätta det? Kanske är det återigen värt att chansa? Det är alltså att jag klarat mig så mycket själv i livet och förväntar mig inte att någon ska finnas där i så hög utsträckning om jag börjar må sämre. Därför safear jag och skjuter det på framtiden.

Det ligger kvar något i det min syster och jag pratade om att man ska ha vissa bitar på plats innan man tar det här steget. I mitt fall har det varit mående. Men samtidigt så kan man ju inte hålla på ett helt liv. Kanske jag inte blir helare än så här ändå om jag inte har en kärleksrelation? Tänk om det är det som är sista pusselbiten till att jag inte kan må helt hundra? Känns ju som det hehe.

Vet du varför du tänker att du ska vara singel för livet? Om du vill säga.

[Red Simyna]

Det här låter inte som någon bra arbetsplats. Först göra så du blir sjuk genom att offra dig framför verksamhetens intressen. Sedan otryggheten att inte känna stöd när du behöver sätta din egen hälsa i första rum. Samtidigt förstår jag att oftast är det inte svart eller vitt, att man har möjligheten eller kanske ens orken att byta arbetsplats utan man försöker kämpa på efter omständigheterna som råder. Låter som att det är så för dig. Önskar det fanns något jag kunde göra. Kunde ta ett pass eller några i ditt ställe. Ibland behöver man verkligen någon – i typ livet- som bara kommer in och ersätter en under en period. I den bästa av världen skulle det vara så. Känner med dig hur som helst. Ledsen att du hamnat i den här situationen! Hoppas också arbetsplatsen tar sitt förnuft till fånga och inte upprepar samma misstag framöver! Det är olagligt att göra personalen sjuka.

Kram!

[Red Simyna]

Tack! <3

Ja det stämmer. Min mamma var sjuk för ett par år sedan och då var jag på sjukhus varje dag i tre månader (intensiven i veckor). Såg mer än vad jag kanske borde ha sett. Blev insläppt av läkare på otäcka avdelningar. Kom lite väl nära döden och svårt, svårt sjuka personer. Detta var efter flygincidenten. Blev nog påverkad av det. Liksom att tid för livet blivit väldigt centralt.

När jag sammanfattar livet fram till nu finns det nästan bara en sak jag inte gjort hittills och som jag ångrar/saknar. En innerlig kärleksrelation. Annars har jag levt ett hyfsat rikt liv hoppas jag.

[Red Simyna]

Stor, stor kram till dig. I hear you. Självtvivlet är inte nådigt när man är ofrivilligt ensam. Någon klok sa (författaren Teodor Kalifatides) att det ensamhet kan göra med en är att känna just självhat. Ju mer ensam man är desto mer kritisk riskerar man att bli. Tänker att man inte ska tro på sina självdestruktiva tankar. De ljuger. Är övertygad om att du är en fantastisk och älskvärd person. Och att du hamnat i den här situationen det handlar om oturliga omständigheter. Men det kan bli bättre. Tex nu när du skriver här skapas det liv och samtal!

Tusen kramar till dig

[Red Simyna]

Hej,

Åh önskar det vore annorlunda för dig! Så orättvist att du behövt klara dig mer eller mindre själv ett helt liv. Förstår att du vill må bättre och skapa dig en ljus framtid!

Vet inte om det kanske kan vara ett alternativ att skriva ner saker som du känner och lämna över till en person som du önskar skulle läsa det? Har hört om andra som t ex gått i terapi och som ibland inte klarat av att kommunicera till psykologen och därför istället valt att skriva.

[Red Simyna]

Tror inte de dokumenterar på det sättet om man går i privat psykoterapi? När jag var i liknande situation som du och behövde akut traumaterapi så började jag helt enkelt googla efter privata mottagningar för att höra efter vad de hade att erbjuda och vilka kostnader det rörde sig om. Kanske det kan vara något även för dig? Var noga med att kolla upp så personen är legitimerad och har relevant kompetens.

[Red Simyna]

Funderar på det du skriver om att göra plats åt fler relationer. Kanske en idé kan vara att fundera på möjligheter som t ex att ta en glass/kaffe med någon, ta ett kort samtal då och då. Börja i änden att fylla på med det sociala i kanske små doser till en början på fritiden. Små steg och samtidigt ha ett öra utåt ifall det är något ”på gång” och som du kan följa med på. Öppna upp för att säga ja till det som korsar din väg. Och att det senare mynnar ut att bli precis som det är på jobbet med större social interaktion.

Tänker att när man medvetandegjort inför sig själv vad man behöver så har man redan tagit första steget till en förändring.

[Red Simyna]

Låter väldigt tungt att bära på de här känslorna ensam. Känner med dig! Önskar det vore mindre tabubelagt att ha en depression.

Är nog likadan som du att jag inte heller av olika anledningar kan/vill vara öppen med min omgivning om hur jag mår ”på riktigt” och på djupet. T ex hur illa det kan vara ibland och oron att det ska eskalera ytterligare. Förstår verkligen känslor av rädsla för känslor. Det är läskigt att må superdåligt.

Känns som om skammen även kan handla om någon skuld över att ha hamnat i den situationen som man är i. Känner du igen dig i det? Att man är deprimerad och det är typ ens eget fel att man inte kan ta sig ur det? Som en dubbel bestraffning. Oerhört smärtsamt!

Har du dåliga erfarenheter av att prata med din sambo om hur du mår?

Kan du pröva att prata mer om hur du mår med din omgivning? Ta små myrsteg och se om dina känslor av skam och rädslor för dina känslor börjar klinga av något?

Jag har märkt att ju ärligare jag varit desto mer stöd har jag oftast fått också. Tvärtemot än vad jag tror och fasat inför. När jag pratat med folk i min omgivning och visat mig sårbar så märker jag hur andra kan ha reagerat känslomässigt på det. De får lite tårar i ögonen och liknande. Ser oroliga ut. Fast det har känts hemskt att göra så, så tycker jag samtidigt att mina ensamhetskänslor om att ha en depression och skammen att inte klara ta sig ur det har lättat lite. Det har kunnat resultera i att även jag börjat se det orimliga i att skämmas för det jag känner och lider av. Kanske är det fullt rimligt att jag mår asdåligt?

Likadant har hänt i vården. När jag ”kapitulerat” i ett samtal med en läkare så har jag fått hjälp. När jag däremot hållit tillbaka och bara hintat om ”mitt tillstånd” så har jag inte fått det. Även om jag tror budskapet har gått fram.

Mitt råd är alltså att göra som du gjort här precis: Ventilera det du känner. Våga närma dig att vara mer och mer ärlig? Är ganska så säker på att de där rädslorna för att känna ännu starkare och något som kan upplevas som så skrämmande att det är bortom ens kontroll, även börjar spricka. Det minskar i styrka istället tror jag.

Värme!

[Red Simyna]

Ledsen att du hamnat i den här situationen! Vad sorgligt och smärtsamt att kompisarna backade när det väl var ombytta roller. Vad fint att du har hjärtat på rätta stället. Men orättvist att du inte får det i gengäld. Tänker på det där talesättet att man ska vara mot andra som man själv vill bli behandlad.

Det är märkligt det där också att det är först när man själv har behov av andra som det blir så tydligt vilka som är ens ”sanna vänner” och vilka som kyligt väljer att ta avstånd.

Känner du dig förvånad över att de gjort så här eller hade du det på känn, om du vill säga?

Har börjat fundera kring om det är en varningsflagga med människor som tar emot enorma mängder av omtanke från andra. Att det liksom är en solklar ”tackar och tar emot -personlighet” man har å göra med. Tror därför som Indigo Qugugo på att välja bort de personer som man upptäcker inte ger något tillbaka.

Menar att även om man inte är en djup depression och har självmordstankar så är det ju trevligt om vännerna tar initiativ till just att ses över en fika. Som ställer frågor om ens liv. Behöver inte vara djupa svårigheter som man intresserar sig för. Utan kan ju vara småsaker och uppföljningar i tillvaron. Att visa engagemang!

Har du några tankar om vad som är en fin vän för dig?

Kram

[Red Simyna]

Blue Tefobo,

Det där är en bra teknik att direkt ta tjuren vid hornen så man slipper ha ångest så länge. Vågar kanske litegrann påstå att det är så vi med GAD just kan agera också. Hela tiden tjuren vid hornen. Ligga ett så litet steg bakom utlösande faktorn som möjligt hela tiden. Men vi sliter ut oss! Vem orkar hålla på dagarna i ända på det här sättet? Ständigt med känslor av ”kommer vargen?” eller är det inbillning/jävligt överdrivet det man fått ångest av?

Tack ändå för dina ord! Det var fint att läsa och väldigt klokt tänkt!

[Red Simyna]

Så himla bra uttryckt! Precis sådär är det ju!

Läste en artikel för några år sedan som handlade om att man kunde bli stark av trauman/stora svårigheter i livet. Att det kunde bygga en på sikt. Blev faktiskt lite lugnare av att läsa det. Liksom att det finns hopp om man råkar ut för fler obehagligheter att det kan finnas något därframme som berikar en – man kan bli starkare och robustare än innan. Det stod också att t ex trauman inte fick komma för tätt. Det var viktigt. För det krävdes återhämtning. En annan viktig aspekt var också sociala skyddsnät. Tydligen är det jätteviktigt. Så kanske som ett tanke kring din text för att bli lugnad i detta och inte måla fan på väggen i onödan så kan man kanske försöka tänka att det förmodligen är så att man kommer klara även den krisen. Och sedan försöka trygga upp med ”ankare”. Så man har lite känslan att skulle det hända något så kan man höra av sig till den här och den här personen. Jag har börjat känna att det här Mind-forumet är som en sån ankare. Hit kan jag vända mig, eller till chatten, om det spårar ur fullständigt. Har även en gammal kompis som jag kontaktar vid mycket svåra kriser, han är fantastisk att möta mig i det. Känner du att du har några du kan lita på om det skulle behövas?

[Red Simyna]

Jag förstår vad du menar om att du vill ha en förklaring som ”syns” för omvärlden. Samt att veta vad som är vad. Kan även förstå behovet att kunna peka på nåt specifikt och som då gör det legitimt att få liksom lägga sig ner. Att det blir en godtagbar förklaring och som andra kan visa medkänsla inför. Kanske är det extra viktigt när man fått kämpa så mycket som du har gjort i livet?

Det lät himla trevligt att ses irl över en kopp te! Vi får hålla tummarna så länge att det kanske blir ändringar framöver på den fronten hehe!

Tack även för fina ord! Detsamma till dig! Du är så himla klok och det är en fröjd att ta del av dina inlägg. Beundrar det.