[Red Simyna]

Hej Purple Tynotu och varmt välkommen hit till forumet!

Vilket fint initiativ på trådämne verkligen<3

Pratar en hel del i telefon för att bryta ensamheten. Är väl en pratglad själ som ofta snackar i timmar med folk. Om jag inte haft ett längre samtal under dagen och ska gå och lägga mig så känner jag mig lätt lite deppig och orolig, som att något saknas, det är nog ensamhetskänslorna som kommer över mig.

Tittar ut en del genom fönstret – jösses alltså vilken nivå det här är på märker jag nu hehe – och kan känna gemenskap med lite grannar och tycka det är mysigt att se hur de donar runt där hemma, ibland i pyjamas, ibland i morgonrock och så ibland välklädda. Det blir levande att iaktta dessa skiftningar tycker jag. Känns tryggt också att se andra.

Kollar en del på sport: Skidskytte, längskidor ofta nu på helgerna. Väldigt mysigt. Tittar även på handbollslandslaget. Också trevligt och välbekanta ansikten som minskar ensamhetskänslorna.

På jobbet använder vi en chatt som heter Slack (i jobbärenden är ju tanken framförallt!) och det tycker jag minskar ensamhetskänslorna. Så oerhört mycket bättre än Zoom-möten tycker jag då personligen. Läste igår en artikel som handlade om hur vi blir som spöklika inför varandra när vi använder oss av det. Det stod att digitala möten lätt förlorar sin energi, tajming och humor. Och att det enda som blir kvar är informationsutbyten.

Jag håller med där när det gäller arbetslivet och föredrar Slack, alla dagar i veckan. Ett tips ifall det finns andra som kan föreslå det på sina arbetsplatser också. Där kan man snacka med varandra och får då den sociala biten också av heja-rop, stories om hur helgerna varit, grattis-hälsningar när någon fyller år.. mm. Ett fint inslag i vardagen!

Vad gör ni andra?

[Red Simyna]

Tack Indigo Qugugo!

Tror att det också liknar mer ett tillstånd att känna sig hel. Och även att det kan kännas på ett visst sätt när man innerst inne upplever att något är väldigt splittrat. Som ett sår kanske. Antingen läkt eller så är det något som rivs upp hela tiden av olika anledningar eller ifall man inte är försiktig med sin läkning. Nu kan det rivas upp känslor påverkat av nuet. Mer än nuet + dåtiden (som oftast kom med automatiskt). Och det tror jag är tecken på att ha börjat ta sig ut på andra sidan. Tiden får utvisa om jag är rätt ute eller om jag fortfarande behöver läka mer.

Jag har egentligen alltid i mitt liv haft kompisar som inte har liknande bakgrunder som mig. Växte upp på det sättet. Har upplevt det som att jag stått med ena foten i normaliteten och den andra foten i dysfunktionella sammanhang eller miljöer. Har heller inte kunnat bestämma mig för vart jag riktigt hör hemma. Lite som en klassresenär kanske. Inte riktigt förankrad i någon grupp. Hur som helst blev det viktigt för mig som lite äldre att söka mig till andra som hade liknande upplevelser eftersom jag kände mig som en udda fågel bland mina andra kompisar. Det tror jag också påverkade valet att gå så ”all in” i den typen av gemenskap.

Nu vill jag dock stiga ur igen och har börjat fundera på vad så kallat hela människor gör och tänker på om dagarna? Hehe.

[Red Simyna]

Gärna det, Yellow Horaka! Jag bor i Stockholm, i stan. Vill du säga var du bor någonstans? Det är lite knepigt hur man ska få varandras kontaktuppgifter på det här forumet hehe eftersom man inte kan skicka PM till varandra.

[Red Simyna]

Hej igen,

Kom att tänka på en till grej apropå det du skrev om att vara en känslig person och sedan oron över att axla ansvaret. Kanske det skulle underlätta om du i framtiden hittar en flickvän och eventuell framtida mamma som har extra mycket trygghet och stabilitet i sig själv? Som du kan bli lugnad av att se hanterar detta med att ha barn på ett moget och pedagogiskt sätt? En självständig person kanske? Vet inte om din ex-flickvän också hade såna kvalitéer men att det ändå inte kändes som rätt väg för dig att ta?

Det är mycket som kan vara svårt att avgöra kring huruvida man drivs av rädslor och när man istället kan behöva gå emot dem?

Värme

[Red Simyna]

Tack själv!

Det stämmer verkligen att det funnits ett starkt behov av att möta andra med liknande bakgrunder. Det började egentligen med att jag inte förstod exakt vad som hade hänt och varför jag mådde så dåligt. Fick mer och mer svårt att prata med andra om vardagsproblem eftersom mina kändes så avgrundsdjupa. Kände mig väldigt annorlunda och där något behövdes till, och även lagas och fyllas och då när jag började ty mig till sammanhang där andra varit med om liknande grejer som jag själv varit med om så började jag även känna mig mindre ensam, utsatt och liksom svag.

Nu känner jag mer och mer att jag börjar befinna mig på en annan plats och dras inte längre till behovet att fundera på vad jag varit med om. Att det är något som jag istället märker börjar kännas som upprepning istället för nya perspektiv och lärdomar. Där någonstans är jag att våga släppa taget och identifiera mig som hel.

När jag möter problem eller mår dåligt nu i livet ska jag försöka tänka att det handlar om livets gång och att jag påverkas på liknande sätt som andra gör, som förmodligen vem som helst skulle göra. Jag försöker att instinktivt inte reagera med känslan att ta ett varv i mitt inre först för att se om det möjligtvis säger mer om mig och mitt bagage som jag reagerar som jag gör istället för motsatsen. Utgångspunkten är därmed annorlunda. Det känns befriande att våga ge sig själv den bekräftelsen att släppa taget.

Kram

[Red Simyna]

Det handlar om att det uppstått olika delpersonligheter bottnade från trauman. Har man inte några trauman är det inte rätt. Tänkte bara att jag nämner det också, så är det sagt.

 

[Red Simyna]

Hej Purple Dudelu!

Är dåligt insatt i autism så jag är inte rätt person att fråga om det är ett vanligt kriterium för det, är jag rädd. Vet däremot att just att ha liksom problem med sin identitet och ändra sig är något som personer med DID (dissociativ personlighetsstörning) just pratar om på liknande sätt som du gör ovan här. Kanske kan det vara värt ett besök på forumet We DID it http://wedidit.se/ och läsa där ifall du känner att det stämmer överens med det du berättar om här?

Värme

[Red Simyna]

Hej igen,

Underbart att höra. Så lugnande besked det låter som! Hoppas rektorn kan tala ur skägget också framöver. Håller tummarna för fortsatta framsteg!

Värme!

 

[Red Simyna]

Yellow Horaka, förstår precis vad du menar med att få ”må-bra-känslor” av nostalgi kring jul och Lucia! Det är precis likadant för mig. Kanske mest Lucia eftersom jag fullkomligt älskade när det var dags att sjunga julsånger i skolan och det var sån fantastisk stämning i aulan. Minns att jag alltid höll på börja gråta pga. blev så otroligt rörd. Nu är väl mina minnen mer från min egen uppväxt mer än egna barn och familj, hehe. Känner mig lite omogen. Tycker hur som helst det lät fantastiskt fint att du är en nostalgiker och romantiker och också njuter av Lucia-kören – wow! <3

”White Christmas” med Bing Crosby, den är såå bra! En klassiker!

[Red Simyna]

Hej! Vilket intressant dilemma.

Vet inte om det här kanske är lite pessimistiskt, hehe, men jag tror att en del personer skaffar barn och sedan upptäcker hur fruktansvärt jobbigt och krävande det är? Medan när man får syn på det hela hos sitt syskon och spenderar mycket tid med sina syskonbarn så fattar man mer allvaret på djupet och får ett annat helhetsperspektiv efter det? Kan det stämma med det du upplever?

Jag kan absolut känna igen att få ångest av att se ett barn skrika på ICA. För mig hör det ihop med att ha fått massor av erfarenheter av barn efter jag hängt med kompisar och deras barn (olika faser och åldrar dessutom så blir ganska mycket man hinner snappa upp..). Och sedan mina syskonbarn också. Efter detta är jag också rätt skärrad över ansvaret det innebär. Typ sekunders-ansvaret. Man måste alltid vara närvarande och beredd på att fånga ett barn i luften med ena armen och samtidigt hålla koll så de andra inte slår ihjäl sig, känns det som.

Kan det vara det som hänt dig? Du har sett på nära håll vad barn verkligen kan innebära och det har lett till funderingar och ångest ifall det verkligen kan vara något för just dig?

[Red Simyna]

Ah, förstår! Julen är ingen höjdare här heller..

Mariah Careys låt är verkligen fin!

Är ganska musikintresserad så gillar att lyssna på körsång vid speciellt lucia. Lyssna på stämmorna. Var tvungen att kolla på Svtplay från Luciamorgon från Jukkasjärvi. Gud så stämningsfullt det var! Rekommenderar om man gillar att bara få in lite mys.

[Red Simyna]

Hej!

Kom att tänka på en psykolog som berättade om att han haft patienter med ekonomiska problem och som därför sökte hjälp pga. ångestproblematiken det resulterade i. Och där psykologen berättade att det då hade varit mer hjälpsamt om patienten fick hjälp med pengar istället för hjälp med samtal. Tänker att det låter som att det är liknande för dig att du vill ha en sysselsättning? Du vill inte ha samtalsterapi i den bemärkelsen att prata om mående mm. eftersom det inte tar dig framåt eller ger dig en konkret lösning i din situation?

Tycker du verkar ha ett enormt driv och som borde kanaliseras rätt i arbetslivet. Tror inte man behöver vara totalt talangfull för att göra något och känna att det är tillfredsställande eller ger credd av omgivningen? Tror om det klickar med sitt innersta väsen eller hur jag ska uttrycka det, så har man hittat rätt?

Vad gör du  – frivilligt och tycker är kul – när du har tid över och inga måsten i övrigt? Det har jag hört kan vara något man ska spinna vidare på.