[Red Simyna]

Ah, förstår. Blir förstås kontraproduktivt att öva på att vara mer genuin i sina känslor mot andra, och samtidigt inte hysa så varma känslor för personerna i fråga. Går det att skapa nya bekantskaper eller är det för svårt pga. sociala fobin? Har du lärt dig något av de du umgås med nu och kan hitta andra personer lättare som har personligheter och är mer kompatibla eller positiva, för just dig?

Vad hemskt att du blev illa behandlad som barn! Huu. Låter fruktansvärt att bli indragen i slagsmål också. Även extra jobbigt förstås om man är en känslig person kan jag tänka mig. Inte konstigt heller att du reagerar starkt på konflikter.

[Red Simyna]

Hej Blue Bujivy!

Blir väldigt orolig för dig och att du mår så dåligt just nu. Tycker också det var ett märkligt bemötande du fick av kuratorn. Låter som att denne är väldigt avstängd och inte reagerade ”normalt” alls. Ledsen att det blev så när du verkligen behöver bli tagen på allvar! Orkar du säga vad det är som är det värsta just nu i din situation? Är du helt förstörd av att ha fått kämpa i evigheter eller är det att du inte känner dig hörd och får den hjälp som du behöver?

Tänker på dig!

 

[Red Simyna]

Hej Purple Hyjupi!

Det låter som att något negativt kan ha hänt dig när du framfört dina genuina känslor och att du pga. dåliga erfarenheter nu drar dig för att det ska ske igen och upprepas? Lite som bränt barn skyr elden typ? Förstår även vad du menar med att vilja fly eller när en reaktion kommer ifrån en ändå och kanske även i skarpare styrka än planerat. Jag har lite liknande dilemma som du och kan se att det har med min uppväxt att göra. Vet inte om det är likadant för dig? Hur som helst är en tanke att kanske testa i små doser på en person som du i förväg tror kan hantera det och som då gör att du börjar få positiva erfarenheter också? Kan det vara ett alternativ?

[Red Simyna]

Hej Green Lakeqe!

Det är verkligen jättejobbigt att bli socialt begränsad på det här sättet av corona. Känner med dig! Är du en person som mår bäst av rutiner och att träffa kollegor på arbetsplatsen? Är det ensamheten som driver fram ångestattackerna eller är det mer att hjärnan går på högvarv pga. så mycket egentid?

Tänker på dig!

[Red Simyna]

Hej Blue Qytyto!

Väldigt viktiga frågor du ställer här!

Så otroligt modigt att du vågade svara rakt och ärligt när terapeuten frågade! Har du någon extra pålitlig person i din närhet tycker jag du ska välja ut just den personen att berätta för som ett första steg? Kan det vara ett alternativ tror du?

Kom att tänka på att jag hade en bästa kompis som försökte begå självmord. Det kom som en chock för mig minns jag. Hon brukade ringa mig extra mycket när hon mådde dåligt och jag minns att just den här kvällen/natten så svarade inte jag pga. utmattning och sömnbrist. Det var då hon gjorde det – den natten. Den enda gången jag inte svarade. Skuldkänslorna och sveket jag kände inför mig själv var inte nådigt. Kan känna av det än idag trots att det är många år sedan nu. Hur jag inte fanns där när hon behövde mig som allra mest. Hur går man vidare från det? Hade verkligen med hela mitt hjärta önskat att hon hade berättat för mig om hennes självmordstankar. Är övertygad om att det hade skapat ett starkare band mellan oss. Och jag hade orkat stötta henne ännu mer än vad jag gjorde. Hur hon hade berättat om sina tankar hade för mig inte spelat någon roll. Bara att hon förmedlat det hade räckt.

Kram!

[Red Simyna]

Tack fina Yellow Horaka!

Vad gulliga ni är <3 Ni behövs också!

[Red Simyna]

Hej Olive Jonivu!

Vilken chockartad upplevelse att bli våldtagen av sin egen partner! Den som man ska kunna lita på som allra mest och som brukar stå en känslomässigt närmast. Vilket enormt svek från hans sida! Otäckt också att han tyckte det var så lustigt att du sprang iväg till duschen och sedan att över huvud taget ha noll insikt och empati för vad han gjort och på vilket sätt det påverkade dig. Förstår verkligen att du inte mindes händelsen förrän flera år senare! Det säger allt om hur traumatiskt det varit.

Tycker precis som alla andra att det är så himla starkt av dig att prata om det!

Hur känns det efter du skrivit om det här? Har du fått en lugn känsla eller känns det lite oroligt/stressigt och som att traumat blivit mer verkligt igen? Om du vill säga.

Kram

[Red Simyna]

Det låter som att det varit mycket förnedring inblandat? Delvis förnedringen i att du inte blev tagen på allvar i varken stort eller smått när ni umgicks utan istället bemöttes med grimaser som respons. Är det inte så barn oftast kommunicerar? Förstår att du blev förvirrad av det beteendet och började agera mer lyhört inför hans önskemål. Tror det kan vara ganska naturligt om man är en empatisk och trevlig person – som du verkar vara – och som månar om trevlig stämning och också som du skrev att man vill vara på samma sida.

Sedan detta där du ville kasta ut honom låter också som att det handlade om något gränslöst från hans sida? Och så även förnedringens förnedring när du bröts ner så pass att det blev förnedrande att få syn på och se sig själv i tillståndet av att vara så liten och ”svag” och agera utifrån det?

Tycker verkligen att den här killen låter obehaglig faktiskt! Män som jag träffat och som betett sig på liknande sätt har ofta haft en ganska märklig kvinnosyn och inte sällan problematiska relationer till sina mödrar. Att det egentligen kan finnas något stört i deras anknytning till en potentiell flickvän? Vet förstås inte om det är så med den här killen men det låter hur som helst som att det här verkligen ligger som en stor brist hos honom och knappast hos dig.

Kan det kanske vara så att du är traumatiserad av det här och därför behöver läka innan du kan gå vidare?

Stor kram

[Red Simyna]

Tusen tack för fantastiskt fina ord, Azure Faqocy! ❤️

[Red Simyna]

Hände det något speciellt i avslutet med honom? Var det tvärt som han vände och där ni inte skulle dejta vidare längre? Tänker att just hur relationer blir i slutet kan påverka en oerhört mycket framöver om det känns som att man inte kommit till sin rätt och där man heller inte hade en möjlighet till att förklara sig? Just att du anklagar dig själv och är orolig för vad han har för bild av dig tycker jag tyder på att han kanske inte kommunicerat så himla väl med dig där i slutet?

Oavsett är du mycket mer än de här rädsloreaktionerna! Det är sorgligt att han inte fick lära känna dig bättre innan han valde att gå vidare.

Kan verkligen känna igen att hamna i totala skamsköljningar i situationer som du beskriver. Att det sätter sig på självkänslan och blir till en ond cirkel att nästa gång är man smärtsam medveten om hur snett det gick sist. Vill samtidigt peka på hopp här om att det kan bli annorlunda! T ex om du träffar en mer lyhörd kille som klarar av att stanna kvar oavsett om du blir nervös eller inte? Där ni är mer kompatibla på den punkten. Som kan göra dig trygg?

[Red Simyna]

Ah, jag förstår vad du menar! Och du vet förstås bäst när det är läge att kommunicera om osäkerheten och när det istället blir mer anspänt och gör det hela ännu märkligare. Önskar det fanns ett enkelt sätt att lösa det här!

Kanske är du det som kallas högkänslig? Och att det här handlar jättemycket om att bli överstimulerad? Råd då som jag läst i en bok om högkänslighet är att försöka avbryta lite mötet och sträcka på benen (ursäkta sig och gå på toaletten), dricka vatten, försöka avleda intensiteten för att lugna ner systemet.

Har du testat att prata i telefon med personerna du matchar med på Tinder istället för chatt? Kanske det kan hjälpa för att få en tidig uppfattning om personen och se ifall där finns personkemi? Att det också kan bli mer avslappnat inför eventuella möten?

Dejtar ingenting egentligen. Inte gjort på en herrans massa år. Har lite annat att reda ut just nu känner jag. Tex att jag är bisexuell och skulle tycka det vore kul att pröva mina vingar där framöver.

[Red Simyna]

Hej Olive Vykyvi,

Förstår att du vill få den här delen att fungera! Och att du tröttnat på att inte vara dig själv när intresse äntligen uppstått, så frustrerande det måste vara för dig!

Det var nästan läskigt att läsa det du skrivit eftersom jag känner igen mig så mycket. Har nog ganska på pricken samma dilemma som du! Brukar kalla det att jag ”spårar ur” när relationen plötsligt börjar betyda något, alltså där man står är i ett vägskäl tillsammans med en annan och där det kan utvecklas till att bli något seriöst, och därför känns som något viktigt står på spel. Där rädslorna att förlora personen gör sig påminda. Där det blir lite antingen eller.

Tipset jag fått från en kompis kring detta tänkte jag dela med mig av till dig, ifall du kanske också kan ha hjälp av det. Nämligen: Går det att kommunicera något i stunden om att du blivit nervös till motparten? Vara lite öppen kring reaktionerna som allt mer börjar ta överhanden? Så att den andra får chans till en ökad förståelse (istället för ett dömande) och kanske även överseende om man plötsligt börjat bete sig som ett skakande asplöv eller på andra sätt ”mystiskt”?

Vet inte om det här är ett särskilt klokt tips men jag känner nu när jag är 36 år och fortfarande inte gjort så stora framsteg att jag mer och mer gått över till strategin att istället för att bli livrädd och sluta vara mig själv så har jag börjat göra motsatsen istället. Visa mer av mig själv. Vara extra mycket jag. Detta med baktanken att det förmodligen ändå inte kommer bli något så har inget längre att förlora. Har också hur många erfarenheter som helst av att blivit som förbytt och där den andra avvisat och därför känner jag nuförtiden att det är mer värt att dra i en extra växel och så får det bli som det blir. Detta har faktiskt resulterat i mycket mer spännande och utvecklande möten!

Ett annat tips är att kanske försöka se en människa i den här killen man kanske fallit totalt för? Blir det inte en kärleksrelation tänker jag att man kanske kan vara hoppfull att det är en fantastisk person som man vill behålla som vän? Det tycker jag minskat lite dramatiken i sina känslor om att ”förlora” den andra ifall det inte blir en ömsesidig kärlek.

Värme