[Red Simyna]

Det låter som att det varit mycket förnedring inblandat? Delvis förnedringen i att du inte blev tagen på allvar i varken stort eller smått när ni umgicks utan istället bemöttes med grimaser som respons. Är det inte så barn oftast kommunicerar? Förstår att du blev förvirrad av det beteendet och började agera mer lyhört inför hans önskemål. Tror det kan vara ganska naturligt om man är en empatisk och trevlig person – som du verkar vara – och som månar om trevlig stämning och också som du skrev att man vill vara på samma sida.

Sedan detta där du ville kasta ut honom låter också som att det handlade om något gränslöst från hans sida? Och så även förnedringens förnedring när du bröts ner så pass att det blev förnedrande att få syn på och se sig själv i tillståndet av att vara så liten och ”svag” och agera utifrån det?

Tycker verkligen att den här killen låter obehaglig faktiskt! Män som jag träffat och som betett sig på liknande sätt har ofta haft en ganska märklig kvinnosyn och inte sällan problematiska relationer till sina mödrar. Att det egentligen kan finnas något stört i deras anknytning till en potentiell flickvän? Vet förstås inte om det är så med den här killen men det låter hur som helst som att det här verkligen ligger som en stor brist hos honom och knappast hos dig.

Kan det kanske vara så att du är traumatiserad av det här och därför behöver läka innan du kan gå vidare?

Stor kram

[Red Simyna]

Tusen tack för fantastiskt fina ord, Azure Faqocy! ❤️

[Red Simyna]

Hände det något speciellt i avslutet med honom? Var det tvärt som han vände och där ni inte skulle dejta vidare längre? Tänker att just hur relationer blir i slutet kan påverka en oerhört mycket framöver om det känns som att man inte kommit till sin rätt och där man heller inte hade en möjlighet till att förklara sig? Just att du anklagar dig själv och är orolig för vad han har för bild av dig tycker jag tyder på att han kanske inte kommunicerat så himla väl med dig där i slutet?

Oavsett är du mycket mer än de här rädsloreaktionerna! Det är sorgligt att han inte fick lära känna dig bättre innan han valde att gå vidare.

Kan verkligen känna igen att hamna i totala skamsköljningar i situationer som du beskriver. Att det sätter sig på självkänslan och blir till en ond cirkel att nästa gång är man smärtsam medveten om hur snett det gick sist. Vill samtidigt peka på hopp här om att det kan bli annorlunda! T ex om du träffar en mer lyhörd kille som klarar av att stanna kvar oavsett om du blir nervös eller inte? Där ni är mer kompatibla på den punkten. Som kan göra dig trygg?

[Red Simyna]

Ah, jag förstår vad du menar! Och du vet förstås bäst när det är läge att kommunicera om osäkerheten och när det istället blir mer anspänt och gör det hela ännu märkligare. Önskar det fanns ett enkelt sätt att lösa det här!

Kanske är du det som kallas högkänslig? Och att det här handlar jättemycket om att bli överstimulerad? Råd då som jag läst i en bok om högkänslighet är att försöka avbryta lite mötet och sträcka på benen (ursäkta sig och gå på toaletten), dricka vatten, försöka avleda intensiteten för att lugna ner systemet.

Har du testat att prata i telefon med personerna du matchar med på Tinder istället för chatt? Kanske det kan hjälpa för att få en tidig uppfattning om personen och se ifall där finns personkemi? Att det också kan bli mer avslappnat inför eventuella möten?

Dejtar ingenting egentligen. Inte gjort på en herrans massa år. Har lite annat att reda ut just nu känner jag. Tex att jag är bisexuell och skulle tycka det vore kul att pröva mina vingar där framöver.

[Red Simyna]

Hej Olive Vykyvi,

Förstår att du vill få den här delen att fungera! Och att du tröttnat på att inte vara dig själv när intresse äntligen uppstått, så frustrerande det måste vara för dig!

Det var nästan läskigt att läsa det du skrivit eftersom jag känner igen mig så mycket. Har nog ganska på pricken samma dilemma som du! Brukar kalla det att jag ”spårar ur” när relationen plötsligt börjar betyda något, alltså där man står är i ett vägskäl tillsammans med en annan och där det kan utvecklas till att bli något seriöst, och därför känns som något viktigt står på spel. Där rädslorna att förlora personen gör sig påminda. Där det blir lite antingen eller.

Tipset jag fått från en kompis kring detta tänkte jag dela med mig av till dig, ifall du kanske också kan ha hjälp av det. Nämligen: Går det att kommunicera något i stunden om att du blivit nervös till motparten? Vara lite öppen kring reaktionerna som allt mer börjar ta överhanden? Så att den andra får chans till en ökad förståelse (istället för ett dömande) och kanske även överseende om man plötsligt börjat bete sig som ett skakande asplöv eller på andra sätt ”mystiskt”?

Vet inte om det här är ett särskilt klokt tips men jag känner nu när jag är 36 år och fortfarande inte gjort så stora framsteg att jag mer och mer gått över till strategin att istället för att bli livrädd och sluta vara mig själv så har jag börjat göra motsatsen istället. Visa mer av mig själv. Vara extra mycket jag. Detta med baktanken att det förmodligen ändå inte kommer bli något så har inget längre att förlora. Har också hur många erfarenheter som helst av att blivit som förbytt och där den andra avvisat och därför känner jag nuförtiden att det är mer värt att dra i en extra växel och så får det bli som det blir. Detta har faktiskt resulterat i mycket mer spännande och utvecklande möten!

Ett annat tips är att kanske försöka se en människa i den här killen man kanske fallit totalt för? Blir det inte en kärleksrelation tänker jag att man kanske kan vara hoppfull att det är en fantastisk person som man vill behålla som vän? Det tycker jag minskat lite dramatiken i sina känslor om att ”förlora” den andra ifall det inte blir en ömsesidig kärlek.

Värme

[Red Simyna]

Jobbigt med oro över framtiden, Blue.

Oerhört tungt med sömnen också, Indigo! Förstår vad du menar med att känna sig apatisk. Ingen ska behöva bli en robot för att klara av sitt liv. Verkligen inte!

Stor kram till er båda!

 

[Red Simyna]

Ja precis! Kan ingå i alla relationer att man kan må dåligt av olika anledningar och att det ofta tenderar att ske missuppfattningar eller där någon råkar såra den andra pga. meningsskiljaktigheter mm. Men hur djupt sätter sig den andras beteende kanske också kan vara viktigt att fundera kring – för att kunna ta ett adekvat beslut?

Han dumpade mig tillslut så det var inte jag i slutändan som klarade av att gå därifrån. Ju mer förnedrad jag blev desto mer efterhängsen kände jag mig. Brutalt och iskallt var det. Med tiden när jag plockat upp skärvorna av mig själv så insåg jag att det handlade aldrig om en förälskelse/djup kärlek i den bemärkelsen, sanningen var att jag egentligen djupt föraktade honom för hans brister och oförmåga till intimitet. När han hörde av sig igen veckor senare var jag tack och lov stark nog att avböja alla typer av kontakt. Detta också eftersom jag lärt mig att jag så lätt kunde bli beroende av honom och jag orkade inte med ett varv till. Det fick räcka.

Värme

[Red Simyna]

Tror att när omgivningen brister i sin empati så kommer ofta de här kraven på att man behöver förändra sig, må bättre eller på olika sätt ta till sig råd och reagera annorlunda? Det finns till och med böcker skrivna för personer som jobbar inom sjukvården som handlar just om ”empatitrötthet” och hur man behöver vara medveten om det för att agera annorlunda.

[Red Simyna]

Har för mig att jag läst någonstans att i en relation som går väldigt mycket fram och tillbaka, där man ömsom blir behandlad varmt och ömsom blir behandlad kallt kan just trigga igång extra starka känslor att vilja vara med den personen. Jag kommer inte ihåg varför det skapas en sådan typ av mekanism, men kanske innehåller den här kärleken för honom även sådant som rädslor att bli övergiven, få nedbruten självkänsla och att vilja återskapa en form av stabilitet i tillvaron igen?

En kille jag var dödskär i höll också på med någon form av känslomässig utpressning att han lyckades bli offret i de mest märkliga situationer. Med lite distans började jag märka att jag innerst inne kanske inte var så kär i honom egentligen utan det var just beteendet från hans sida som fick mig känslomässigt ur balans. Att ju mer han avvisade mig desto starkare blev min längtan efter honom. Känner du igen dig något i det – om du vill säga?

[Red Simyna]

Hej,

Tycker du ska lita på din magkänsla och intuition om att något känns fel. Hade inte hört om cyklotymi tidigare och läste på lite om det nu efter jag läste din text. Visst låter det som att det kan handla om det för dig- absolut!

Håller med föregående talarna om att du kanske kan gå till skolkuratorn och be om ytterligare vägledning och råd? Kanske visa den här texten om dina symptom för den personen som kan guida dig rätt?

Mamman du beskriver påminner mycket om min egen och jag minns att stressen och oron det framkallade var jättejobbig. Känner med dig!

Värme

[Red Simyna]

Hej Blue Tefobo!

Tycker precis som du att det finns något märkligt i att inte vilja ta reda på hur andra kanske kan må bättre och att heller inte anstränga sig för att få någon att må bättre! När man inte får gehör för sina känslor varken på arbetsplatsen eller av vänner kan det skapa så himla starka ensamhetskänslor. Hur känner du där? Är du ok eller far du ganska ordentligt illa av denna ”tysthet” du drabbas av från omgivningen?

Tänker också att när man inte får säga så mycket om hur man mår på riktigt på jobbet så är det som att tvingas in i en ofrivillig känslomässig avstängning varje dag man kliver in på arbetsplatsen. Blir som en dubbel smärta av avvisning.

Jag vill gärna veta vad du mår bättre av!

Skickar massa kramar om du vill ha

[Red Simyna]

Pink Rihiru,

Wow, vilket fantastiskt bra uttryck med ”rolig” PMS. I love it! Och gubben förtjänade det faktiskt, hehe. Har inte testat antidepp men däremot p-piller (var inte avsiktligt pga pms utan har endometrios) och då försvann även mina humörsvängningar och de mörka tankarna med, tror jag. Ibland är det så svårt att veta vad som är hönan och ägget. Hoppas någon annan svarar här angående antidepp och sätta in det vid rätt tillfällen! <3

Hur mår du idag?

Teal Cutedi,

Vilken knasig historia haha! Tack för att du ville dela med dig!