[Red Simyna]

Önskar du fick dricka så mycket kaffe som du ville.. <3 Vilket gulligt inlägg!

 

 

[Red Simyna]

Hej,

Bra att du skriver här, når ut och söker kontakt. Förstår att det är extra tungt efter du blivit arbetslös.

Just det där med att ha mycket egentid och istället vilja fylla den med social interaktion förstår jag absolut. Är också en person som vill ha människor omkring mig.

Tänker på det du skriver om astma och att få panik om du känner minsta symptom på något som kan vara corona. Du gör ditt bästa med att isolera dig, mer än så kan man inte göra. Vore otroligt om du blir smittad när du lever så isolerat.

Mindler kanske kan vara något för dig? En psykolog på nätet? Tror region Stockholm har ett program man kan gå gratis också på webben för att lindra oro. Finns på 1177.

Lever också i karantän sen mars om det är någon tröst 🙂 Kommer sitta här till det är över hehe. P3 dokumentärer på Spotify och wordfeud är mina hetaste karantän-tips. Följt av minst ett långt telefonsamtal med en som står en nära om dagen.

Kram!

[Red Simyna]

Jag läser gärna dina inlägg här – du stör inte, tvärtom!

Så hjärtskärande och fruktansvärt det du fick uppleva att sambon dog framför dina ögon. Extremt traumatiskt förstår jag. Har du fått någon terapi för det?

Ovanliga sjukdomar är svårare att hantera än vanliga, visst är det så! Ledsen att du fått den här nya grymma sjukdomen som gör dig så trött.

Det finns en fantastisk ideell organisation som heter ”Sällsynta diagnosers riksförbund” som kämpar för patientgrupper som ramlar mellan stolarna och inte sällan står helt utan sjukvård och mediciner. Rekommenderar den. (Är själv med där som kontaktperson eftersom jag också har en sällsynt diagnos)

Kram

 

[Red Simyna]

Igår kväll gjorde jag det igen att jag gav en usel recension på en utbildning jag precis blivit klar med. Det skedde nästan tvångsmässigt att behovet var så starkt att jag behövde påtala hur missnöjd jag var och att jag ångrar att jag betalade en sån hutlös summa för kursen. Direkt efter jag skickat in för öppen ridå så ångrade jag mig lite och fick dåligt samvete. Eller inte ångrade egentligen, utan det var bara att det kändes kanske lite för obalanserat. Lite för mycket skrivet i ilska mer än nyanserat. Det fanns ju bra grejer med kursen också, men tyvärr fanns inget med av det i recensionen. Skulle typ inte bli förvånad om läraren typ blivit ledsen över det jag skrev :/ Förstår inte vad det är med mig? Måste vara min livssituation, att det börjar sippra ut kritik nu på sådant som jag i normala fall när jag haft en vanlig tillvaro brukar kunna hålla distans till.

Om ingen har förstått det redan så är det här en av mina absolut sämsta sidor/egenskaper. Och som jag är medveten om men som är så extremt svårt att förändra! Därav som jag sitter och hoppas här att någon lyckats förändra detta mönster – i djupet av sin själ – och kan berätta sin story om hur det vände.

[Red Simyna]

Funderar på det du skriver. Tror att du behöver läka ännu mer innan du är redo för arbetslivet om du redan andra dagen känner av samma höga stresspåslag och sover dåligt. Kan känna igen mig från när jag varit utbränd. Ett tag trodde jag aldrig att det skulle ”släppa” men det gjorde det. Sakta men säkert.

Två gånger KBT låter väldigt lite? Hann du lära dig något som har hjälpt de gångerna? Hoppas!

Tror det kan vara så att har man blivit utbränd flera gånger på raken så är det nog läge att börja fundera över om man inte känner in kroppen och kanske analysera ytterligare vad det kan bero på att man isf inte vill göra det?

Efter jag blev utbränd ”sista gången” så minns jag att jag tänkte att jag aldrig mer ska prioritera bort sömn, aldrig mer strunta i signalerna. Stress och liknande har jag också hållit mig relativt borta ifrån. På mitt förra jobb hände det till och med att jag tog sovmorgon ifall jag hade sovit dåligt under natten. Kanske inte jättepopulärt hos chefer och kollegor men jag har lovat mig själv att aldrig mer sätta ett arbete eller en annan människa framför min egen hälsa.

Hur går det för dig nuförtiden? Var ett tag sedan du skrev det här inlägget.

[Red Simyna]

Tack för dina ord!!

Det ska mycket till om jag agerar på impuls, sker ganska så sällan. Gör jag det så är det oftast ett tecken på att krigaren/rättshaveristen är framme pga. fått nog, heh..

Vara en god förebild är förstås viktigt. Men hur viktigt är frågan ofta för mig. Har i stora drag ett helt liv tänkt på att vara en så bra person som möjligt. Vet inte längre om jag tycker det är värt det. Eller om andra generellt förtjänar att jag är en sån bra förebild. Förstår du känslan?

Krigaren i mig har ju bra driv också. Jag älskar själv visselblåsare. Men det kostar på! Och är det värt den man blir av alla dessa kamper? För sin egna skull och självbild alltså. Lite så går tankarna.

[Red Simyna]

Jag tror verkligen inte att det är pga. dig som du har hamnat där du är just nu. I mina öron låter som att oturliga omständigheter i kombination av utebliven eller minimal hjälp utifrån är anledningarna.

Kan verkligen relatera till den där kolsvarta känslan när man vaknar på mornarna och sedan upplever det som att ha noll grejer att känna tacksamhet över.  När jag varit i mina livs värsta tillstånd och bara velat dö (menar inte sådär på låtsas utan jag menar på riktigt) så har jag önskat att vissa specifika saker varit på ett annat sätt. Kan du känna så? Om de här totala plågorna som håller på och förgör inombords lyftes bort så hade saker och ting varit och känts annorlunda. Med det sagt så ska det mycket till för att problemen man har inte ska gå att lösa!

Jag tänker på dig och ber dig med hela mitt hjärta att inte göra något dumt. Du är viktig och det får bara inte ske.

[Red Simyna]

Indigo Qugugo,

Blir lite inspirerad att också försöka söka digitala psykologtjänster och se om det kan ge något. Tack för det!

Kom på att jag glömde svara på det du skrev om att inte vilja skriva allt för detaljerat här, så andra kan identifiera en. Kan förstå vad du menar! Tycker Mind verkar vara igång nu med app för mobilen och hoppas kanske det utvecklas någon mer dold del eller att man kan skriva mer privat. Läst att Mind skrev någonstans att det är jättejättemånga som läser här och att de tolkat det som att de verkligen hjälper andra. För mig har det hjälpt att läsa för att se att jag inte är ensam om det jag känner just då. Oftast har det varit djup förtvivlan. Sedan att läsa svaren i tråden har också hjälpt eftersom de lika gärna kunde vara skrivna till en själv.

Ja det var lite off topic just det som hände med den där flummiga kbt-terapeuten kanske. Men precis, jag sökte för ångest, stress, nedstämdhet och hypokondri. Gick därifrån omtumlad och liksom känslomässigt splittrad. Inte jättefarligt men ändå anmärkningsvärt hur mycket mer i behov av meditation och avslappning hon verkade vara än jag. Det är verkligen inte så att bara för att man jobbar inom vården så är man frisk som en nötkärna.

Hur som helst, starkt av dig att söka hjälp på nätet, – handlingskraftigt! Berätta gärna mer om det ifall du vill och har behov framöver.

Blue Bidoga,

Tack! Ja nu får inte den där curlade lilltjejen mer uppmärksamhet från mig utan jag säljer sedan i vår. Inte hela världen egentligen.

Värme

[Red Simyna]

Tack! Det är en bostadsrätt och styrelsen är informerade kan man nog säga. Är lite komplicerat. Har bestämt mig för att leva med det här och sedan sälja av lägenheten under våren om det är möjligt med corona. Är väl lite att jag blir ledsen tillslut när jag försöker föra en konstruktiv och icke-anklagande dialog med henne och så får jag typ goddag yxskaft-svar tillbaka. Och att hon går i försvar och blir snarstucken istället för att visa empati eller förståelse. Samtidigt är det här nog en bra övning för mig. Se att det inte bara är ”dysfunktionella föräldrar” som kan bete sig egoistiskt utan det förekommer även hos andra människor och sådant är livet. Man måste lära sig förhålla sig till det.

🙂

[Red Simyna]

Vilka oförskämdheter du får höra. Det är så man häpnar och tappar hakan. Smärtsamt när det är ens släktingar dessutom! Förstår verkligen att du vill byta namn. Hade jag varit i dina kläder hade jag nog bett de dra åt h** också.

Tänker att där sitter du med ett stort hjärta och som är den som just hjälpt din mamma i flera år, trots att du själv har plågor. Medan släktingarna har mage att vara passiva själva. Det är häpnadsväckande och djupt orätt.

Hoppas du nu framöver kan få ge dig själv den här omsorgen som du tidigare behövt lägga på din mamma. Att det äntligen är din tur nu att få vila. Är så ledsen att du har ont. Önskar det vore annorlunda!

Bra att du skriver här.

[Red Simyna]

Jag förstår. Nog bra att vänta till det ser lite ljusare ut. Säkert är det en kommunikationsmiss mellan er bara då? Hen har sina förväntningar, reagerar på sina sätt när denne mår dåligt mm. Du har dina förväntningar på att motparten ska finnas kvar i relationen oavsett om man mår bra eller dåligt, eftersom det är vad vänskap bygger på för dig? Känns lite som att när det blir lite missnöje eller oro i relationen kan det ofta bottna i att man drar åt olika håll när det gäller just förväntningarna man har på varandra. Att resa bort tillsammans brukar ju vara ett sådant tillfälle då hela relationen kan sättas på spel. Kanske är det först då också som man verkligen ser likheter och skillnader mellan varandra. Har du rest något med denna person? Hur har det funkat – om du vill säga? Haha. De jag rest med som det fungerat väl med har också fungerat bra i övrigt. Lättast att resa med är de med största anpassningsförmåga tycker jag. Samma i relationer 🙂

 

[Red Simyna]

Vad fint att läsa att du mår bra idag!

Förstår att du blev förvånad över att du inte fick berätta om det du hade skrivit ner. Är det tänkt att vara som en informationsträff snarare än terapi, tror du? Känns som om det är en ständig gåta att förstå vad man kan ha för förväntningar när man söker en psykolog. Förstår att du undrar över om det kan hjälpa att prata med en psykolog om generella ämnen eller om du lika gärna kan göra det med din omgivning – och omgivningen svarar på det bättre?

Kommer aldrig glömma när jag gick i KBT en gång för en herrans massa år sedan och skulle göra ”avslappningsövningar” med terapeuten. Precis innan övningen där man även skulle blunda så griper hon plötsligt tag i min arm. Spänner teatraliskt blicken i mig. I ett försök att illustrera hur stress/svår oro kunde kännas. Blev så himla förvånad över det! Upplevde mötet som att det var jag som försökte lugna ner henne istället för att hon lära mig känna lugn. Lol.

Om du tror psykologen på Mindler kan bidra med något vettigt när det gäller sömnproblem kanske det kan vara värt en till chans? Och kanske att en annan psykolog passar bättre för samtal och uppföljningar mm?

Hoppas du med har en fin kväll 🙂