[Red Simyna]

Stor kram till dig! Gud så fruktansvärt du har blivit behandlad. Får ont i själen när jag lever mig in i hur det kan ha känts för dig. Vilken förtvivlan! Det är svårt att förstå hur föräldrar kan bete sig så grymt mot sitt eget barn. Den de ska värna om som allra mest om. Så omänskligt att välja husdjur framför sina egna barn. Hon låter väldigt omogen, ett föräldraskap handlar ju knappast om vad man tycker ”är kul”. Även att kasta ut, önska sitt barn död, med självmordstankar är verkligen raka motsatsen till vad man tänker är normal föräldraomsorg. Sno sitt barns hund är även det djupt okänsligt och elakt rakt av. Så ledsen för att du blivit behandlad på detta totalt empatilösa sätt! Jag tycker inte det låter konstigt att du känner en total smärta när mamman nu försökte nå dig. Kanske är det sorg som väcks när hon nu efter alla dessa år gör sig synlig och kontaktbar? Du blir påmind om allt igen?

Kram!

[Red Simyna]

Oj, vad svårt! Förstår att samtidigt som ni älskar henne så börjar det här bli ohållbart både för henne men även för er. Tycker att hon passerar en gräns när hon kan ta en kniv och göra huggrörelser. Aggressionsproblem pga. sin pappa eller gener är förstås möjligt. Kanske är det en kombination av båda? Att hon är väldigt arg på sin missbrukande pappa och samtidigt själv har stora problem med sin impulskontroll och reglera känslor? Tolkar det även som att hon tar ut det här på er istället för andra i sin omgivning eftersom hon ändå är tryggast hos er. Jag kan inget om tvångsvård eller socialen men det borde gå att ringa t ex psykiatrin och berätta situationen, höra efter vilka valmöjligheter som finns?

[Red Simyna]

Red Dykepi <3

[Red Simyna]

Nu är ljuset tänt för henne i fönstret, fladdrandes i vinden <3

Tror inte hon hade liknande erfarenheter utan jag uppfattade det som att hon ville vara just den avgörande skillnaden. Hon chansade för att påverka mig. Det var ett mail där varenda ord var skrivet från djupet av hennes hjärta – det kändes så äkta. Hon ändrade riktning på mitt mående – på riktigt alltså – efter det mailet. Det var som att bilden jag hade om att vuxna och omgivningen inte var att lita på blev förändrad pga. henne. Att hon fick mig att se att det fanns människor som ville göra annorlunda, som ville hjälpa just lilla, lilla mig som mådde så himla dåligt. Vilken fantastisk människa alltså. Modigt att våga skriva. Hon kan inte varit särskilt gammal heller. Ja visst är det så att man kan börja tro på något större när det sker såna här fina och oväntade händelser <3

[Red Simyna]

Gud så obehagligt. Taskigt av honom. Låter som ett gisslandrama han drog in dig i. Tycker också du gjorde helt rätt som blockade! Starkt!

[Red Simyna]

Önskar du fick dricka så mycket kaffe som du ville.. <3 Vilket gulligt inlägg!

 

 

[Red Simyna]

Hej,

Bra att du skriver här, når ut och söker kontakt. Förstår att det är extra tungt efter du blivit arbetslös.

Just det där med att ha mycket egentid och istället vilja fylla den med social interaktion förstår jag absolut. Är också en person som vill ha människor omkring mig.

Tänker på det du skriver om astma och att få panik om du känner minsta symptom på något som kan vara corona. Du gör ditt bästa med att isolera dig, mer än så kan man inte göra. Vore otroligt om du blir smittad när du lever så isolerat.

Mindler kanske kan vara något för dig? En psykolog på nätet? Tror region Stockholm har ett program man kan gå gratis också på webben för att lindra oro. Finns på 1177.

Lever också i karantän sen mars om det är någon tröst 🙂 Kommer sitta här till det är över hehe. P3 dokumentärer på Spotify och wordfeud är mina hetaste karantän-tips. Följt av minst ett långt telefonsamtal med en som står en nära om dagen.

Kram!

[Red Simyna]

Jag läser gärna dina inlägg här – du stör inte, tvärtom!

Så hjärtskärande och fruktansvärt det du fick uppleva att sambon dog framför dina ögon. Extremt traumatiskt förstår jag. Har du fått någon terapi för det?

Ovanliga sjukdomar är svårare att hantera än vanliga, visst är det så! Ledsen att du fått den här nya grymma sjukdomen som gör dig så trött.

Det finns en fantastisk ideell organisation som heter ”Sällsynta diagnosers riksförbund” som kämpar för patientgrupper som ramlar mellan stolarna och inte sällan står helt utan sjukvård och mediciner. Rekommenderar den. (Är själv med där som kontaktperson eftersom jag också har en sällsynt diagnos)

Kram

 

[Red Simyna]

Igår kväll gjorde jag det igen att jag gav en usel recension på en utbildning jag precis blivit klar med. Det skedde nästan tvångsmässigt att behovet var så starkt att jag behövde påtala hur missnöjd jag var och att jag ångrar att jag betalade en sån hutlös summa för kursen. Direkt efter jag skickat in för öppen ridå så ångrade jag mig lite och fick dåligt samvete. Eller inte ångrade egentligen, utan det var bara att det kändes kanske lite för obalanserat. Lite för mycket skrivet i ilska mer än nyanserat. Det fanns ju bra grejer med kursen också, men tyvärr fanns inget med av det i recensionen. Skulle typ inte bli förvånad om läraren typ blivit ledsen över det jag skrev :/ Förstår inte vad det är med mig? Måste vara min livssituation, att det börjar sippra ut kritik nu på sådant som jag i normala fall när jag haft en vanlig tillvaro brukar kunna hålla distans till.

Om ingen har förstått det redan så är det här en av mina absolut sämsta sidor/egenskaper. Och som jag är medveten om men som är så extremt svårt att förändra! Därav som jag sitter och hoppas här att någon lyckats förändra detta mönster – i djupet av sin själ – och kan berätta sin story om hur det vände.

[Red Simyna]

Funderar på det du skriver. Tror att du behöver läka ännu mer innan du är redo för arbetslivet om du redan andra dagen känner av samma höga stresspåslag och sover dåligt. Kan känna igen mig från när jag varit utbränd. Ett tag trodde jag aldrig att det skulle ”släppa” men det gjorde det. Sakta men säkert.

Två gånger KBT låter väldigt lite? Hann du lära dig något som har hjälpt de gångerna? Hoppas!

Tror det kan vara så att har man blivit utbränd flera gånger på raken så är det nog läge att börja fundera över om man inte känner in kroppen och kanske analysera ytterligare vad det kan bero på att man isf inte vill göra det?

Efter jag blev utbränd ”sista gången” så minns jag att jag tänkte att jag aldrig mer ska prioritera bort sömn, aldrig mer strunta i signalerna. Stress och liknande har jag också hållit mig relativt borta ifrån. På mitt förra jobb hände det till och med att jag tog sovmorgon ifall jag hade sovit dåligt under natten. Kanske inte jättepopulärt hos chefer och kollegor men jag har lovat mig själv att aldrig mer sätta ett arbete eller en annan människa framför min egen hälsa.

Hur går det för dig nuförtiden? Var ett tag sedan du skrev det här inlägget.

[Red Simyna]

Tack för dina ord!!

Det ska mycket till om jag agerar på impuls, sker ganska så sällan. Gör jag det så är det oftast ett tecken på att krigaren/rättshaveristen är framme pga. fått nog, heh..

Vara en god förebild är förstås viktigt. Men hur viktigt är frågan ofta för mig. Har i stora drag ett helt liv tänkt på att vara en så bra person som möjligt. Vet inte längre om jag tycker det är värt det. Eller om andra generellt förtjänar att jag är en sån bra förebild. Förstår du känslan?

Krigaren i mig har ju bra driv också. Jag älskar själv visselblåsare. Men det kostar på! Och är det värt den man blir av alla dessa kamper? För sin egna skull och självbild alltså. Lite så går tankarna.

[Red Simyna]

Jag tror verkligen inte att det är pga. dig som du har hamnat där du är just nu. I mina öron låter som att oturliga omständigheter i kombination av utebliven eller minimal hjälp utifrån är anledningarna.

Kan verkligen relatera till den där kolsvarta känslan när man vaknar på mornarna och sedan upplever det som att ha noll grejer att känna tacksamhet över.  När jag varit i mina livs värsta tillstånd och bara velat dö (menar inte sådär på låtsas utan jag menar på riktigt) så har jag önskat att vissa specifika saker varit på ett annat sätt. Kan du känna så? Om de här totala plågorna som håller på och förgör inombords lyftes bort så hade saker och ting varit och känts annorlunda. Med det sagt så ska det mycket till för att problemen man har inte ska gå att lösa!

Jag tänker på dig och ber dig med hela mitt hjärta att inte göra något dumt. Du är viktig och det får bara inte ske.